5-åring simulerar värk i benen?

Mitt barn hade så förtvivlat ont. det var också när livet var i gungning, det var så illa att hon ofta åkte vagn fastän hon var 5.  När vi fick bort smärtan med selen, värktabletter och varma mslag så blev livet i alla fall lite lättare att tackla.

Smärtan är säkert svårare att hantera när livet är besvärligt, men jag skulle som förälder inte anta att hon simulerar då barn med kronisk smärta kan vara extremt duktiga på att dölja den. Har man kollat upp allt neurologiskt så det inte tex ligger en fjättrad ryggmärg bakom smärtorna?

Märkligt att de inte tänkte på RA om det nu redan fanns i familjen. Om inte annat är det konstigt att de inte tog smärtan på allvar.
Jag menar inte att skuldbelägga din mor, hon gjorde säkert så bra hon kan och jag är inte alltid världsbäst men det ser märkligt ut när man läser det. Men det är alltid lätt att vara efterklok.

Nej det är inte lätt. Oavsett varför man har ont ska man ta det på allvar, speciellt hos barn.
man kanske inte kan göra så mycket mer än att tro på för trots allt är det barnets upplevelse som är sanningen inte vad man kan mäta sig fram till.

Stackarn, hon verkar ju inte må bra alls. Det kan ju vara jättesvårt för en 5-åring att kommunicera den maktlösheten.
Jag vet inte hur lång kötid det är (det varierar nog i olika landsting), men ju tidigare ni kontaktar BUP desto tidigare lär ni ju få tiden. Hoppas att ni får en tid snart och att ni får bra hjälp!

Tillgägg: Är verkligen ingen diagnosivrare men under min resa med vårt barn med autism har jag blivit alltmer påläst. Det är ju inte helt ovanligt att barn med tex autismspektrumstörning har både känslomässiga utbrott och är känsliga för smärta och tex hur kläder sitter. Det finns ju även ett reativt nytt begrepp som inte är en diagnos, som heter "högkänsliga personer". Kan ju helt enkelt vara så att ert barn är lite mer känslig för smärta och annat.

Det känns som att du är hemmablind för trots allt är inte de flesta barn autistiska eller har en diagnos bara för att de gör på ett visst sätt som faller utanför FLs strikta regelverk för "normalt".
Med andra ord blir jag rätt trött på att det i alla trådar ska ställas diagnoser för allt allt allt. Jag ber om ursäkt för att jag låter gnällig, det är inte riktat åt dig. Jag förstår vad du menar men sammanlagt blir det för mycket diagnsande.)

Jag kan inte prata för hur det är med autisktiska barn men flera här vittnar om hur det är att inte bli trodd, att det då utvecklas till simulans är inte så konstigt om det är så att det är den uppmärksamhet man får. Man kan ta det på allvar utan att ge det alltför mycket uppmärksamhet.

Grejen som folk glömmer är att det är barnets upplevelse som är det viktiga. Inte det vi tror och inte något mätbart som skulle kunna förklara smärtan. Barnet upplever smärtan alltså har den ont sen är det i den stunden skit samma om det beror på tandvärk, spik i foten eller smärta i själen, det gör ont.
Först när man tagit hand om smärtan kan man ägna energin åt att bota, speciellt om smärtan beror på en spik i själen.

Alltså jag blir ganska upprörd över det här att inte tro på sina medmänniskor och speciellt barn bara för att man inte har en förklaring på varför. (Det gäller inte bara smärta)
det spelar ingen roll. Det är barnets sanning som är det viktiga, inte min uppfattning om sanningen.

Vad bra att du inte tog illa upp för det var verkligen inte illa menat.
Det som blir så galet med all diagnostiserande är ju att svårigheter barn som ditt har de förminskas och normala beteende förstoras. Sen gör det att det är svårt att ta till sig av det som såna som du berättar.

Jag hoppas att det snart blir bättre för er alla!

Jag menade att det inte behöver vara nån diagnos men att jag lärt mig genom min/vår resa att många kan vara känsliga ändå. Dvs man upplever smärta olika.

Jag har gått till vårdcentralen med ett av mina barn som hade enormt ont i hjärtat.
jag tvivlade mycket på att det verkligen var ont utan trodde på andra saker som stressig skola osv. Grejen var att att hjärtontet nästan helt försvann efter att ha blivit lyssnad och klämd på.  Vi fick aldrig någon förklaring på vad det var, jag tror att det var någon typ av ångest. Det har aldrig återkommit.

Jag menar inte att det är samma för ditt barn men jag tror att känslan av att bli tagen på allvar kan göra att det blir bättre. Om du ringer i morgon lär ni inte få komma på studs i alla fall (hos oss är väntetiden minst 3 veckor för icke-akuta saker). Om jag vore som du skulle jag ringa och höra vad de säger och eventuellt avboka.