Var ert andra barn "lättare" än det första?

Ja du, i vårt fall så hade vi nog en ganska "enkel" etta som bäbis (nu som 3,5 åring är hon dock en enorm utmaning). Hon sov urkasst på nätterna, men somnade gärna själv, älskade att ligga på en filt på golvet och var nöjd och glad för det mesta. Tvåan däremot sover bra på nätterna men vi har burit, burit och burit på dagarna. I perioder kan man inte ens sitta ner med honom utan man ska stå eller gå. Han somnar inte själv, har ryslig magknip och varvar friskt mellan glädje, gnäll och illvrål.... De är varandras raka motsatser.

Däremot, som tvåbarnsförälder är man säkrare i sin föräldraroll och bryr sig kanske inte lika mycket om vad alla andra gör, tycker och tänker, något som minskar "stressen". Man vet att barn utvecklas i perioder och att det kommer att gå upp och ner och man spenderar mindre tid ned att "analysera" sitt barn. Det är iaf min erfarenhet.

Vår tvåa var inte alls frisk när hon föddes. Men jag är oerhört glad att hon var nr två, för trots alla hemskheter vi gick igenom kändes det ändå "lättare" än med första barnet. Så, ja, jag tror tvåan (och alla andra därefter;) känns lättare hur de än är. Lycka till!
 

Nej. Vår tvåa är oändligt mycket mer känslig, behövande och krävande.
Allt det där vi lovade oss själva att vi inte skulle göra med tvåan fick vi görax1000. Ettan nöjde sig med att bli hållen i famnen tills hon somnade, med tvåan måste vi gunga kraftigt konstant i flera timmar.
Ettan samsov i två månader, tvåan samsover fortfarande vid ett års ålder. Ettan är självständig och har ett behov av att vara ifred, tvåan vill alltid ha sällskap.
Ettan är smärttålig, tvåan jättekänslig.
Hade vi fått tvåan först och ettan sen hade vi inte märkt att vi hade fått ett barn till. I jämförelse med tvåan är ettan det "enklaste" och gladaste barnet i världen.

Är oxå nyfiken på hur våran tvåa kommer "bli"! 
Hade en väldigt krävande första barn, bära, vagga,  vakna när man la ner henne, amma, amma, amma, svårt att varva ner-komma till ro mm Nu är hon snart 3, har fortfarande svårt att komma till ro, myrer i brallan och har haft några riktiga raseriutbrott!

Har nu en nr 2 här hemma som är ca 1 vecka..än så länge så sover hon läänge, ammar, och sen sover igen, vaknar max 1-2 gånger på natten, man kan lägga ner henne utan problem, somnar ibland själv i vagnen...men hon är ju så liten än så jag vet ju inte hur hon kommer vara om någon månad! 

Nej tvåan var jobbigare än ettan. Ettan var nog egentligen ganska enkel bara det att jag inte hade vett att förstå det där och då :)

Men tvåan hade gigantiska kräkningar och vaknade 5-10 ggr i timmen hela nätterna igenom tills 4-5 månaders ålder (då vi förstod att jag var tvungen att sluta äta mjölk) så han var klart jobbigare.

Sen var trean enkel och sen kom fyran som var ännu värre än tvåan och där det inte ens hjälpte att ta bort mjölken hon sov lika risigt och kräktes lika mycket ändå.

Nej tvåan var mycket "jobbigare"!

Livet med två barn är inget problem, det har känts lättare än när jag fick första. Men det är stor skillnad mellan ettan och tvåan. Ettan har alltid varit självständig och sysselsatt sig själv, går att resonera med och förstår när man förklarar för honom. Tvåan är så oerhört närhetstörstande och lägger sig ner och skriker och gråter i protest så fort han inte får som han vill/är trött/är hungrig/på dåligt humör och slutar inte förrän man plockar upp honom. Sen är han en liten spjuver som gillar att hitta på bus, och skrattar själv gott åt sina hyss. Går inte alls att resonera med, slänger sig tex handlöst ut från klätterställningar så då gäller det att stå redo eller springa väldigt snabbt. Idag är de 2 resp 3 år. Hade vi fått tvåan först hade han inte fått syskon så snabbt!

I vårt fall var det MYCKET mer jobb med tvåan. Första var som en dröm! Han somnade när han var trött och talade om när han var hungrig och var allt som oftast nöjd och glad där emellan.
Tvåan föddes i vecka 36 och fick kolik, hon var även sen senare ett mycket missnöjt och krävande barn. Hon blev dock mycket nöjdare och mer som sin bror efter det första året, kanske 1½ :P

Va kul att höra alla era berättelser :)  Ja det "värsta" som kan hända oss är att vi upptäcker att ettan inte alls varit så  "jobbig" som vi tyckt utan att det finns barn som kräver ännu mer =O hihi