25 månader och pratar inte alls
Mitt andra barn är nu 25 månader och pratar knappt alls. Vi pratar svenska hemma, men han hör även polska en del, eftersom jag är från Polen och pratar polska med min familj. När han var strax över ett flyttade vi dessutom till England, men vi pratar fortfarande bara svenska hemma.
När han var 6 månader sa han sin storebrors namn aktivt för första gången och vi trodde att hans tal skulle bli tidigt. Någon månad senare slutade han använda namnet och språkutvecklingen stod ganska stilla i flera månader. När han precis fyllt ett år började han så smått säga "mamma" och även "tack". Strax efter detta flyttade vi till England och han slutade använda dessa ord igen.
För 3 månader sedan började han säga "mamma", "pappa", "ba-bam" och "titt-ut". Men han använder bara "mamma" medvetet - om han till exempel letar efter mig eller är arg. Han kan säga efter om man ber honom säga till exempel "be", "ba" men han använder dem oftast inte mer än i just den formen (inte till exempel "bebe" eller "beba", för att ta två exempel). Det är lättast att få honom att säga efter ifall man sjunger fram orden, säger man dem bara så vill han oftast inte säga efter. Oftast vill han inte härma alls, utan beter sig som om han blir blyg och fnissar och springer och gömmer sig.
Han gör inte så mycket spontana pratljud, mer pruttljud och så sjunger han väldigt mycket (oftast genom att nyansera "mmmm"). Han är väldigt kommunikativ, tar kontakt med människor och använder mycket kroppsspråk och ansiktsuttryck för att visa vad han vill. Han använder oftast "eh!" eller stånkljud i olika tonlägen för att göra sig förstådd. Han förstår i princip allt vi säger till honom och han är bra utvecklad inom alla andra områden.
De sista månaderna har han blivit väldigt frustrerad och extremt lättirriterad och vi kan se på honom att det till stor del är för att han inte kan prata.
Nu var vi på två-årskontroll för några dagar sedan och de verkade bekymrade över språkutvecklingen. Vi ska få någon sorts kallelse till logoped eller liknande. Vad jag undrar är, vilka är de svenska riktlinjerna? Vad hade man gjort i Sverige och hur kan jag hjälpa honom här hemma mer än att göra det vi redan gör - prata mycket, läsa böcker, förklara och försöka provocera fram mer än "eh!" genom att till exempel inte ge honom det han vill direkt?