Att komma över omöjlig kärlek

En fråga eller två till er alla som skriver i denna tråd.

Är det någon av er som tänker på hur er partner mår? Är det någon av er som har dåligt samvete pga att ni gör er partner illa? När jag läser era inlägg så slås jag av hur ego ni alla låter - Åh, det är så svårt, jag har så mycket känslor, han vill inte lämna men jag skulle göra det utan att blinka om han ville ha mig...  Men ingenstans nämner någon av er hur er partner mår av att ni är otrogna. 

Det andra som slår mig är att ni inte verkar ha någon stolthet i kroppen. Era älskare vill inte ha er! De vill ha sin familj och hustru OCH en älskarinna på sidan om. De älskar inte er! Läs igenom vad ni alla skrivit! Ingen av er berättar om ett" lyckligt" avslut - i samtliga fall har älskaren valt sin familj, Och det enda som kommer ut är en massa brustna hjärtan och relationer. 
 
Flera av er nämner att det var omöjligt att lappa ihop förhållandet efter att otroheten avslöjades eller när älskaren valde bort er för familjen.  Ja, det är väl ganska klart varför när man läser vad som skrivs - ingen verkar ha varit intresserade av att satsa på sin partner. Ingen verkar älska sin partner. Så varför inte lämna innan otroheten blir ett faktum. Är det ensamheten som skrämmer. Möjligheten att älskaren inte kommer att välja en? 

Många av er säger också att ert förhållande inte var bra redan när otroheten avslöjades - är det en ursäkt för att rättfärdiga att ni valde att vara otrogna? Varför försöker man inte jobba på sitt förhållande - om det nu inte är bra - istället för att tillåta sig att få känslor för någon annan och vara otrogen. Det är så enkelt att säga att passionen drabbade mig - som om man inte har något ansvar för sina känslor och handlingar och bara dras med. 

Ledsen om jag ställer obehagliga frågor men jag kan inte förstå att man gör detta val! Att man medvetet väljer att såra en massa människor (inklusive sig själv) istället för att se sanningen i vitögat och tar itu med sin situation.