Att komma över omöjlig kärlek

Ja det är den stora frågan. Kan ge mitt bidrag till statistiken ovan. Jag är man och kunde inte lämna av olika orsaker och min älskarinna lämnade och ville satsa. Hur ska man gå vidare?

Det är en så komplicerad historia så det skulle kunna fylla en hel bok så jag kan inte ge dig en rättvis bild här på några rader. Dessutom är det så speciella omständigheter i min historia så jag skulle röja mig efter tredje raden. Alla situationer och människor är unika så det finns inga generella svar. Det var en stund sedan jag läste i din tråd och jag har säkert kommenterat i den tidigare, men jag minns inte riktigt. Jag är delvis en feg människa också och tycker därför det är vansinnigt jobbigt att fatta beslut som får andra människor att må dåligt. Hela den biten gjorde naturligtvis att alla runt mig mådde ännu sämre och det är jag inte stolt över direkt. Körde lite av strutsmetoden tyvärr och hoppades på att allt skulle ordna upp sig, men det gör det inte, det blir bara värre.  Jag hade inställningen under hela tiden att det bara var tillfällig glädje och njutning, men bara lite till och lite till och lite till. Sedan började jag lägga skuld på älskarinnan för att jag hade det dåligt med min fru. Om jag får lite distans till älskarinnan så kommer allt lösa sig tänkte jag. Sedan fick jag allt mer dåligt samvete över vad jag gjorde och till slut stod jag inte ut längre för det höll också på att både kväva relationen med älskarinnan och relationen med frun. Älskarinnan stöttade mig i min kris och förvirring trots att jag försökte stöta bort henne och min fru försökte bara trycka ner mig, men det kändes så fel att ta emot tröst från älskarinnan. Jag började nog stöta bort båda två men ångesten för att lämna fru blev oöverstiglig. Man ska tänka som någon sa att man ska jämföra vilket man har störst ångest för. Om man har större ångest för att lämna eller mer ångest för stanna kvar i relationen. I mitt fall blev ångesten för att lämna större trots att min älskarinna var en fantastisk person som jag visste att det fanns en chans att det kunde bli vi två. Har också läst att fatta ett så stort beslut att lämna kan ta lång, lång tid för vissa. Jag har fått erfarenhet av allt kaos så jag tänker annorlunda nu. Jag är glad för att älskarinnan visade mig hur ett förhållande ska vara, men å andra sidan är ju inte den relationen stött av alla års verklighet. Jag har många fina minnen från den tiden, men tyvärr blev uppbrottet inte bra, men det blir det väl aldrig. Jag vill inte ge dig hopp och jag vet inte hur det ser ut i er relation men som jag ser det så har jag börjat en lång bearbetningsprocess där slutresultatet kanske blir att lämna. Hur lång tid det tar och om det blir så överhuvudtaget är det ingen som vet just nu. Jag har bestämt mig för att göra allt som står i min makt för att få det bra med frun och vi har gjort stora framsteg, men det finns en stor tomhet inom mig. Ett råd är att sätta upp en liten mindre punktlista med saker med din man som du bara inte kan acceptera och jobba med dessa. Om du inte lyckas så lämnar du, men sätt inte för kort tidsperiod utan ge det ordentligt med tid. Ett annat tips är att skriva någon rad för varje dag hur du mår för det är lätt att glömma när det gått en tid. Häng inte upp allt på din älskare om han ska lämna eller inte utan jobba med det förhållande du har och för att kunna göra det så måste du släppa älskaren. Lycka till!

Man tar nog också rollen som familjefar väldigt plikttroget, iallafall har jag nog gjort det. Det är mannens ansvar att hålla ihop familjen och fixa när saker blir trasiga så också när det blir trasigt i relationen. Mannen ska stå upp när det blåser och inte låta sig styras av känslor kanske man tycker för så ska det vara i samhället. Mannen ska se till att det finns mat i hushållet, mota bort alla hot och se till att allt fungerar. Man trycker undan sig själv och fokuserar på familjebolaget för det måste ju fungera. Man känner sig feg om man sticker och bara tänker på sig själv. Man försakar sig själv för att familjen ska må bra, men så fungerar det ju inte utan det blir motsatt effekt.

