Snart fyraåring som behöver komma ner på jorden?

Tycker det känns lte hemskt att det ska vara ett problem att ett barn är nöjd mtt stt utseende. Så länge hon nte går och trycker ner andra så får hon väl tycka hon är fn om hon vll+ Jag tycker du ska vara glad som har en dotter som är så nöjd med sg själv ts!
Tycker det är förskräckligt att barn nte ska få känna sg söta längre, för annat är "viktigare", kan man inte vara både söt och snäll? Vissa är, i allmänhetens ögon, sötare än andra, det är bara så det är. Är det inte bättre att lära barnen att man kan se ut på olika sätt och vara söt på olika sätt och vissa kanske anses sötare än andra, men att det bara är så det är och det spelar inte så stor roll för det är bara en medfödd egenskap, precis som intelligens och annat, alla är olika, man föds med olika styrkor och det är ok, det kanske finns barn som är sötare än ditt barn och det är också ok för ditt barn har andra egenskaper som inte alla barn tex. Är det inte bättre att lära barn att uppskatta varann och ge varandra komplimanger, att kunna erkänna någon som söt och vara glad för deras skull utan att vara avundsjuk, precis som om någon är snabb eller bra på att måla eller liknande. Min dotter s'ger att hon är fin ibland, men inte är hon något monster eller extremt utseendefixerad för det. igår sa hon till mig "vad fin du är mamma" och då blev jag jätteglad, men hon älskar mig lika mycket när jag inte är fin och hon brukar säga att jag är snäll också. Hon vet att fin är något man tycker, att hon kan tycka mina skor är fina och ibland kan jag tycka något är fint som inte hon tycker är fint och det är ok 

Ett litet barn ska väl inte behöva "tas ner på jorden" för att hon är nöjd med sig själv??? 

Och helt ärligt. Låter det inte rätt sjukt att någon för det första ska behöva se det som ett problem att dennes barn är nöjd med sitt utseende och för det andra att folk ska kommentera att det nog är hennes fel också? alltså vadå "fel"? Vad är fel i att ungen är nöjd? Jag fattar verkligen inte. Skulle det vara mer rätt om dottern tyckte hon var ful? Eller svarade "nej det är jag inte" när folk kallade henne fin?

tack tack =) Jag tycker bara det är så synd att smp barn inte ska få fjanta runt och tycka de är prinsessor längre, det där orubbliga självförstroendet man har i den åldern var ju något av det härligaste i barndomen, att man tyckte man var så himla bra och var helt omedveten om att det fanns något som kallades "ful" eller att man inte ska tro att man är något. Som jag minns den tden så tyckte man att man själv var helt fantastisk, och alla andra också för den delen, det fanns liksom inte att man tyckte andra var sämre eller fulare, utan alla var helt kanon på sina egna sätt

Känns kul att ha inspirerat lite, stter med värsta leendet och självförtroendet nu hehe
Ja och du säger väldigt bra det du sa nu också, eller som jag tolkar det, det är lika bra att bygga på självförtroendet lite extra så att det pallar med och inte rasar helt när livet och jante kommer och försöker förstöra det! Min mamma säger fortfarande hela tiden att jag och min syster är de vackraste  världen (även om hon fortfarande av någon anlednng känner behovet av att betona att alla föräldrar nog tycker så om sina egna barn) och jag känner inte att jag blivit ytlig av det, jag lägger inte mycket tid på mitt utseende och även om jag oftast tycker jag är rätt fantastisk så tycker jag också rätt ofta att jag ser lite sliten ut, men det är inget som stör mg, jag värderar nte mig själv efter mitt utseende fastän jag alltid fått höra från min mamma hur fin jag är, int eheller tycker jag att folk är mindre värda om jag inte tycker de ser bra ut. Tror att det där om ens barn blir utseendefixerade handlar om helt andra saker än om man säger att de är vackra. Mycket handlar det nog mer om hur man berömmer sig själv. Det har jag iallafall märkte bland vänner att i de familjer där de växt upp med en mamam som alltid klagar på sitt utseende och nedvärderar sig själva så har barnen själva börjat med samma beteende i tidig ålder eller de där man inte pratat om utseende alls, för då har uteblivandet av det gjort det vktigt, och antagligen lit eockså för att om barnet inte får höra något om utseende hemma så tar det istället åt sig från det de hör utanför hemmet från vänner och liknande, vilket oftast är mycket hårdare. Att inte kommentera utseende alls fungerar nog bara om alla gjorde så och barnet inte skulle höra kommentarer om utseende någonstans, men nu är det ju inte så, vi lever i en rätt utseendefixerad värld och jag föredrar att mina barn hör att de är fna hemma hundra gånger så de står pall när någon utanför påstår motsatsen, än att de aldrg hör det hemma och sen får första kommentarerna om utseendet av mndre välmenande männskor eller får höra andra barn bli kallade fina av sina föräldrar och undra varför jag, deras mamma inte säger samma ch undr aom jag inte tycker de är fina. Kanske lite långsökt iofs...

ja jag tyckler bara det är så trist att det blivit så tabu att vara söt, eller tycka att man är det. så länge det är positiva tankar man har så är det väl bara bra, oavsett om det är om sitt utseende, intelligens eller något annat..

Ja jag blev mest chockad över svaren, eller nej chockad innebär väl att man är förvånad och det är jag inte, upprörd kanske är ett bättre ord. Jag kan förstå oron och att man vill ventilera det, ibland oroar man sig över konstiga grejer eller småsaker som förälder, men tycker det är så galet att så många bekräftar oron och beter sig som om det verklligen ÄR ett problem

haha för mig fortsatte självförtroendet upp i tonåren, min mamma verkade dock inte lika positiv. Minns när jag var tonåring och mamma hade en väninna över och jag stod i hallen innan jag skulle ut och speglade mig och utbrast "fan vad snygg jag är alltså". "eget beröm luktar illa", sa mamma då som tydligen tyckte att det var jättepinsamt att jag var så självgod framför hennes kompis. Själv tycker jag än idag doclk att hon borde varit stolt att hon hade en tonåring med så bra självförtroende, det är ju inte alltför vanligt =)

För att sammanfatta många här:

"Försök att inte låta din dotter tro att hon är söt genom att ge henne komplimanger"
"Säg inte till din dotter att hon är söt så ofta"

Vet inte vad jag ska säga... sjukt.. 

Varför kan man inte få berömma båda? måste man välja? Finns många egenskaper som är medfödda, precis som utseende. Varför är det mer ok att ge någon en komplimang för den är intelligent än för hur den ser ut? Om man är rädd att barnet ska hitta sitt självvärde i utseendet så borde man väl applicera det på alla plan isåfall? Det är väl inte bra att barnet tror att hon är mindre värd om hon inte är smartast i klassen heller? eller om hon inte springer lika snabbt som andra? eller om hon inte är lika stark som andra? Isåfall kan man ju i princip bara ge komplimanger för snällhet, som är något man kan påverka nästan helt själv, och det kan ju också gå fel? Tänk om barnet då tror att ingen kommer tycka om henne om hon inte alltd gör vad de ber om och är jättesnäll hela tiden? Hur ska hon då lära sig om sitt egenvärde?

Jag gör det, träffar jag en komps och de har en fin tröja så säger jag vilken fin tröja, eller om de är extra fina en dag så säger jag "vad fin du är idag" eller liknande

Jag fick alltid höra att jag var fin när jag var liten och fick ingen identitetskris när jag blev en ful tonåring, så antagligen var det något annat dina kompisars föräldrar gjorde fel än att de just gav komplimanger