Att komma över omöjlig kärlek

I min del av verkligheten har jag sett det du pratar om i två realtioner på nära håll. I den ena håller mannen på att försöka ta sig därifrån genom samtal, resonerande och terapi för att nå någon typ av förståelse för att han inte vill leva det livet och bli behandlat som ett bihang i sin frus liv. (Det går oändligt längsamt och han talar för döva öron). I det andra lämna mannen beslutsamt förhållandet.

Jag antar att det finns fler som har det så, men att det inte är så populärt att säga att man plågas av att ha "Selma" hemma för det innebär ju att man är en "lille Fridolf" som faktiskt valt "Selma" en gång i tiden, alltså är man i personligheten en "lille Fridolf" som behöver guidning av en bestämd fru.

Jag hör nästan aldrig män som vill lämna äktenskapet för att deras fruar är för dominanta mot dem och ändå vet jag att det finns, jag antar att det är lättare att erkänna att man blivit kär i någon annan än att man tvingats bli en toffel. Och jag antar att det är lättare för frun att släppa taget om en som varit otrogen än en man som vill lämna för att hon är förbannat otrevlig och dominant.  Det där hänger väl ihop på något sätt.   

I de fall jag talar om har det varit en fru som tydligt säger sig vilja ha ett jämlikt förhållande. Det är bara det att den jämlikheten har inneburit att mannen ska vara genomförare av hennes bild av hur det ska vara. Inte en gemensam bild. När han försökt säga hur han tycker att det ska vara så driver hon ändå igenom sin idé med diverse härskartekniker.  Jämlikheten finns egentligen bara i teorin och gäller mest fördelning av sysslor: städning, matlagning osv. Inte hur man tänker kring vilka tider barnen ska vara på förskola, eller när det ska städas.

Det är konstigt det där, ibland verkar vissa kvinnor utnämna sig själva till experter och glömmer att det finns olika syn på verkligheten och vad som är bäst för barn och familj. De håller så krampaktigt i bilden av hur livet skulle bli att mannen blir en bifgur, en genomförare av kvinnans dröm av hur livet ska se ut. Det är inte så konstigt att förhållandet blir sämre och sämre och att mannen blir bitter.

Jag vet naturligvis att det finns män som tycker att det är bekvämt att någon annan bestämmer, men det är inte de män jag talar om nu. Det är de som faktiskt vill ha något att säga till, men som ständigt blir överkörda,  som som jag menar 

TS: Jag tror inte att det går att komma över den typen av kärlek. Till sist bleknar det och gör mindre ont. Man får helt enkelt försöka att leva med att det blev som det blev. Det verkar ensamt att sörja hos några du inte kan berätta om varför du är ledsen, jag tror att då tar det längre tid för det att blekna.

Skönt, då var det klart. Nu kan du börja resten av livet. Alltid bra att komma till beslut istället för att vara i limbo.

Mja, det är ialla fall bättre att börja med att skilja sig och sen får det andra lösa sig på vägen. Det brukar det göra, förändringar sker ju inte bara praktiskt när man separerar utan man förändras ju också som människa.  
Att hålla på och trassla sådär medan man är gift är inte bra.

Att vara olyckligt gift OCH längta efter någon annan är en limbo som inte är uthärdlig.
Att vara ensam och kunna träffa någon annan än den som vill ha henne som nummer två, ger henne möjligheter att förändra sitt liv och att se sig själv som värd mer än att vara olycklig. 

 

Exakt!

Intressant det här med tanke på hur många som verkar vänta och vänta,
 Extakt vad tycker du är en längre period? Hur länge sågs ni egentligen? Eller..du kanske redan har dragit det här?

Det är, om jag får lägga mig i, ett sorgligt sätt att resonera. När man träffat någon som väcker allt det där inom en och det finns en möjlighet att det kan bli verklighet så måste man ta styrka från det.

Att tänka att hon ska skilja sig, och att det inte enbart ska vara för att hon är övertygad om att det är bättre med dig, det är ju en tankefälla. Det är klart att hon tror att hon skulle få det bättre med dig om hon älskar dig, det ligger i sakens natur, att hon som konsekvens av det inte vill leva kvar i det livet hon nu lever är ju en annan konsekvens av det. Det är i princip omöjligt att backa och tänka att man ska få till något "rent" beslut där inte längtan efter den nya finns med.  Allt det där påverkar beslutet, och det är ett önsketänkande att försöka få in tankar som inte påverkats av kärleken. Risken är att man istället fastnar i en limbo-situation, just för att man inte förstått att signalen för att gå, gick när man började älska någon annan. Och att det är så oavsett hur det går i framtiden. 

Jag har svårt att förstå att man väljer att se det så ledsamt som du gör. Ta kraft från att det finns någon som ser dig, behöver inte hon kraft från dig? Att älska någon innebär ju, ialla fall för mig, att man finns där för personen i fråga., vissa perioder kanske lite mindre innan man kan vara tillsammans, men ialla fall tillräckligt mycket för att man inte ska behöva tänka att man aldrig ska ses igen,

Man får inte pris för att lida sig genom livet. Det är bra att påminna sig om det och vara snäll mot sig själv.
      

Ja, då förstår jag dig mer. Att leva på hopp är en knepig sits, jag kan förstå att du väljer att försöka se en annan framtid.

Jag tycker alltid att det är så sorgligt när människor som känner stark kärlek väljer att vara ensamma i sin kris istället för att se kraften och det goda som finns i det. Jag kan inte förstå att hon väljer att göra så, men det är klart att det finns många sätt att hantera en sån situation. Kanske är det svårt för en del att hantera situationen att de älskar någon annan. Det är i viss mån fyllt med föreställningar om skam och svaghet att lämna den man lever med för någon annans skull, en del verkar ha svårigheter att kunna stå upp mot det. Precis som att livet skulle vara enkelt och inte fyllt av tillräckligt mycket svårigheter ändå, utan att man behöver förneka att man träffat någon som kanske äntligen gör livet värt något igen.