Orkar inte med min sambos mamma...

jag skulle försöka mig på en kompromiss ändå med mig själv.
Jag förstår bubblan du är i och ditt behov, hade en släkting som var precis så och jag gissar att det var lika jobbigt för henne som för alla andra runt om....men det där kontrollbehovet förstör för er alla just nu.
Men om du nu ska åka-
Så låt henne få lillen några timmar eller stundvis.
Låt henne rå om henne och släpp lite och ja bit i hop. Så farligt är det faktiskt inte.
Gå med maken ut en timme eller lägg dig och läs en bok.
Säg att "du xx, jag tänkte hjälpa till ute en stund kan du passa liten en timme"
Så ger du lite och hon får känna sig behövd och rå om.
En timme kan du bita i hop och barnet går inte sönder av farmors kärlek, 
alternativet att ni är hemma är ju annars ett om det inte fungerar själsligt för dig i stället för att sitta där och bli irriterad vilket inte gynnar någon.

Min sambos mamma går mig på nerverna också. Men samtidigt vill jag att mitt barn ska ha en nära relation med sin farmor. Begränsa umgänget med svärmor i början tills du kommit ur bubblan lite, och sen när bebisen blir lite större så låt din sambo träffa sin mamma själv med bebisen. Så gör jag, skickar iväg sambon till sin mamma så de kan umgås men jag slipper :) När min svärmor kommer och ska "hjälpa till" med bebisen och det inte funkar går jag bara därifrån och säger till sambon att han får gå och ta honom för jag tänker inte ta den fighten med hans mamma. Det funkar bra, även om det kan krypa i kroppen på mig av irritation när jag tänker på svärmor. 

Sen kan du ju förklara för din sambo att en farmor inte har några som helst rättigheter till sitt barnbarn. Barn handlar överhuvudtaget väldigt lite om vuxnas rättigheter till barnet, utan om vuxnas skyldigheter mot barnet. Ni är skyldiga till att se till att barnet känner sig tryggt, och det gör de i första hand hos mamma och pappa. Barn ska inte skickas runt en massa till för dem okända människor bara för att göra dem glada. 

Känner igen det där. Skillnaden här är att jag verkligen nånstans tycker om svärmor. Hon är jättesnäll, omtänksam, "rolig" med barnen osv. MEN jag tycker fortfarande att vårt barn = våra regler.

Från början var jag också alldeles för snäll. Sa aldrig ifrån om "goda råd" och lät de byta på och hålla sonen även fast det kändes obekvämt. Där skulle jag satt ner foten från början men fick förlossningsdepression och orkade inte. Sambon förstod heller inte hur jobbigt jag verkligen tyckte att det var förrän jag sa det rakt ut. Det enda vi höll fast vid var att bara vi föräldrar fick mata efter att han blev flaskbarn på heltid. Det var det mycket tjat om; att få mata...

Nu är relationen högst frostig. Jag tycker inte att hon lyssnar på våra "regler" vilket jag inte tycker är så mycket begärt att hon gör. Jag vill att sonen sover middag sin vanliga tid, att han äter när han brukar och att han inte blir itryckt saft/läsk/juice och godis som han ändå inte vill ha (13 månader). Han är supernöjd med vatten och frukt och jag hatar när hon gång på gång på gång försöker ge honom läsk trots att både jag och sambon sagt ifrån flera gånger. "jaha, jag trodde det var vatten" var ursäkten senast när hon försökte hälla i honom en colaslatt ur ett glas...

Att vi säger ifrån gör att hon då pikar om att vi "har ett annat sätt att se på barnuppfostran" än vad sambons syskon har vars barn käkar skräpmat typ varje dag och enbart dricker saft varje gång de är törstiga. Dessutom har hon ett jävligt konstigt säkerhetstänk runt ungarna. Tycker att det är helt okej att ha en knappt 2-åring framåtvänd i bilen osv. För mig är sånt viktigt och det gör att jag inte litar på henne. Tack och lov håller sambon med till 100% och vi är båda överens om att mina föräldrar är förstahandsvalet när det gäller barnvakt osv.

Skulle hon fråga varför det är så skulle jag säga som det är till henne, att så länge hon inte lyssnar på oss och inte bryr sig om vad vi säger så kommer vi inte lita på henne. That's it. Har jag barnvakt vill jag känna mig bekväm med att barnet har det kanonbra!

Dynamiken är så olika från familj till familj. Det är ditt första barn och hennes första barnbarn.

Men mitt sätt att se på det är en välsignelse, du kan ha det största stödet någonsin hos din svärmor. Att få hjälp och tips är underbart, dock får det ju naturligtvis inte överskrida vissa gränser.

