Ensampappan

Äldre 2 Jan 18:58

110 svar

Kvinnor och uppfostran

Provokativ rubrik kanske, men så här är det.

Jag är frånskild sedan några år med två barn, flicka 8 år och pojke 6 år. Den största anledningen till skilsmässan var att vi inte kom överrens om hur det skulle fungera i vardagen med uppförande, uppfostran och dylikt. Min uppfattning var (och är) att barn behöver ramar och regler och självklart en massa kärlek. Exfruns uppfattning var bara en massa kärlek (mycket bra) men inga gränser samt tillåtande av en massa trams som går bort helt för min del.

Har träffat en ny jättebra tjej på alla vis. MEN. Hon har ingen koll på sina två killar 6 och 8 år. Inte mycket gränser, ramar eller elementär uppfostran enligt min mening. Detta är det enda som ställer till det för oss även om vi inte bor ihop eller ses jättemycket med barnen. Jag kan inte låta bli att säga till hennes barn och hon blir sur för det. Det har varit nära att ta slut pga detta.

De flesta av hennes ensamstående tjejkompisar har inte heller koll på sina pojkar.

Vad är detta?

Vill mammor vara "snälla" genom att inte sätta gränser och tillrättavisa? I de här fallen handlar det om högutbildade kvinnor med bra jobb.

Jag kan tillägga att jag har ett arbete där jag alltför ofta stöter på ungdomar som det har gått snett för. Det är ofta pojkar till ensamstående mammor.

Jag behöver stöttning och kloka synpunkter i ämnet.

Tack!

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-01-02 22:13
För er som inte orkar läsa allt i tråden kan jag sammanfatta analyserna här:

Långt ifrån alla kvinnor är så här. (Puuuh, vilken tur). När det gäller de kvinnor som trots allt är så här har jag i mina val av demm att skylla på

1. min egen mamma,

2. min borgerliga konservativa uppväxt och bakgrund samt sist men inte minst

3. mina uppenbart omedvetna mönster vid val av kvinnor.

Fridayyy

Äldre 3 Jan 10:30

#61

Men samtidigt finns det ju väldigt många vuxna som var rädda för sin egen pappa när de växte upp!

Flickan och kråkan

Äldre 3 Jan 10:41

#62

Ensampappan skrev 2013-01-03 10:10:38 följande:

Jag tror att ett konsekvent förhållningssätt är A och O när det gäller barnuppfostran. Det är givetvis enklare för stunden att ge efter men då lär sig barnet att det fungerar att tjata sig till saker/ bete sig dåligt för att få sin vilja igenom. Om man är konsekvent från början blir det mycket lättare på sikt. På mina pappaveckor flyter det på väldigt smidigt. X-frun/mamman har däremot problem och beklagar sig ibland över dem. Ett halvår efter separationen sade hon att jag nog hade rätt i mycket när det gäller rutiner och regler.

Jag både håller med dig och inte. Det beror på vad man lägger i attvara konsekvent.

Jag tror utan tvekan att det är A och O att vara trogen sina egna värderingar, sin egen integritet och vara konsekvent med just detta. Att hålla fast vid regler och principer bara för att....ja, bara för att vaddå? är enbart ren dumhet skulle jag säga. Att kunna ändra sig för att man sagt/gjort fel är inte inkonsekvent utan ärligt och mänskligt. Något jag vill lära mina barn, Att ge efter för att man inte orkar ta en konflikt, inte har redskapen för hur man hanterar en konflikt etc. då har man problem som man måste ta tag i för sin egen men framför allt barnens skull.

Ensampappan

Äldre 3 Jan 10:51

#63

Flickan och kråkan skrev 2013-01-03 10:41:19 följande:

Jag både håller med dig och inte. Det beror på vad man lägger i attvara konsekvent. Jag tror utan tvekan att det är A och O att vara trogen sina egna värderingar, sin egen integritet och vara konsekvent med just detta. Att hålla fast vid regler och principer bara för att....ja, bara för att vaddå? är enbart ren dumhet skulle jag säga. Att kunna ändra sig för att man sagt/gjort fel är inte inkonsekvent utan ärligt och mänskligt. Något jag vill lära mina barn, Att ge efter för att man inte orkar ta en konflikt, inte har redskapen för hur man hanterar en konflikt etc. då har man problem som man måste ta tag i för sin egen men framför allt barnens skull.

Som exempel menar jag om man nu har bestämt att det är lördagsgodis som gäller med motivet att man tror att det är bättre för barnens hälsa (karies, fetma, sockerintag med humörsvängningar etc) och ändå ger fter när barnet tjatar i butikskassan på måndagen så är man inkonsekvent på ett sätt som inte blir bra vare för föräldern eller barnet.

Parasit

Äldre 3 Jan 10:53

#64

Jag är ensamstående med två barn (4½ och 6 år) och de gånger de gör något helgalet (typ försöker slå ihjäl varandra) så att jag ryter i skrattar de oftast åt mig. Visst är det skönt att de inte är rädda för mig, men samtidigt vill jag gärna att de ska förstå när jag menar allvar. Jag var väldigt rädd för min pappa när jag var liten (och ser även idag till att inte provocera honom) och är rädd för auktoritära män, jag har gråtit i många klassrum under min skoltid på grund av att lärare skällt ut någon annan och jag blivit rädd. Så vill jag förstås inte att det ska vara.
De reagerar på samma sätt som jag gjorde när vi hälsar på min pappa och han ryter i åt dem, jag önskar att det fanns något mellanting.

