Inlägg från: Anonym (Que?) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Que?)

    Att komma över omöjlig kärlek

    Anonym (Aldrig säg aldri) skrev 2013-06-09 17:14:39 följande:
    Varför är det klassiskt att kvinnan blir kär och vill lämna medan mannen vill vara kvar hos frun? Varför kommer det alltid fram, en otrohet. Det är inte alltid säkert. Jag tror ibland att fördomar blir till sanningar detta forum. Ofta yttrade av människor utan erfarenhet av ämnet utom kanske som bedragen part.

    Varför det är klassiskt? Läs trådar här samt googla så får du se varför detta kallas en klassiker. Däremot tror jag inte att alla otroheter kommer fram, men bra många. Mina har ej kommit fram vill jag tillägga.
  • Anonym (Que?)
    Anonym (Aldrig säg aldri) skrev 2013-06-09 17:48:41 följande:
    Kvinnor blir väl också förälskade eller är intresserade av sex bara OCH väljer att stanna hos mannen sin.

    Absolut, jag är en av dem MEN som sagt, läs trådar samt googla så ser du att klassikern är att kvinnan fattar känslor. Läs under otrohet här så finns det så många exempel. Men ALLA tror det är ngt SÅ speciellt med just dem, och mannen vill eg lämna men kaaaaan inte (!).
  • Anonym (Que?)
    Anonym (ångest) skrev 2013-08-14 21:23:59 följande:
    Jag och min älskare bröt som planerat innan semestern. Har inte haft någon kontakt på 6 veckor och hade hoppats att detta skulle räcka för att känslorna skulle svalna - men inte. Jag tänker fortfarande på honom hela tiden medan min äktenskap bara känns tomt. Skulle göra vad som helst för att få vara hans älskarinna igen men vet att han tycker om mig för mycket för att utsätta mig för det när han nu bestämt sig för att stanna med sin fru. Hur ska jag glömma?

    Du måste ge det mycket mer tid! En simmarsemester är ju i n g e n t i n g. Good luck!
  • Anonym (Que?)

    Det är klart att minnena av älskaren/älskarinnan är ljusa. Ni har ju bara upplevt roliga, kärleksfulla, ömma, passionerade saker tillsammans. Ni har ju aldrig levt tillsammans i en vardag, med barn, med hushållsarbete, husreparationer och alla andra måsten och slitningar som finns i den grå vardagen. NI har bara sett varandras positiva sidor eftersom ni aldrig hamnat i vardagsträsket. Jämförelsen mellan älskarinnan och hustrun, mellan passionen och kärleken, mellan fest och vardag, mellan romantiska träffar på tumanhand och fredagsmys med familjen blir inte rättvis eftersom hustrun/maken alltid kommer att förlora den jämförelsen. Kopierar detta så att Tom får läsa det en gång till.

  • Anonym (Que?)
    Anonym (Gick inte) skrev 2013-08-21 17:54:18 följande:
    Ja, det finns väl ofta en anledning till att man faller för någon annan än sin partner. Ett behov som man (kanske ovetandes) inte fått uppfyllt. Och så träffar man någon som erbjuder just det som man saknat, eller kanske öppnar upp andra dimensioner i en relation som man inte tidigare vetat om att man ville ha/behövde. Så var det för mig. Min fd älskare väckte något inom mig som varit dött länge. Det är ju sorgligt så här i efterhand att min exman inte kunde väcka det i mig. Då hade kanske utgången blivit en annan. Krisen som följde efter uppbrottet tvingade mig att se mig själv ordentligt i spegeln och fundera över vad jag behövde i en relation för att må bra och vara lycklig. Jag kom fram till att det jag behövde kunde inte min exman ge mig och det var en av anledningarna till att vi separerade. Idag vet jag vad som är viktigt för mig. Jag vet vad jag vill ha i en kärleksrelation, och jag vet vad jag inte kompromissar om. Jag har helt enkelt växt och fått djupare insikter om mig själv och om relationer. Så intet ont som inte för något gott med sig. Du saknar en hel del av det du delade med din fd älskarinna. Det du måste göra är ju att bestämma dig för om detta är så viktigt att du faktiskt är beredd att lämna för att kunna hitta det med någon annan. Eller om relationen till hustrun och familjen är viktigare. Väljer du det senare, så måste du försöka släppa det som du förlorat. Det håller inte att hela tiden gå och längta efter det som var. Lev här och nu, och se framåt.     

