Hur ska man ta sig igenom allt som händer på en gång:(??
Usch, nu känns livet för jävligt:( Det känns som om precis allt ska hända på en gång.
Inom loppet av tre månader har jag förlorat en farbror, svärfar/farfar till barnen och en vän. Man vill finnas för alla. Det är ju en instinktiv känsla att trösta, lyssna, krama och hjälpa. Vår egen dotter mår så klart dåligt och säger "bara ingen mer dör nu". Själv mår jag inte bra med en rädsla att min hjärntumör ska bli aktiv igen och förvärras plus att jag väntar på tid hos mammografi. Känner nåt konstigt som inte känns som vanligt:( Oron förtär mig nästan och samtidigt ska man vara stark åt alla håll. Som tröst har jag min egen familj, man och två underbara ungar. Är livrädd att jag ska bli dålig och inte finnas där för dem. Jag går med gråten i halsen hela tiden. Vad gör man för att orka??