Jag låter dem inte springa vind för våg och vi har ofta bra diskussioner när de lugnat sig, om varför det blev som det blev och hur man ska bete sig istället. De har blivit jätteduktiga på att kompromissa med mig och det tror jag är bra, starka, trygga individer som vågar komma med egna förslag på lösningar även när mamma är arg.

Men jag önskar som sagt ibland att de kunde förstå när jag menar allvar. Något mellanting mellan rädsla och att bli skrattad åt måste ju finnas?

People should not be afraid of their governments. Governments should be afraid of their people.

Flickan och kråkan

Äldre 3 Jan 10:59

#65

Ensampappan skrev 2013-01-03 10:51:10 följande:

Som exempel menar jag om man nu har bestämt att det är lördagsgodis som gäller med motivet att man tror att det är bättre för barnens hälsa (karies, fetma, sockerintag med humörsvängningar etc) och ändå ger fter när barnet tjatar i butikskassan på måndagen så är man inkonsekvent på ett sätt som inte blir bra vare för föräldern eller barnet.

Men det beror ju på på vilka premisser man bestämt detta. Är det för att man verkligen tycker att det är superviktigt med godis ENBART på lördagar eller för att det "ska" vara så. Förstår du vad jag menar? Om man verkligen tycker att det är viktigt så är man inkonsekvent och har problem.

Våra barn får fredagsgodis sedan inte så långt tillbaka. De har helt enkelt börjat upptäcka godisets värld lite mer och det känns vettigt (de är 3,5 respektive 5 år). Däremot är vi inte rabiata vad gäller detta. Helt ok att äta glass eller fika eller en chokladbit ibland mitt i veckan om det skulle vara så. Däremot skull jag aldrig för mitt liv ge dem godis för att få tyst på dem i affären, utan helt enkelt för att jag tycker att det är ok med en glass just den här dagen. Jag tycker att godisintag bör vara begränsat, men det är däremot inte viktigt för mig att det bokstavligen enbart bli en viss dag även om vi generellt försöker hålla det till helger.

Jättekul

Äldre 3 Jan 11:03

#66

Jag håller med dig i mycket TS.

Försöker

Äldre 3 Jan 11:03

#67

Wilner skrev 2013-01-02 23:51:09 följande:

Kvinnor tänker för det mesta kortsiktigt. De förstår inte att bristen på gränser får konsekvenser för barnet på sikt.

Det är ingen slump att de som växt upp utan närvarande pappa är enormt överepresenterade på fängelser.

Om män tänker mer långsiktigt än kvinnor och och är mer införstådda med hur bristen på gränser får konsvekvenser - varför är då männen överrepresenterade i fängelserna?

Elin 885

Äldre 3 Jan 11:05

#68

min mamma som i huvudsak uppfostrade mig (mina föräldrar är skilda tack och lov och jag och min pappa går inte ihop) så var det regler, ramar, konsekvenser osv.
när min mamma sagt nej så kunde man tjata sig blå i ansiktet, man fick inte sin vilja igenom ändå. hon förklarade alltid dock varför hon sagt nej.

Ensampappan

Äldre 3 Jan 11:06

#69

Parasit skrev 2013-01-03 10:53:55 följande:

Jag är ensamstående med två barn (4½ och 6 år) och de gånger de gör något helgalet (typ försöker slå ihjäl varandra) så att jag ryter i skrattar de oftast åt mig. Visst är det skönt att de inte är rädda för mig, men samtidigt vill jag gärna att de ska förstå när jag menar allvar. Jag var väldigt rädd för min pappa när jag var liten (och ser även idag till att inte provocera honom) och är rädd för auktoritära män, jag har gråtit i många klassrum under min skoltid på grund av att lärare skällt ut någon annan och jag blivit rädd. Så vill jag förstås inte att det ska vara. De reagerar på samma sätt som jag gjorde när vi hälsar på min pappa och han ryter i åt dem, jag önskar att det fanns något mellanting. Jag låter dem inte springa vind för våg och vi har ofta bra diskussioner när de lugnat sig, om varför det blev som det blev och hur man ska bete sig istället. De har blivit jätteduktiga på att kompromissa med mig och det tror jag är bra, starka, trygga individer som vågar komma med egna förslag på lösningar även när mamma är arg. Men jag önskar som sagt ibland att de kunde förstå när jag menar allvar. Något mellanting mellan rädsla och att bli skrattad åt måste ju finnas?

People should not be afraid of their governments. Governments should be afraid of their people.

Jag förstår väldigt väl hur din situation är. Dina barn saknar respekt för dig. De behöver lära sig att dåligt/oönskat beteende får konekvenser (inte samma sak som bestraffning). T ex om du fortsätter göra/säga så här får du vara utan efterrätt/lördagsgodis/veckopeng/inte göra det här roliga vi nu skulle göra. Och du måste verkligen dra in den förmånen! Annars kommer de tappa respekten för dig fullständigt! Jag kan nästan lova dig att det räcker med att du gör detta en eller ett par gånger, sedan förstår barnen att det här blev ju inte kul för oss. www.adlibris.com/se/product.aspx www.adlibris.com/se/product.aspx yourparentinghelp.com/the_happy_child_guide_by_ashley_and_blaise_ryan.html

Elin 885

Äldre 3 Jan 11:10

#70

kan ju tillägga att min pappas uppfostringsmetod var att den som skrek mest fick som den ville för då blev det tyst och lugnt.
sen hade han en massa regler som var till fördel för alla mina andra syskon, men som tyvärr inte gällde mig, jag blev alltså mobbad kan man säga.

Kvinnor och uppfostran

INNEHÅLL