    Eller inse att det inte endast är en elr några saker som är viktiga, utan helheten. Hos en älskare behöver man ej, och får ej, se helheten. Hur i hela fridens namn det skulle se ut i the real life vet man ju ej. Antagligen skulle min man vara en fantastisk hemlig älskare för då slapp han vardagen och man slapp dela hans djävla skitgrejor som man stör sig på.
  • Anonym (Que?)
    Anonym (lika) skrev 2013-09-05 18:24:28 följande:
    Skönt, då var det klart. Nu kan du börja resten av livet. Alltid bra att komma till beslut istället för att vara i limbo.

    Limbo kvarstår. Är nr 2 till ngn som ej vill ha henne till nr 1.
  • Anonym (Que?)
    Anonym (Saknar tiden...) skrev 2013-10-23 18:16:05 följande:
    Han är skild nu, jag vet det... Men han har aldrig dykt upp. Men om han hade gjort det så hade jag varit glad... Inte hoppat och skuttad som en dåre, så lätt skall han inte få det. Skrattar. Men jag hade gjort det hemma. Ler... Är inte långsint som person och jag älskar honom fortfarande. Men det är svårt att veta hur jag hade agerat. Man kan inte bara dyka upp i ens liv när det passar en. Jag har förändrats, hans beteende förändrade mig. Men detta kommer inte att hända, han kommer inte att göra det - dyka upp. När han upptäckte att han var oåterkalleligt kär i mig då backade han. Han ville ha "mera tid" och "ta det lugn", han sa att "känslorna blev inte som han förväntade sig att dessa skulle bli"! I min värld omfamnar man kärlek och inte flyr den. Men han gjorde det, han gjorde slut med mig per sms. Jag fick inte en chans att berätta för honom om hur ledsen och bruten jag blev. Ena natten älskade vi som aldrig förr, dagen därpå uteblev all kommunikation.  Bara så där! Så kan det gå.

    Men även om han är ledig har han alltså ej sökt upp dig? Men du menar alltså att du skulle bli glad om han gjorde det...? Trots det?
  • Anonym (Que?)
    Anonym (Mamma) skrev 2013-10-24 20:45:58 följande:
    Ja han säger att detta var sista gg, han har sån ångest, har nog aldrig sett han såhär Men det är för att han till slut har låtit känslorna komma fram. Dom har han lyckats hålla i schack innan, men inte längre. Jag vet inte om det är sista gg, om det verkligen är slut. Vi har håller på fram och tillbaka i 5år, vad säger inte det om oss ? Tror det kommer gå ett bra tag nu innan nåt händer igen dock, han är för sårad för det. Vad jag vill vet jag inte, jag vet inte om jag skulle vilja leva med han faktiskt. Men jag vill veta hur han känner och tänker inför sådana saker. Vad han tänker när han varje dag ser mig, hur han ser mig. Osv osv. Jag kan liksom inte avsluta om jag inte får rensa mina tankar

    Men förstår inte. Han har ju valt bort dig? Det om ngt borde väl vara ett säkert tecken på att det inte kommer att bli ni. Tänk på att vad man säger inte på långa vägar är lika viktigt som vad man faktiskt gör.
  • Anonym (Que?)
    Anonym (Mamma) skrev 2013-10-24 21:52:54 följande:
    ?? Vi jobbar ihop Han har valt bort innan, kommer alltid tillbaks

    Men snälla. Han väljer ju inte dig. Du är en sådan där evigt nr 2 (omedvetet frivilligt).
  • Anonym (Que?)
    Anonym (Mamma) skrev 2013-10-24 21:58:27 följande:
    Vi har aldrig pratat om val, har aldrig begärt val. Då det du skriver är inte aktuellt

    Hur då inte aktuellt? Då måste jag missförstått något.
  • Anonym (Que?)
    Anonym (Mamma) skrev 2013-10-26 16:12:05 följande:
    Jag håller med dig ! Jag kommer oxå alltid känna att vi inte är klara med varandra, jag vågar inte säga hur jag verkligen känner för jag vet att det skjuter honom längre ifrån mig. Dumt ? Säkert ! Kanske vore bättre att få ut allt, sen får han välja hur han vill hantera det ? Ska ge det nån månad sen kommer jag nog försöka prata med han igen och se om han då är redo att berätta hur han verkligen känner.

