Att komma över omöjlig kärlek

Jag var i din situation för ett år sedan. Hade då haft en längre relation vid sidan av (fyra år). Jag var verkligen djupt kär och ville satsa, men älskaren ville inte lämna familjen. Vi bröt för jag orkade inte leva dubbelliv. Det gick inte att hitta tillbaka till maken. Äktenskapet var dött sedan länge och vi gick ganska snart efter uppbrottet skilda vägar. Exmaken vet inte om min otrohet och vår skilsmässa har gått lugn och sansat till.

Idag har jag ingen kontakt alls med min fd älskare och det är helt på mitt initiativ. Han hade nog velat ha viss kontakt, men det gjorde för ont så jag sa ifrån. Mår bra idag, men känner ibland en viss sorg över att vi inte fick en chans. Men, så är livet. Jag vill hellre ha en man som väljer mig fullt ut än att vara nr 2. 

Nej, vi har inte setts sedan vi bröt. Uppbrottet blev oehört dramatiskt. Vi var iväg i jobb och hade planerat det som vår sista "resa", men vi blev påkomna av hans fru och då kastar han i ansiktet på mig att han älskar henne. Ja, plötsligt var jag noll och intet värd och hon allt han ville ha. Så, när det väl gäller så står älskarinnan vanligen inte alls särskilt högt i kurs. Man är en side kick som ger spänning och guldkant på tillvaron.

Jag mådde väldigt dåligt av hela "slutscenen", trots att jag ville bryta (det var jag som var den drivande i det). Det som tidigare varit en fin, lite sorglig men omöjlig kärlek blev så brutalt avslöjad i ljuset som någont smutsigt och fult. 

Vi har som sagt inte setts, men han har hört av sig ett antal gånger. Skrev ett brev och skickade en liten "kärlekspresent" en dryg månad efter uppbrottet. Jag har slängt den. Senast han hörde av sig var för några månader sen, men då sa jag ifrån på skarpen. Det är jobbigt varje gång han hör av sig, river upp såren helt i onödan. Om man ska läka och glömma måste man få vara ifred. Annars drar processen ut väldigt långt på tiden.

När man är involverad med någon annan än sin partner så blir ju hjärtat "upptaget" och det är först som känslorna svalnar och man tänker på annat som man faktiskt märker om det finns något kvar att jobba på hemma. Det fanns det inte i mitt fall. Tyvärr.     

Jag tror att man måste bestämma sig att verkligen bryta - och sedan fullfölja det i ord, tanke och handling. Det är jättesvårt, för tankarna kommer ju smygande. Men man får helt enkelt stålsätta sig och medvetet tänka annorlunda. Så småningom svalnar känslorna och då kommer tankarna inte lika ofta. Så länge man tillåter sig att dagdrömma och längta så "vattnar" man ju sina känslor för den andre.

Nej, det är inte alls obehagligt. Tvärtom är det bra att du bidrar med ditt perspektiv. 

Jag är luttrad vid det här laget och inser självklart att min fd älskare ljög för både mig och hustrun. Han var ego och valde att säga det han måste för att både äta kakan och ha den kvar. 

Ang "fint" och "fult" så upplevs det olika beroende på vems perspektiv man tar. Den som aldrig varit så hysteriskt förälskad att man blir alldeles blind för allt annat i världen kan inte förstå hur det kan kännas "fint". Att det är oerhört "fult" med otrohet tror jag alla enhälligt kan instämma i. Oavsett egna erfarenheter.

Min egen historia ligger bakom mig. Och det var inte jag som var den drivande, det var älskaren. Det är han som haft svårt att släppa taget om mig, trots att han själv valde frun. Så kan det också vara.   

Bra att ni nu har brutit. Men du måste inse att det kommer att ta tid, låååång tid innan ditt hjärta har läkt och du kan spara denna omöjliga kärlek i ett speciellt hörn i hjärtat. Hur lång tid det tar är nog olika, men räkna med månader, kanske ett år eller så. Under den tiden ska du inte ha någon kontakt alls med honom. Då river det bara upp såren igen.

Detta uppbrott är ju lite "romantiskt" (hittar inte bättre ord) i den meningen att det inte beror på att någon av er slutat ha känslor för den andre, utan det är andra orsaker. Därför är också frestelsen stor att bara höra av sig liiite, för att kolla läget, att den andre mår bra osv. Men, GÖR DET INTE! Det förvärrar bara läkeprocessen.

Men det går att komma över detta. Ge dig själv tid. Tid att vara bara du. Gör saker som du mår bra av, försök göra saker med din man (om du vill hitta tillbaka till honom). Se framåt, inte bakåt.

Kram    

Så kan det bli ibland, att man behöver ta ut en tydlig distans till någon/något som gjort ont. Ilska är ju en vanlig reaktion i de sammanhangen.

Men, jag undrar, varför är det ens intressant att kontakta din fd älskarinna? Du har ju valt hustrun. Är det inte ett svek - igen - att då vilja ha kontakt med den fd älskarinnan? 

