Min man tappar tålamodet och slår våran tös :(

Har bara läst ts. Den vidrigaste i er familj är DU!! Ta ditt barn därifrån för fan!! Är du helt jävla körd eller vad är det frågan om??
Behöver du verkligen ställa en fråga här för att veta vad du ska göra??

Ditt beteende är precis lika illa som din mans. Han slår barnet och du tittar bara på. Jag hoppas att flickan vågar berätta för någon på dagis så att socialen kan omhänderta henne. För ni ska inte ha henne kvar!

Observera att jag nu är halvironisk, men man kan ju dra det längre än så. När TS är stressad och har mycket att göra pga jobb och hem (som alla kvinnor alltså) kan hon ju knuffa och slå sin man lite då och då och säga att "Jamen, jag är så stressad och kan inte hejda mig själv när jag då får lust att slå dig ifall vi är oense om något, det bästa vore ju om någon förbipasserande eller utomstående ryckte in och hejdade mig när det håller på att rinna över, men så är ju tyvärr inte fallet, så du får stå ut med det här, dessutom slår jag ju inte så jädra hårt, du får ju bara lite ont i revbenen eller så, plus att det ju bara händer en gång i veckan ungefär, det finns ju de som blir slagna dagligen...

Jag får ont i magen av att läsa detta!!

Vad du ska göra är att dra därifrån, polisanmäla honom och begära skilsmässa.  Och aldrig någonsin låta honom träffa din dotter.

Annars kommer din dotter sitta där, vara 26 år och inte förstå varför hennes pappa, den man som ska älska henne mest över allt på denna jord, har misshandlat och slagit henne hela hennes liv, torts att hon gjort allt rätt. För ja, han kommer att fortsätta slå henne, för allt hon gör fel och allt hon gör rätt. Han kommer fortsätta tills hon flyr hemifrån.
Hon kommer sitta där, vara deprimerad, gå i terapi och klandra sig själv.
Hon kommer inte kunna lita på någon man, någonsin. Hon kommer söka sig till män som påminner om hennes far och därmed alltid hamna i destruktiva förhållande. När hon väl träffar en snäll man, kommer hon att förstöra det förhållandet, för att hon inte vet bättre. Hon vet inte hur det är att en man är snäll mot henne och behandlar henne väl.

I värsta fall, kommer hon klandra dig. Hon kommer undra varför du inte skiljde dig. Hon kommer undra varför du var kvar och såg på medan hon blev slagen och varför du inte gjorde något åt saken. 

Du gör säkert allt du kan i din makt. Det gjorde säkert min mamma också... Men här sitter jag och är 26 år och undrar... 

1: JA, du är dum som sitter och förminskar det hela! Ja, han är ju såå fin och underbar. Han är ju sååå stressad.. Han är annars jättefin som pappa..SKITSNACK! Hör du inte själv hur patetisk du låter? 2. JA! Det är dels ditt fel också som sitter och tittar på medans din lilla flicka MISSHANDLAS! DU gör INTE ALLT som står i din makt för att skydda barnet! 3. Att han kommer från ett annat land är bara en bortförklaring! För ni bor väl i sverige? Jag kan berätta om mig själv lite så du förstår. Jag är 22 år och har ett 10cm långt ärr på min kind. Ärret har suttit där i 27år. Min pappa gav mig det när jag var 6år. Härligt va?Han är också från en annan kultur detsamma med min mamma. Jag var 6 år och min syster var 6 månader. Jag råkade kasta en leksak (mjukisdjur) på henne och hon skrek av lite rädsla. Då kom min pappa rusande och lyfte upp mig i HUVUDET så jag lyfte från golvet och kastade sedan ner mig på golvet, så jag fick ont i svanskotan, därefter fick jag ett par sparkar i rygg och mage. Men han jobbade ju så mycket (7 dagar i veckan) så han var ju så stressad och det gör väl ingenting att han gjorde så? Han slog på mig varje vecka, så fort vi hörde dörren låsas upp började man skaka som ett löv och vågade inte säga ett ord. För jag visste inte vad han skulle göra om jag "störde". Min mamma fick också smaka på hans knytnävar och fick en krossad näsa. Men hon höll tyst, för han är ju så som person, han hade kort stubin. När jag var 3-4 år så kom han inrusande till mitt rum för jag hade svarat emot min mamma och slog mitt huvud ett ex antal gånger i väggen! För man säger inte emot en förälder, trots hos barn finns inte. Utan det är min mamma som misslyckades med uppfostran. Men han var ju utarbetad och det är då ok, det var ju mitt fel jag skulle inte ha sagt emot min mamma dumma jag. På förskolan frågade de vart jag fick såret i ansiktet och jag ljög och sa att jag rev mig i duschen. För min pappa hotade med att om jag sa något så skulle han antingen kapa av min tunga (visade mig en stor kniv som han värmde på spisen för att bli vassare som han sa) eller så skulle de ta mig ifrån min mamma. Men han var ju trött och utarbetad så det gör inget. Till slut så skilde sig min mamma ifrån grisen och det var det bästa jag har varit med om! Jag var 8 år då coh jag var så glad för det! Jag HATADE min pappa. Han flyttade tillbaks till hemlandet och gjorde ett par försök till kontakt, men gav upp sen när vi inte ville tala med honom. Det är 25 år sen jag träffade min pappa och jag HATAR honom varje dag för det han gjort mot oss! Jag ser ärret VARJE dag och påminns om mitt förflutna, det gör att jag aldrig kommer förlåta min far. Skulle han komma till sverige skulle jag personligen ha ihjäl honom. Utan att blinka. Jag ser nästan framemot att han skulle få för sig att dyka upp. Nu har jag 2 barn själv och skulle någon röra mina barn skulle jag inte tveka att ha ihjäl den människan. Jag skulle inte sitta och förminska det hela som du gör.  Jag ber varje dag att min pappa ska dö. Utåt är det aldrig någon som misstänker något då jag är väldigt social och har vant mig att dölja mina känslor. Men jag litar inte på en enda människa. Vill du att din dotter ska ha en sån uppväxt? Inte lita på någon? Ha hämndbegär?  Min pappa är från mellanöstern