    Men det är ju tydligt att du vill mer... Vem försöker du lura?
  • Anonym (Que?)
    Anonym (lika) skrev 2013-10-28 19:50:08 följande:
    Visst är det så att vissa värdesätter familje-paketet så mycket. För mig, som inte har det som mål i livet, så är det intressant att försöka förstå varför det kan vara så olika. Har de inte upplevt sån stor kärlek som andra gjort, eller har de det en gång för länge sen i den relation de lever i och lever nu på gamla minnen, eller tror de inte att det finns? Eller har de stängt av den sidan i sig själva för att levera något som de tycker sig ha lovat sig själva och omgivningen. Eller är det så fyllt av skam att lämna någon för någon annan så de klarar det helt enkelt inte, även om de vill, eftersom allt bara trasslar ihop sig om vilken känsla som är vlken. Skam är en väldigt kraftig mekanism och styr många människors liv. Den här tråden är väldigt intressant på det sättet att den ger lite perspektiv på allt.  Man kan alltid lära sig något av andra, så tycker jag att det är här.  

    Jag är en sådan du undrar över. Upplevt himlastormande kärlek (förälskelse?) men väljer stanna. För att jag VILL. Vardagen kommer till alla förhållanden och jag är inte så naiv att jag tror annat. Tror inte det handlar om skam. Verkligen INTE. Klarar man av att ha en älskare klarar man av att ta ut skilsmässa. Jag är nog lite konstig, extremt rationell men samtidigt känslostyrd...
  • Anonym (Que?)
    Anonym (lika) skrev 2013-10-28 20:13:14 följande:
    Aha, då tror du alltså att det alltid är lika med alla människor du skulle vara med. Att alla relationer till slut bli vardag. Jag tänker som så att om det är en stor kärlek så finns det annat att bygga på än vid en liten kärlek. Och jag tror att människor i ganska hög grad väljer att starta familj med små kärlekar för att de kanske inte tror att det finns stora. Små kärlekar är en svagare grund för ett förhållande än stora, det tror jag. Skammen tänker jag kommer in när man inte vill berätta att man vill skiljas för att man träffat någon annan utan försöker dela upp det. Det verkar också som om det är en del som inte har relationer kontinuerligt med den de "älskar" utan lite fram och tillbaka under  tid. Jag tänker att utifrån är det så klart en älskare, men inte på samma sätt som någon man regelbundet träffar för sex en gång i veckan, som om man hade en tid hos en kiropraktor eller något. Det finns något där som gör att man inte står ut med att ha en sån typ av relation.    

    Eller.... Så är det tvärtom. En relation som har gått på sidan av alla "måsten" ( tvätt, föräldramöten, svärföräldrar, fjällresan, räkningar osv osv) kanske faktiskt klarar sig mindre bra i verkligheten ( den där vuxenansvaret finns). Jag tror ärligt talat att en relation byggd på passion och sjudande känslor (som blir ännu mer och större eftersom de är hemliga) inte är den bästa grunden för varaktighet. Så kanske är den lilla kärleken, som du kallar den, ibland faktiskt den stora kärleken, och tvärtom. Detta gäller självklart när man har ok förstaförhållanden och ingen misshandel el dyl finns inblandat. Då är allt bättre. Sen tror jag så här - vill man lämna så lämnar man (inte första veckan förvisso). Vad gäller skuld som du tar upp - ja, är man så dum att man inte låtsas träffa den nya ett bra tag efter separationen så kan man vara säker på att ting blir infekterade. Så det problemet kan lätt hanteras genom att vara hemliga ett litet tag till.
  • Anonym (Que?)
    Anonym (lika) skrev 2013-10-28 22:29:07 följande:
    Hmm..känner att jag måste förtydliga mig. Jag menar att man inte klarar av att bestämma sig för om man vill stanna elle gå eftersom man känner en skam inför att lämna en relation på det sättet. Man vet inte vad som är hönan eller ägget. Vill man lämna för att relationen är dålig eller för att jag älskar någon annan.  Att börja älska någon annan och sedan stå för det verkar vara problematiskt för vissa, trots att de känner att det är en stor kärlek. Man vill tex som Inmydreams säger, bryta med älskarinnan och göra ett "rent" slut där älskarinnan är marginaliserad. Och man kanske tänker att man inte ska berätta eftersom man ändå nog vill lämna till slut. Jag tror att det kan vara  pga att det ses som skamligt att avsluta en relation genom att plötsligt träffa någon ny. Det där ligger ju djupt inne i människor och handlar ju om deras självbild. Är jag verkligen någon som kan göra på det sättet? En del verkar då fastna i att de inte klarar av att förstå om de verkligen "skulle vilja" lämna ÄVEN om de inte träffat älskarinnan, kanske det inte är så dåligt som jag trodde, kanske det är dåligt för att jag träffat någon som jag älskar osv. Tankarna snurrar runt, år efter år.  Det blir ett moment 22. Och man väljer helt enkelt att inte bestämma något, och det betyder ju att vara kvar. Inmydreams, jag tog dig som exempel...hoppas det var ok.     