Svårt för dig, jag förstår det. Det kommer att ta tid innan dina känslor svalnar. Men du måste helt enkelt bestämma dig för vad du vill, och sedan agera helt enligt det beslutet, i ord och handling, och så småningom i tanken. 

Låt inte känslorna styra dig, utan stå fast vid ditt beslut att bryta.

Jag tänkte mycket på slutet på vad kärlek är, och vad jag ville ha i en intim relation. Att kunna stå - fullt ut - för sin kärlek, och att den intima relationen är exklusiv visade sig då vara av avgörande betydelse. Och då går ju all form av otrohetsrelationer bort. Är jag inte värd att satsas på helt, ja, då får det vara. Smusslandet och ljugandet blev så oehört fult och smutsigt, något som inte alls hör ihop med kärlek. Nej, valet att bryta blev till slut lätt när jag insåg att den fd älskaren bara ville ha mig i hemlighet vid sidan av när det passade in i hans liv.    

Precis så är det. Man måste nog utvärdera det man har hemma först, och ta beslut utifrån det. Och det utan att ha några garantier att älskaren/innan är ett alternativ. Så blev det för mig. Och när stormen efter uppbrottet från min fd älskare lagt sig så visade det sig att det inte fanns tillräckligt mycket att kämpa för på hemmaplan. Vi skildes.

Du verkar fortfarande sörja din fd älskarinna, och innan du sörjt klart så är det kanske svårt att veta om tomrummet i hjärtat kan fyllas av kärlek till din hustru/familj, eller om det förblir tomt. Var det länge sen ni bröt?

Din älskarinna har det säkert bra idag. För ärligt talat, att vara någons älskarinna (när man är kär) är rätt kasst. Man tvingas att alltid vara nedprioriterad och hemlig. Och en kärlek man inte kan stå för fullt ut är ju inte så mycket att ha när allt kommer omkring.   

Jag tycker absolut att Fool och de Robespierre har kloka och viktiga synpunkter som är högst relevanta i tråden. Men jag skulle vilja återkomma till ursprungsfrågan, nämligen hur man kommer över den omöjliga kärleken. Hur hanterar man alla känslor när man brutit en relation som inte ens knappt fått börja, när kroppen formligen skriker av alla känslor?

Jag har varit där, jag har genomlevt helvetet med smärta, skam, sorg, förtvivlan, självförakt, intensiv förälskelse och åtrå - allt i en salig röra. 

Men, det går att ta sig igenom det. Det går att släppa taget om den förbjudna kärleken och tomrummet kan fyllas igen.

I den första akuta fasen måste man bara överleva timme för timme. Men sen, när man fungerar någorlunda i vardagen igen och känslorna är hanterbara. Det är då det är förrädiskt. Det är så lätt att drömma sig bort, ge sin längtan efter den andre fritt spelrum, gotta sig åt minnen. Det gör väl inget om jag går in i min bubbla en liten stund... Det skadar ju ingen.

Jo, det skadar dig själv i den meningen att du lever kvar i det förflutna. Och därmed hindrar dig själv att gå vidare.

Jag tror vägen framåt för att komma över, verkligen komma över, den omöjliga kärleken, är att stå fast vid sitt beslut. Fullt ut, ända in i kaklet. Det betyder att man inte ska stanna kvar i minnena i tanken. Gör dig av med allt som påminner om honom/henne. Var uppmärksam på dig själv, och när tankarna far iväg se till att aktivt göra/tänka på något annat.

Känslor och tankar hänger ihop, och när vi aktivt tvingar hjärnan att tänka på annat så vattnar vi inte heller känslorna. Det är här man måste ta ansvar för sitt beslut att bryta. Det hjälper ju bara till en del att inte kontakta den fd älskaren/innan, man måste även se till att inte älta/tänka så mycket.

Dessutom, har man lovat att försöka satsa hemma, så betyder det (förutom den långa och tunga process som Fool och de Robespierre beskrivit så bra ovan) att man faktiskt aktivt bör tänka positiva tankar om sin partner och relationen! Odla det goda och det positiva! Tankens kraft är enorm! Vilket forskarna bevisat: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/ny-forskning-tank-dig-smart-och-frisk/

Så, Ts och Tom - det går att komma över kärleken. Men det krävs arbete och beslutsamhet.

Jag kan säga att jag idag är helt över min fd älskare, trots att jag ett tag trodde att jag faktiskt aldrig mer kunde bli lycklig och att jag skulle sakna honom resten av livet.              

Ja, det är ju det man riskerar när man är otrogen. Ett högt spel där insatsen är enorm. 

Jag kan på sätt och vis förstå bådas inställning.

Oavsett hur det går så kommer du att överleva. Släpp taget om det förflutna och börja leva i nuet. Kanske går det att reparera med hustrun. Går ni i terapi? Annars kanske det kan vara ett alternativ.