Kan man adoptera som singel?

Varför inte ett barn med alkoholskador?

Barn med hiv och downsyndrom är lättare att adoptera, då kan det gå fort .

Tycker inte att du behöver förklara varför du väljer bort alkholskador, alla har vi gjort våra val.

Bra förtydligande om barn över 7 år. Vill bara lägga till ytterligare en sak, att om det rör sig om barn från sn-listan så har man möjlighet att tacka nej .

Därför att alkohol skador är något barnen har med sig resten av livet. Vissa blir aldrig normala.
Har du aldrig hört talas om hur de beter sig? jag kan tycka en vanlig 3 åring är vild och oberäknelig,
en 3 åring med FAS eller FASD är 10 gånger värre, koncentrations svårigheter, avsaknad av empati, hyperaktivitet, inlärningssvårigheter, raseriutbrott så fort det blir minsta lilla ändring i rutinerna.. etc..
En vuxen med FAS  som jag läst om sa att det var som att ständigt vara påverkad av  alla världens koffein drinkar med kickar samtidigt, hon var jättearg på att hennes mamma drack under graviditet då detta för evigt påverkade henne..

 www.fasforeningen.nu/
 kidshealth.org/parent/medical/brain/fas.html

 

Men ett barn med downs syndrom, hiv eller aids kan bli frisk? Och vadå normala? Tycker du att barn med SN är onormala? Varför kan du ens tänka dig att adoptera ett barn med special needs (speciella behov) om du tycker att barnet är onormalt?

Jag har absolut hört talas om hur barn beter sig men tyvärr kan jag inte säga hur alla barn är eftersom alla barn är unika (även de med alkoholskador beter sig olika och har olika symptom). Ett barn med autism t.ex. kan vara både svårare eller lättare att hantera än ett barn med alkoholskador. De allra flesta barn (både med och utan SN) som adopteras ligger ju faktiskt efter i utvecklingen.

Är man inte beredd att acceptera ett barn som behöver mycket uppmärksamhet, stimulering, kärlek, lugn och rutiner så tycker jag inte att man är beredd att adoptera ett barn. Det är INTE samma sak som att få ett eget barn. Ett adopterat barn har en väldigt tuff bakgrund och då måste man kunna hantera alla slags incidenter som uppstår oavsett vad barnet har för diagnoser eller inga alls. För mig är det självklart att risken för "koncentrationssvårigheter, avsaknad av empati, hyperaktivitet, inlärningssvårigheter och raseriutbrott" ökar med ett adopterat barn. Det är förståeligt med tanke på att barnet blivit övergivet av sina egna föräldrar och i flesta fall kommer från U-länder.

Därför att min gräns går vid alkoholskador.
Okej om barnet har HIV, Downs Syndrome eller missbildade armar/ben. Men alkohol skador är för mycket helt enkelt. Ett barn som har downs syndrome kan man t ex lämna i 2 minuter på golvet ensam o leka ifall man måste kolla på köttfärspajen i ugnen och gäster är på väg, har barnet grava alkoholskador så kan han/hon typ hinna skada sig själv under den sekunden man vänder ryggen. 
Oftast är dom väldigt grava, ifall man adopterar alkohol skadade barn från t ex ryssland.
Klart man kan ge dem mycket uppmärksamhet, stimulering, kärlek lugn och rutiner, det är ju det alla barn tycker om även de friska. Men barn med alkoholskador reagerar starkt vid minsta lilla förändring, och kanske beter sig som 4 åringar när de är 14.





Jag menade inget illa med ordet "onormal", men det är ett känt faktum att alkoholskador är något barnen får leva med  resten av livet, och kämpa med.
Det är tufft att adoptera ett alkohol skadat barn, så för att det skulle bli bättre för barnet också och för psykiska pressens skull så skulle jag behöva ha en man att dela ansvaret med ifall jag tog den utmaningen att adoptera ett alkohol skadat barn som det innebär. Så som singel skulle jag inte adoptera ett gravt alkohol skadat barn. Men jag har djup respekt till dessa härliga och starka och kärleksfulla föräldrar som gör detta.
Efter i utvecklingen är en annan sak än alkoholskador, för barn från fattiga länder kan utvecklings förseningen helt enkelt bero på näringsbrist.
Snälla försök inte ge mig dåligt samvete, jag ser att alla barn är lika mycket värda absolut, men vet var min gräns går.

 

Jag försöker inte ge dig dåligt samvete, försöker bara att få dig att inse att man kan aldrig veta hur barnet kommer att agera och i många fall inte vet vilka sjukdomar/diagnoser barnet har.

Det händer att barn med SN och kroniska sjukdomar adopteras och när de får komma hem med sin nya familj och blir undersökt hos läkare kan det visa sig att de bara ligger efter lite i utvecklingen och övriga "enkla" problem. På samma sätt kan det vara tvärtom, det barn som är friskt och rena ängeln på barnhemmet kan bli otroligt krävande hemma.

Det händer ju inte ofta, men om man ska adoptera så tycker jag att måste man vara beredd på allt, eftersom det ofta sker missbedömningar om diagnoser och sjukdomar i hemlandet.

Någon som vet hur möjligheten till adoption är om man är singel och bi?

Att vara bisexuell ska inte utgöra något hinder för att få medgivande här i Sverige men jag skulle tro att dina möjligheter att adoptera internationellt begränsas eller helt försvinner om det i utredningen framkommer att du är bisexuell. Ring o hör dig för hos adoptionsorganisationerna du hittar dem på webbsidan mia.eu

Eftersom man får adoptera om man är homosexuell borde detsamma gälla för dem som är bisexuella.
Dock begränsas urvalet av länder oerhört.

Och med detta menar jag näst in till omöjligt (vad gäller homosexuella par). 
Tänk på att Sverige tillåter homosexuella adoptioner, men det är adoptionslandet som bestämmer vilken familj som ska få adoptera. Det är tillåtet i Sverige men det kan vara omöjligt i adoptionslandet. Tyvärr.