    Ok, förstår hur du menar. Håller med till hälften, för jag anser att om man har skam nog att klara av att köra 2 parallella spår en tid så borde man ha skam nog att kunna avsluta också. Men det är svårt med lojaliteter och den man inte klarar att lämna är någon man kanske är ihopväxt med mer el mindre.
  • Anonym (Que?)
    Anonym (Gick inte) skrev 2013-10-28 22:46:24 följande:
    Ja, visst är det så att den hemliga vid-sidan-av-relationen inte utsätts för samma "slitningar" som den ordinarie relationen i vardagen gör. Men därmed inte sagt att den skulle klara av vardagen sämre. Det vet man väl först när man lever ihop? Men, varför ger man sig in i en otrohet om man har det bra hemma? En otrohet riskerar ju att rasera det liv man värdesätter mest?  

    Tror inte man har någon på sidan av om allt är perfekt hemma. Är det någonsin perfekt kan man fråga sig. Jag tror inte att en enda person kan ge mig allt jag vill ha, så tror jag det är för många. Man kan också vända på steken, om den andre är värd så mkt, varför riskera allt och vänta. Bra fråga, varför ha ngn på sidan av? Förälskelse. Uppskattning. Till exempel. Svårt att skära bort guldet som glimmar när man väl lagt till det i sitt liv. Och alla riskerar väldigt mycket, speciellt om man har barn såklart. Jag tror att det är två speciella sorter som klarar av det (menar inte det som ngt positivt), man har ett starkt ego eller ett riktigt svagt ego. Men vi kan nog alla vara överens om att man gör det för sin egen skull och ingen annans. Det kanske märks att jag gått i terapi, därför låter detta lite lätt flummigt.
  • Anonym (Que?)
    Anonym (Gick inte) skrev 2013-10-29 09:41:19 följande:
    Ja, några perfekta partners eller relationer finns inte. Det är helt sant. Den enda gången det känns så är ju under förälskelsefasen då man är helt hög på hormoner och idealiserar föremålet för de ömma känslorna. Men förälskelse varar ju inte för evigt och är inte självklart något som leder till en djupare och varaktigare kärleksrelation.  Riskbeteendet är ju intressant, för alla dem som är otrogna men aldrig skulle lämna sin ordinariepartner för att de "älskar" dem och inte vill lämna. Visst, jag kan förstå att det finns massor av anledningar till att man är otrogen, men om det man har hemma är värt sååå mycket - varför medvetet riskera det?? 

    Meeen. Själva företeelsen otrohet existerar pga att man de facto redan är i en relation och ej heller lämnar den. Om det var så att man ansåg att familjen inte var värd nåt - då skulle man väl inte heller vara otrogen för då skulle man lämna det som inte var värt så mycket (undantaget länder där skilsmässa är olagligt). Men visst, man ska tänka efter före, ingen hemlighet är 100% vattentät.
  • Anonym (Que?)
    InMyDream skrev 2013-10-30 15:07:40 följande:
    Ger upp har jag väl kanske inte gjort, men jag kan inte göra något som det ser ut nu. Omöjlig kärlek. Vi har tappat kommunikationen och då avstannar allt och det känns som om det är det hon vill så jag har respekt för det. Det jag kan göra är att bryta mitt nuvarande förhållande och ställa in mig på att vara själv och hoppas att vi kanske hittar tillbaks till varandra på sikt eller kan ta in någon ny kärlek, men det känns för avlägset för mig nu. Då återstår bara att stanna och kämpa tills man kör in i kaklet fullständigt. Visst känns det snyggare att lämna med "rent hus", men det känns också mer omöjligt än innan. Sedan har jag ju faktiskt fått en viktig kvittens på vem som verkligen har stannat hos mig och det är min fru. Tänkvärt. Nu får jag väl på mig någon moraltant att jag bara sitter och gnäller över mina problem, är feg, och inte gör något, men det är så det känns just nu.  

    Nu är jag ju verkligen den som kastar sten i glashus... Men Gud vad trist att du, som så många på div internetforum, kallar de som ej håller med dig för "moraltant". Det verkar som att det är ett epitet att lägga på alla och allt som ej håller med.
Svar på tråden Att komma över omöjlig kärlek