25 månader och pratar inte alls

Hej,

Ursäkta för det sena svaret. Jag gissar att ni nu har träffat en logoped. Vad säger i så fall logopeden om er son?
Det går inte att provocera fram kommunikation, utan den måste komma inifrån. Din son visar till exempel att han är frustrerad för att han inte lyckas kommunicera. Det är bra. Det är så han kommer att lära sig mer och börja prata mer. Man brukar säga att en ettåring säger ettordsmeningar och en tvååring använder tvåordsmeningar, men det är så klart väldigt individuellt. Jag tycker att det låter som en bra idé att din son träffar en logoped för att se hur ni ska träna bäst hemma. Vad ni kan göra hemma är att prata mycket med honom, utan att ställa frågor eller be honom prata. Det är det inga barn som gillar, utan de brukar reagera precis som du beskriver. Ni kan prata med honom, beskriva världen i ord runt omkring honom, läsa för honom, sjunga med honom och göra det han verkar tycka om. 

Det är det ena. Det andra jag undrar över är hur ni använder de olika språken hemma. Min starka rekommendation är att du pratar ditt modersmål med dina barn, vilket är polska. Det kan vara konstigt att byta språk plötsligt om du hela tiden bara har pratat svenska med dem, men jag rekommenderar ändå att du försöker att smyga in polskan. Det är mycket bättre för barnens kommunikation att tala sitt modersmål med sina barn. Det innebär inte att din son är senare att prata på grund av att du pratar svenska med honom. Däremot är det bättre för hans språkutveckling i längden. Det kommer också att bli lättare för honom att lära sig andra språk och det är även en fördel när han lär sig att läsa. 

Med vänliga hälsningar,

Linnea 

Hej Linnea,

Vi har tyvärr inte besökt någon logoped ännu då vi flyttat till en ny kommun och inte blivit refererade ordentligt ännu. Men jag pushar lite för detta nu, så att vi får lite klara besked. Är själv inte speciellt orolig för detta, men vill ju så klart göra det bästa för min son.

Alla säger olika. Jag har pratat med en talpedagog på en skola för barn med försenat språk och hon tyckte definitivt att vi skulle provocera honom. Jag gör det oftast inte, för han blir så arg så syftet med det hela försvinner. Har hellre en glad unge som pekar än en ledsen som pratar…

Han har faktiskt börjat bebisprata mer nu. Han verkar ha svårt för vissa ljud, kan till exempel inte säga "u" ("Mu" blir "Ma" etc). Ibland har jag en känsla av att hans ljud påminner om ljuden som döva gör, men jag vet att han hör bra. Jag kan viska eller prata tyst med honom utan att han ser mig och han reagerar på det.

Angående språken, så använder vi främst svenska. De enda jag pratar polska med just nu är min släkt och ett fåtal vänner som inte kan svenska. Jag har bott i Sverige i 25 av mina 30 år och känner mig mer trygg med svenskan, även om min polska är flytande. Vi läser på polska ibland och vi tittar på polska filmer och sjunger polska sånger. Jag har även en 3,5-årig son som just nu lär sig engelska för fullt. Han kan skillnaden mellan de tre olika språken och är intresserad av vad olika saker heter på olika språk.Vi har börjat prata lite engelska hemma, bara för tränings skull, oftast när vi leker. 3,5-åringen älskar det och svarar på engelska men 2-åringen blir fly förbannad om man tilltalar honom på ett annat språk än svenska hemma.

3,5-åringen har börjat visa samma ilska när jag tilltalar honom på polska om han inte bett om att jag ska göra det. Han säger att jag inte får prata polska med honom och att bara mormor får göra det. Men visst försöker jag smyga in det emellanåt. Innan jag fick barn så ville jag att mina barn skulle kunna polska också, men när äldsta kom så var det så mycket annat som hände att de kom i skymundan från början. Och nu känns det så avigt att prata annat än svenska med dem. 

Tack för svaret!