Det blev inte som vi tänkt oss.

Förlåt om jag säger det, men det luktar lite förlossningsdepression. Är det det så behöver du proffshjälp. Om du orkar, försök att gapa högre för att få hjälp.

Jo gråter ju typ så fort någon pratar med mig så nog ser de att jag mår dåligt men måste nog skrika lite högre. Har också funderat på förlossningsdeppression, är inget oväntat i så fall. Har nästan varit inställd på det.

Ja viseversa, du framstår som både empatilös och elak.

Ts, jag har varit i din sits. Jag födde min son i v 31+0. Var inte alls beredd på att få barn just då. Trots att mitt barn var efterlängtat och väntat på i nästan 10 år blev det lite av en chock att få barn utan att vara det minsta förberedd.
Å ena sidan var jag  glad över att allt gått bra men å andra sidan hängde jag  inte mentalt alls  med i vad som hänt. Det var en märklig situation som man inte alls på något sätt kunde  styra över.  MaJag kände mej sej ensam och utlämnad och ville helst dra. 

Min man var inte heller med på sjukhuset hela tiden. Han var mitt uppe i värsta jobbkarusellen och kunde inte vara med mer än i bland. Med facit i hand hade han kunnat det. Det finns ingenting som är viktigare än ens barn, men då fattar man inte riktigt det även om man säger det i ord.  Både han och jag var lite mentalt förvirrade och tyckte vi ställt till det på våra jobb när vi hade planerat allt så bra när det gäller den biten. Vi tyckte att det räckte att mitt jobb kraschade. I efterhand ångrade han sej jättemycket.

Jag vet inte hur du ska göra för att orka. Vi fick mycket hjälp av kuratorn på sjukhuset. Hon var en klippa och hjälpte oss igenom perioden. Jag mådde dåligt ganska länge efteråt och kände skuld över att jag gjorde det när jag ändå var en av dom som fick hem mitt barn utan minsta lilla men efter den tidiga förlossningen.

Skickar en liten styrkekram till dej från mej.

Ja det är ju just det att även om man har massa människor omkring sig så känner man sig som den mest ensamma i hela världen. Och visst man kan inte göra mer än sitt bästa. Min sambo fick inte vara här från början då han var förkyld, vi kan inte ha hans dotter här för vi har ett pytte litet rum där vi inte ens får plats två och familjerum får vi inte förrän sonen får flytta ut från akutsalen. Och då är dottern inte hos oss lägre. Men men. Jag vet att han också kommer ångra sig i efterhand, men samtidigt vet jag vilken rädsla han går och bär på så vill inte pressa för mkt heller men är glad att han på sitt vis finns vid min sida. Inte nog med att han höll på att förlora mig, han är galet rädd att något ska hända med sonen också. Ska se till att få mer kontakt med den där kuratorn som var här. Men problemet är ju att hon jobbar på ett annat sjukhus. Den kuratorn som är knuten till detta stället skulle väl komma efter jul igen tror jag de sa.

Fy vad jobbigt för hela familjen.

Bra att du pratar med personalen, det är inte säkert att en kuator skulle vara till bättre hjälp.
Dina tankar är fullt normala, du behöver inte vara en supermor, bara dig själv.

Men vet du vad, du finns där för sonen.
Dina fysiska skador läker, se till att de får sova ordentligt.
Sonen växer sig starkare,
framtiden ser ljus ut.

har du själv haft hf samt hellp?
nu vet jag visserligen inte exakt hur ts mådde/mår men jag kan tala utifrån mina egna upplevelser.
första dagarna efter det att isabella kommit ut så låg jag på beordrad sängvila, mina värden blev sämmre än vad dom varit tidigare, jag fick mängder med medeciner och dropp. skulle jag till henne gällde det att någon från min avdelning hade tid att köra mig ditt, så det är inte alltid så enkelt som att man väljer att inte hälsa på barnet mer.

Jag låg på intensiven i två dygn och första veckan på neo kunde jag inte gå utan hjälp. Mina blodvärden och mitt blodtryck var riktigt illa och jag var tvungen att ta två blodtrycksmediciner och en blodförtunnande spruta samt ta blodprover och blodtryck var 3:e timma. Är först denna vecka som jag kan röra mig hyfsat obehindrat.

Kära TS, jag vet precis hur det känns.
Fick svår havandeskapsförgiftning och hellp i v.24+0 och var tvungen att akutsnittas samma dag.
Jag var dessutom helt ensam med min son.
Vi låg inne i fyra månader med en hel del svåra utmaningar på vägen.
Jag vet att det känns som att det aldrig kommer ta slut, att man aldrig kommer att komma därifrån... Men tro mig, denna långa tunnel tar slut och man får äntligen komma hem till vardagen igen.
Nä, det blev inte alls som man hade tänkt sig men tro mig, det är en erfarenhet som du senare bär med dig med stolthet!

Massa ork och kramar skickar jag till dig och din familj!

Prata om dina känslor, varje dag, hela tiden.
Tänk aldrig att du dealar med det sen.
Du ska vara tjatig och älta :)