Medgivandeutredning - Vad säga?

Jag tror inte att de kommer bry sig att ni inte försökt få barn så länge. Finns ju de som kan få biologiska barn men som vill adoptera istället. det bästa är att säga precis som ni känner och vara ärliga, då får dom ju se hur ni är som par och så. Hoppas du förstod hur jag menade. Önskar er lycka till. Vi kom hem med en pojk från Slovakien i början av februari, han är 21 månader nu. Jag skulle fylla 25år när vi började med utredningen och min man var 27. Men eftersom vi varit tillsammans i 10 år i år och gifta i 5år så tyckte de att vi hade ett stabilt och bra förhållande och passade bra att bli föräldrar.

Det viktigaste är ert motiv till att bilda familj genom adoption och att ni är säkra på att det är vad ni vill .

I en utredning för medgivande spelar det ingen avgörande roll hur mycket man försökt få egenfödda barn utan det handlar om att ha rätt motiv till adoptionen och goda förutsättningar att tillgodose ett adopterat barns behov. Man behöver inte ha fertilitetsproblem ö h t. Däremot i ett senare skede, när ansökan ska skickas tll specifikt givarland, kan det spela roll då en del länder kräver infertilitetsintyyg o s v.

Man behöver INTE ha försökt länge. Det viktigaste gällande försöken att få biologiska barn är att ni inte ser adoption som ett sämre alternativ, som en sista påtvingad utväg. Många anser att man måste ha bearbetat och kommit över sorgen att inte få några biologiska barn. Personligen tror jag inte att den sorgen "går över" utan är något som man får lära sig leva med precis som som så många andra sorger här i livet. Jag har ett biologiskt barn och ett adopterat, båda är efterlängtade och älskade och skulle jag få  möjlighet att välja ett få ett tredje barn  skulle jag absolut välja adoption. MEN jag har en sorg över att inte kunna få biologiska barn, NÄR JAG VILL, att inte kunna PLANERA och få barn utan att betala en massa avgifter.

Det som är viktigt i en adoptions utredning är att ni bestämt er för att ni NU vill bli föräldrar men att det inte spelar någon roll på vilket vis och att ni inte känner att ett barn med era gener skulle vara mer värt än ett barn som till utseendet är helt olikt er. Hur länge ni kämpat ska inte ha någon betydelse.

Du får gärna inboxa mig om du vill fråga om mer privata saker...

Knasse:
Vi ska oxå snart göra hemutredning och jag är också rädd att man säger "fel" saker. Man menar rätt men det blir fel. Hoppas att det gåt bra för er. Tror att det stämmer som Jezziie sa att var ärlig. Att vara sig själv.

Min erfarenhet som adoptivmamma är att ärlighet och att våga ta upp även svåra saker är det bästa i alla lägen. Vid ett tillfälle berättade jag en sak som jag inte är direkt stolt över vad gäller barn och uppfostran. Svaret var att det var mycket positivt att jag berättade. Vår utredare såg det som stort tecken på mognad och sa att hennes bild blev mer positiv av att jag vågade ta upp problemområden än om jag inte gjort det. Hennes utsaga var att det snarare varit problematiskt om jag inte sagt något.

Att ni inte försökt längre har ingen betydelse enligt min erfarenhet. Det är mer en fråga om vilka länder som kan bli aktuella. Att ni inte försöker längre kan istället göra att era chanser till barn ökar i och med att Sverige har rekommendationer kring adoptivföräldrars ålder. Jag har adopterat från Kenya och kan bara rekommendera det. Speciellt för oss som har problem med 43-årsrekommendationen och kort eller ingen kötid hos adoptionsorganisationerna är det ett intressant land. Lycka till!