Det blev inte som vi tänkt oss.

Ja det är mkt att bearbeta när man är inställd på en sak, får reda på att plockar vi inte ut ditt barn kommer du dö och sen vara i en sits som man absolut inte räknat med där man är så himla beroende av andra för att kunna ta hand om sitt barn. Jag kan inte ge honom den vård han behöver, jag kan ge honom närhet och jag kan pumpa ut mjölk så han får mat men mer kan jag inte göra. Känner så klart att det är min son men samtidigt inte när jag inte är den som vet vad han behöver. Jag gör så gott jag kan men det är tungt ändå. Visst jag vet att 5-8 veckor som vi blir här är en kort period i det stora hela, och i efterhand kommer jag vara sjukt tacksam för tiden och tycka att det inte var så himla lång period. Men mitt i det känns det som en evighet.

Alla funkar inte som du. Och alla handlar inte heller efter vad du "tycker". Kan vara bra att ha i åtanke.

När jag läste dom första raderna så reagerade jag och tänkte; Oj är det en gammal tråd jag skrivit! Även jag drabbades av preeklamsi och HELP och födde vår son med urakutkejsarsnitt i vecka 30 plus 1.

Jag hade min karl och han fanns på sjukhuset varje dag för vår son och mig! Jag kan inte föreställa mig hur jobbigt du har det! Vill bara springa till dig och krama dig! Så fort snittet ger sig med tanke på smärtan så ska du se att det blir ljusare i tillvaron. Och fast det tar emot när det smärtar så är det bra träning för såret. Jag fick panik i början och trodde att jag skulle gå sönder. men när jag sen förstod att jag själv kunde hantera smärtan så b lev jag inte lika låst.

Bänka dig i fåtöljen bredvid din bebis och ställ in den i lutning =) din son behöver dig och du behöver honom <3 Jag sov i den där förbaskade fåtöljen bra många nätter tills vi mot slutet fick ett samvårdsrum. Vår son hade svår lungsjukdom och vi spenderade nästan 9 veckor på neo. För er ser det så mycket mer lovande ut! Tänk att han redan andas själv! Vilken kämpe! Då antar jag att det är orken till att äta som är nästa mål? =)

Stort GRATTIS till sonen! Och mängder med styrkekramar!!!!

Det absolut viktigaste för ditt barn är att du fokuserar på att försöka må bra. Det tekniska kan andra ta hand om, så snöa inte in på det. Din son behöver en mamma som mår bra.

Vad jobbigt! Beklagar verkligen att du får uppleva detta när allt egentligen borde vara den lyckligaste tiden i ditt liv. 

Du säger att du pratar med sköterskorna men har du verkligen visat på allvar hur du mår och att även du själv är i behov av någon form av hjälp?  

Jag har själv två prematurbarn och det som var jobbigast var ju själva känslan av att man "måste" visa sig så stark för sitt barns skull - men vet du, man måste ingenting... Känner du att du faktiskt inte orkar och helst vill lägga dig ner o gråta  - så gör det.

jag vet inte riktigt hur jag ska sätta ord på det jag egentligen vill berätta men kram till dig i massor!  

Gums: jo jag sitter där tills jag verkligen måste upp och röra på mig. Ta Alvedon och sträcka ut. Och sköterskorna kör iväg mig ibland också med order om att sova vilket jag har extremt svårt att göra.

Försöker verkligen vida och berätta hur dåligt jag mår rent psykiskt och det jag får är man mår så här när man ligger här. Jag tror att också för att jag inte är på samma avdelning som Marwin är jag inte prio. Vi har inget familjerum och de enda sköterskorna jag har att prata med är på akutsalen. Jag har ett rum uppe på en stängd avdelning där det inte är någon personal. Visst jag bara vilar och sover där men känns som man är bortkörd från sitt eget barn. Att man inte duger som mamma