Adoptera bort

JA! Ingen tvekan om saken! Absolut 100% JA

JA! Ingen tvekan om saken! Absolut 100% JA

Yupp.

En "dålig" förälder kan alltid få hjälp. 

Yupp.

En "dålig" förälder kan alltid få hjälp. 

JA! Ingen tvekan om saken! Absolut 100% JA

Därför att blod är tjockare än vatten. Man har en anknytning till sin familj, och den anknytningen är stark. Se bara på de barn som blir bortadopterade, de lider ofta av depression och de känner sig övergivna. Jag är fullständigt övertygad om att en "dålig" mamma är bättre än en fostermamma. Sedan finns det givetvis extremfall, jag tycker inte att ett barn ska stanna i en familj där barnet tex utsätts för sexuella övergrepp. Men jag tycker det krävs rätt mycket för att ett barn ska ha det bättre utanför familjen.

Och helt ärligt så förstår jag faktiskt varför vissa mammor dödar sina barn eller/och begår självmord. Jag har själv lidit av fölossningsdepression och vet hur jävligt det är. Mitt barn har också en far som övergav oss båda.

Däremot så inser jag att livet inte alltid är rättvist. Är det rättvist att min dotter och jag övergavs? Nej! Är det rättvist att hon får växa upp utan pappa? Nej! Är det rättvist att jag måste ta hela ansvaret för barnet när pappan faktiskt lovat dyrt och heligt att ställa upp bara för att skita fullständigt i allt ansvar? Nej! Är det rättvist att jag som ensamstående mamma ses som "en börda på samhället" och får frågor som "varför gjorde du inte abort?" Nej! Är det rättvist att barnets pappa "lever livet" medans jag får kämpa eftersom det är svårt för ensamstående mamor att få fast anställning? Nej!

...sanningen är att livet är inte rättvist. Men det är mitt ansvar att ta hand om barnet jag själv varit med om att skapa, och även om jag känner mig bitter över att barnets pappa inte gör sin bit samt att samhället verkar se mig som hundskit de får under skon eftersom jag gjort det ultimata misstaget att lita på en man som sa att han skulle vara där för mig om jag blev gravid...så ser jag det ändå som min moraliska skyldighet att sätta mitt eget liv åt sidan och göra allt i min makt att vara en så bra förälder som möjligt till mitt barn. Och jag kan vara en jävligt bra förälder även om jag inte har en massa pengar, körkort eller man samt ett krävande barn med diverse diagnoser....och det kan TS också      

Och helt ärligt så förstår jag faktiskt varför vissa mammor dödar sina barn eller/och begår självmord. Jag har själv lidit av fölossningsdepression och vet hur jävligt det är. Mitt barn har också en far som övergav oss båda.

Däremot så inser jag att livet inte alltid är rättvist. Är det rättvist att min dotter och jag övergavs? Nej! Är det rättvist att hon får växa upp utan pappa? Nej! Är det rättvist att jag måste ta hela ansvaret för barnet när pappan faktiskt lovat dyrt och heligt att ställa upp bara för att skita fullständigt i allt ansvar? Nej! Är det rättvist att jag som ensamstående mamma ses som "en börda på samhället" och får frågor som "varför gjorde du inte abort?" Nej! Är det rättvist att barnets pappa "lever livet" medans jag får kämpa eftersom det är svårt för ensamstående mamor att få fast anställning? Nej!

...sanningen är att livet är inte rättvist. Men det är mitt ansvar att ta hand om barnet jag själv varit med om att skapa, och även om jag känner mig bitter över att barnets pappa inte gör sin bit samt att samhället verkar se mig som hundskit de får under skon eftersom jag gjort det ultimata misstaget att lita på en man som sa att han skulle vara där för mig om jag blev gravid...så ser jag det ändå som min moraliska skyldighet att sätta mitt eget liv åt sidan och göra allt i min makt att vara en så bra förälder som möjligt till mitt barn. Och jag kan vara en jävligt bra förälder även om jag inte har en massa pengar, körkort eller man samt ett krävande barn med diverse diagnoser....och det kan TS också      

Ja kanske det.. Jag har bara aldirg hört "den andra sidan" dsv de som adopterar bort, men det kanske är så de resonerar.

Känns lite sent påkommet bara att plötsligt inte vilja ha sitt barn 30 mån senare. Då måste det ju finnas bättre alternativ, men TS verkar säker på sin sak; att hon mår bra..

 

Ja kanske det.. Jag har bara aldirg hört "den andra sidan" dsv de som adopterar bort, men det kanske är så de resonerar. Känns lite sent påkommet bara att plötsligt inte vilja ha sitt barn 30 mån senare. Då måste det ju finnas bättre alternativ, men TS verkar säker på sin sak; att hon mår bra..  

Ja hon skriver att hon har problem med känslor/anknytning men att hon annars är en bra förälder men att hon känner sig otillräcklig och TROR att det är i barnets bästa intresse att adopteras bort. Då svarar jag med att nej det är INTE i barnets bästa intresse att aborteras bort. Möjligen är det i TS intresse, men det har hon inte sagt något om. Visst om TS vill överge sitt barn, så kan hon göra det. Finns tusentals pappor som gjort precis samma sak. Men att hon försöker intala sig själv och andra att hon gör det "för barnets" skull, det är skrattretande. Vore bättre om TS helt enkelt var ärlig mot sig själv.

Mitt tips är att söka stöd i föräldraskapet exempelvis hos barnhälsovården eller BUP. Du kanske kan få en egen samtalskontakt eller få komma dit och jobba tillsammans med din son? Du kan också hitta en samtalskontakt inom psykiatrin eller på vårdcentral för att få stöd själv. Jag kan tänka mig att det ligger mycket bakom detta beslut som du själv inte har tagit upp. Kanske behöver du möjlighet att ventilera dina tankar hos någon som verkligen lyssnar?

 

Men jag har inte pratat om soc. Även om det säkert hade varit bra att få stöd därifrån också.