Varför saknar de flesta tjejer egna intressen?

Det där är ju jag:) Mina intressen är träning och mat anpassad för träning. Stryk vin och shopping. Gymmet är det roligaste jag vet. Mitt jobb är ok men tråkigt, rätt ointressant. Gillar tv-serier. Har inga hobbys, få vänner, inga nära vänner, ingen familj, inga barn. Är inte smart eller rolig men ser bra ut. I kroppen åtminstone. Har en mildare form av social fobi och är introvert, fast inte smart introvert. Bara introvert. Plastbröst har jag, det är alltid något, men i övrigt är jag en tom människa utan särskilt mycket att erbjuda någon annan. Ett slags skal av en människa som kan känna basala känslor som glädje, ensamhet och sorg. Men i övrigt tom och död på insidan.

Tyvärr, men det är allt. Hela jag beskriven i ett stycke utan att känna att jag utlämnat särskilt mycket. Så pass att jag hade behövt skarva och tänka till för att beskriva mer. Ja, jag är så tråkig. Någonstans tycker jag ändå att det är ok för mig att leta efter kärleken trots att jag är som jag är, så vad mer skall jag skriva än typ det där? Jag har ju foton på hur jag ser ut

Nej. Sådant kan säkert vara roligt eller intressant, men saknar jag det? Nej, jag kan inte sakna något jag inte haft. Jag tycker en hel radda saker kan vara roliga och intressanta. Men är jag duktig på något, kan jag säga något insiktsfullt om något? Nej. Har jag en ny synvinkel att se något från? Nej. Historia tycker jag tex. är väldigt intressant. Ser gärna historiska filmer, serier, dokumentärer, men är jag duktig på historia? Nej. Kan jag säga något intressant om historia? Nej.  

Jag är inte nöjd med att känna mig tråkig och begränsad, men jag ÄR väldigt, väldigt tråkig och begränsad. Jag skulle väldigt gärna vilja vara en intressant person som sa intressanta saker, vara smart och/eller rolig, kunna hålla monolog och underhålla någon eller få andra att skratta. Men kan jag det? Nej. Redan här har jag ältat och visat hur tråkig jag är och hur tom jag är, hur lite jag har att komma med att du förmodligen inte läst ända hit.

Jag har väldigt lite att erbjuda någon utöver att jag har en väldigt snygg figur (Om jag får säga det själv). Därför blir mina presentationstexter sådär. "Hej där! Jag gillar att träna. Såhär ser min u-ringning ut och titta vilken fin rumpa jag har i leggings. Det var allt. Snälla älska mig ändå" (Fast mindre needy skrivet)

Tack! Alltid roligt att roa någon. Nu försökte jag inte ens vara rolig, underligt det där med humor. Jag kan för mitt liv aldrig säga något kul eller fyndigt när jag försöker men när jag är mitt torra tråkiga intetsägande jag så kan någon kanske lockas till skratt. Som du här.

Stort tack, det värmde!Om man inte har så mycket att beskriva då, utan det är vad som står ihop med bilder. Intetsägande personlighet utan något  intressant att erbjuda någon ihop med ett utseende. Det är vem man är.

De flesta är ju så mycket mer än sin dejtingpresentation, men till oss som är vår dejtingpresentation, att ja det där som står är faktiskt allt. Skall man då fejka en personlighet, hitta på saker att fylla ut med, låtsas vara någon man inte är?

Eller vara ärlig med: "Hej där! Jag gillar att träna. Såhär ser min u-ringning ut och titta vilken fin rumpa jag har i leggings. Det var allt. Snälla älska mig ändå"

  

Jag vill helst av allt hitta en man som accepterar att jag är tråkig och inte har mer än sex och kärlek att erbjuda i en relation. Någon som älskar mig, pratar med mig, håller om mig, vill göra saker ihop med mig. Som jag känner mig trygg med. Som frågar mig om vad jag tycker om olika saker men inte dömer mig för hårt för att jag har ett fantasilöst tråkigt och dumt svar. Någon som är ok med att jag inte förstår eller kan så särskilt mycket om något men gärna vill lära mig. Någon som är ok med att jag misslyckas varje gång jag försöker vara rolig. Någon som är ok med att jag inte kan återge en händelse eller erfarenhet på ett intressant, underhållande eller engagerande sätt. Någon som kan älska ett tomt skal av en människa.