Hög förekomst av otrygg anknytning - varför?

Det skulle vara intressant att veta mer om den undersökningen. Är det en svensk undersökning? Och vilka åldrar har man undersökt? Och hur bedömde de vad som var en trygg anknytning?

Jag skrev ett inlägg häromdagen här, under tråden "Boken trygga barn och trygga föräldrar" om något som jag själv tycker är intressant när det gäller trygghetsaspekten, nämligen om balansen mellan att vara omvårdande och att vara en ledare. 

Hur ser du själv på anknytning? Känner du att ditt barn har en trygg anknytning så behöver du väl inte oroa dig över statistiken, tänker jag. Men din fråga antyder att du inte känner dig trygg i detta. Vad är det du funderar över? 

Tack för länken! Vet du, jag tror att du behöver slappna av i ditt föräldraskap och tänka att du duger! Vad jag förstår så finns inget som tyder på att ditt barn har en otrygg anknytning, så släpp det! Tycker du om att läsa? Har du läst Jesper Juul? Själv tycker jag att han är otroligt befriande att läsa. Han betonar att vi är människor. Både barn och vuxna är människor, och hamnar i konflikter ibland och gör knäppa saker ibland. Alla har vi våra sidor och egenheter och alla är vi trötta och i obalans då och då. Så är det bara. Jag vill uppmuntra dig till att tillåta dig själv att vara människa och njuta av ditt föräldraskap! Du har goda intentioner, du verkar lyhörd inför ditt barn, du har intresse av att utvecklas och verkar ärlig och självrannsakande. Nu är det dags att NJUTA
 

Tack för ditt långa och klargörande inlägg, Skogsvitter. Det var väldigt intressant om än väldigt nedslående.

Tyvärr bekräftar detta vad jag observerat när jag jobbat på småbarnsavdelningar på dagis. Det är påfallande många barn som inte alls blir glada när föräldrarna kommer och hämtar. Jag kan förstå att det finns tillfällen när barn är helt uppslukade av lek eller annat, men själv tolkar jag det som otrygg anknytning, mer eller mindre. Personalen verkar däremot tycka att det är normalt, och föräldrarna verkar tolka det som att barnen trivs bättre på dagis än hemma. Vad säger du om det här, Skogsvitter?

Det jag observerat är framför allt att barn ignorerar föräldrarna. En fråga till Skogsvitter: Uppfattar du att man ska tolka ett sånt beteende som undvikande anknytning? Sedan finns det även barn som kan visa ganska obalanserade känslor när föräldrarna kommer, som ilska eller irritation (intressant nog ofta barn från andra kulturer). Ska man då tolka det som en ambivalent anknytning?