Jag förstår att du sitter med många funderingar som du nog aldrig kommer få något riktigt svar på och jag lider med dig enormt. Du har säkert en stor speciell plats i din tidigare älskares hjärta även om det inte blivit ni två just nu och han har nog inte så lätt att gå vidare men det hjälper ju inte dig. Du kommer säkert kunna släppa in nya män i ditt liv med tiden och med det kommer du fundera mindre på honom även om du säkert inte kommer glömma honom helt. Nu har du ju alla möjligheter att förverkliga dina drömmar även om det inte blev med den mannen. Jorden kryllar av godingar som bara väntar på att bli plockade.

Tror min älskarinnas modell var att ladda upp med ganska mycket aggression och ilska mot mig vid slutet. Hon låtsades som jag inte fanns. Det där med att jag var feg, inte står för mina känslor, svag, ger falska förhoppningar o.s.v. Det var väl hennes sätt att hantera sorgen. Hur hon tänker nu vet jag inte tyvärr, kanske likadant, men det hoppas jag inte utan att hon kan minnas det som något fint som vi hade tillsammans. Jag själv får verkligen stålsätta mig för att inte ta upp kontakt med henne. Det gör jag för att jag vill skydda henne och inte riva upp gamla sår. Självklart undrar jag hur hon mår, men det kan jag aldrig ta reda på.

Jag känner inte att jag har tagit något beslut och valt det ena eller det andra ännu. Däremot var jag tvungen att välja bort min älskarinna för att kunna fatta ett riktigt beslut om jag ska stanna kvar i mitt förhållande. Jag behöver utvärdera det utan att hela tiden referera till en drömvärld. Det jag tycker nu är att det är tråkigt att min älskarinna är ute ur bilden om jag nu skulle komma fram till att jag vill lämna, men jag kan samtidigt inte ge henne hopp att jag lämnar. Hon har väl säkert gått vidare och skaffat sig en ny nu när hon är fri. Nu när jag funderar så blir det mellan alternativen stanna och satsa eller leva själv. Förut visste jag att min älskarinna fanns om jag lämnade, men nu finns hon inte där längre och det känns sorgligt.

Tack för att du inte fördömer. Jo, det var en ganska lång tid sedan faktiskt så jag tycker det borde lägga sig. Problemet är att varje gång det känns hopplöst med fru av olika anledningar så är det lätt att dra tankarna åt älskarinnan och det fina som vi hade. Sedan kommer det bra perioder och man tänker inte så mycket på henne fast hon finns alltid där ändå. Jag har inte släppt henne ännu utan går och hoppas alltid att hon ska ta någon liten kontakt. Fast jag vet att det blir kasst om hon gör det för då sitter vi i träsket igen. Det var den stora anledningen att jag bröt också för det blev en destruktiv spiral av obalans mellan oss. Svårt att visa glädje i en sådan jobbig process som man går igenom. Jag hoppas hon mår bra och kunnat gå vidare lite lättare än jag. Ser henne då och då och hon ser fantastisk ut som vanligt.

Nu handlade tråden om omöjlig kärlek, inte hur mycket svin, patetisk och egoistisk jag är på en skala ett till tio. Jag lastar in allt jag har och kan i mitt nuvarande förhållande och försöker ta till vara på alla positiva saker som finns mellan oss, men när man får ytterst lite tillbaks då minskar orken och man behöver ny energi för att orka satsa igen. En otrohet förstör så mycket och då blir det väl lätt att sitta och fundera över en drömvärld som inte existerar. Där är väl därför så många förhållanden kraschar efter en otrohet. Vissa ger upp direkt och vissa håller ut längre. Sedan finns det också många exempel att det faktiskt går att ta sig igenom och komma vidare.

Du är inte så dum du heller P30! Du har hjälp mig mycket!

Jag har bränt mina skepp hos båda kvinnorna så själv lär jag nog bli snart vare sig jag vill eller inte. Min fru förkastar mig för otroheten och min älskarinna förkastar mig för jag inte valde henne direkt och hon har dessutom träffat en ny och gått vidare. Man känner väl sig lite uppgiven så att säga, men jag har bara mig själv att skylla.