Mitt tips till dig är att försöka se det ur ett positivt perspektiv. Försök glädjas åt att ditt barn har en sådan tillgiven farmor,

Sedan är det nog bra om du talar med din svärmor.
Berätta vad du har svårt med, men gör det inte personligt, säg inte "jag gillar inte när du hela tiden vill hålla". Utan säg hur du känner dig rent allmänt, att du känner dig illa till mods att andra tar honom/henne. Att du vill byta alla blöjjor och ha den närheten själv. Berätta som det är, att det är svårt, och be om råd hur du skall göra utan att du ska behöva känna att du är elak.
Fråga henne om hon någonsin hade de känslorna med något av sina barn?

Du måste även fundera själv varför det är så. Jag personligen hade aldrig de känslorna. Mer tvärtom, jag kände mig ensam...
Är dina känslor över att någon annan håller ditt barn verkligen nyttiga? Både med tanke på digsjälv och ditt barn.

P.S. Babyn e inte en allmän egendom, men hon är flera människors nära familjemedlem. Håll det i åtanke.

Alltså, jag förstår inte det här beteendet som de flesta av er verkar ha här. Bebisen är ju inte mammans egendom! Varför ska bara en person ha hela ansvaret hela tiden?

Jag har tyckt ända från början att det är underbart att nån annan vill hålla min son en stund så jag får vila armarna lite och se honom framifrån en stund. Det är också underbart att slippa byta blöja eller mata nån enstaka gång. Vad har ni för kontrollbehov egentligen? Det är ju sjukt att inte våga låta nån annan hålla bebisen en stund, vad tror ni de ska göra? Rymma?

Du kan behöva slappna av lite låter det som, erat barn är väl ingen allmän egendom för att farmor får hålla henne när ni väl ses som inte verkar vara särskilt ofta?

Jag har precis samma problem som dig, så jag förstår dig till fullo!
Det har gått så långt nu att jag mår dåligt av att bara se svärmor på bild.

Oj, vad jag känner igen mig när jag läser på den här tråden!
Fick mitt barn i juni förra året och det var det mest omtumlande jag har varit med om. Fick en förlossningsdepression och var osäker på hur jag skulle klara av att vara mamma.
Min sambos mamma är väldigt speciell och tog över lite väl mycket i början när inte jag mådde så bra, vilket inte gjorde saken bättre. Hon t.o.m tog min dotter ur min famn när hon grät. Jag blev så chockad så jag visste inte vad jag skulle säga utan lät henne göra det! Försöker trösta mig med nu i efterhand att jag i alla fall sa ifrån när hon försökte göra det en andra gång. Nu förstår jag hur viktigt det är att få vara ifred i början när man får barn, och jag vet precis hur jag kommer vilja ha det nästa gång!

Nu är min dotter tio månader och hon och jag är ett team! Jag vet precis vad hon vill och behöver (oftast) och hon vet att det är jag som är mamman och vill helst vara hos mig. Det är extremt skönt att få den bekräftelsen och att farmor får backa undan lite. Det är min dotter som bestämmer vem hon vill vara hos!

Men jag märker att jag mer och mer kan slappna av i farmors sällskap eftersom att jag vet att det är jag som känner min dotter bäst och inte hon. Nu kan hon t.o.m. få vara barnvakt så länge det är på mina/våra villkor. Trots allt är jag ju glad att hon har en farmor som bryr sig om henne! Jag tror att det är ganska vanligt att känna såhär. Det är ju modersinstinkten som kickar in! Man blir som en tigerhona som vill skydda sina ungar, ingen ska få ta barnet ifrån en, (vilket ingen kommer göra men man kan känna så ändå).

Stå på er alla mammor! 
 

Min lilla tjej är också snart 10mån nu och det är precis som du skrivere, vi är ett team :) Farmor har backat lite nu efter att en gång bara ha kört sitt race som hon tycker är bäst men Mira sa ifrån och blev jätte ledsen. Efter det har hon tagit ett kliv tillbaka vilket jag tycker är jätteskönt. Även jag har varit tydlig och fått säga ifrån ett antal ggr när hon tjatar om att Mira ska få vara uppe sent på kvällarna, inte vill vara hos mig osv. Måste säga att det känns SÅ skönt att kunna säga ifrån, jag har varit lite "rädd" för att säga till henne då hon är väldigt bossig och styr och ställer väldigt mycket i min sambos familj.

Det handlade inte om att hon inte får hålla min dotter alls utan att hon i stort sett körde över vad jag sa och ville bestämma och visa att hon minsann kan det här med barn bäst. Men som sagt, det har blivit mycket bättre nu.

Jag är i samma sits. Som tur är bor de långt ifrån och jag har sambon på min sida. Hon bossar och lyssnar inte på någonting som man säger. Vårt barn är också första barnbarnet (på båda sidor).Hon håller på att stressa ihjäl mig och förstör njutningen som det innebär att vara mammaledig.
Väldigt tjatiga o envisa och fattar inte vad man säger, hur jobbigt som helst (även att de är här 1-2 gånger/månaden bara).  
Undrar också hus man ska hantera situationen så det blir till det bästa för både sambo och barn som jag givetvis vill ska ha bra kontakt med sina förföräldrar .. 

Bärsele eller bärsjal!