Att komma över omöjlig kärlek

Man vet ju vad man har men man vet inte vad man får. Jag brukar själv tänka att det vore lättare att gå om vi hade det väldigt dåligt tillsammans. Men det har vi inte. Livet är bra och till och med riktigt trevligt när vi anstränger oss. Men det är inte det här jag vill ha, om jag ska vara riktigt ärlig. Men jag vet ju inte om jag kommer att få det jag drömmer om om jag bryter upp heller.

Själva uppbrottet i sig och allt det för med sig i form av uppslitande känslor, massor med praktiska saker som ska ordnas, delas, ekonomi som måste gå ihop som singel och att behöva skapa sig ett helt nytt liv, ensam den här gången, samt funderingar om huruvida man kommer att bli väldigt ensam, både socialt och vad gäller att inte vara i ett förhållande är det som skrämmer mig.

Intressant frågeställning....

Jag tror det handlar om både och , jag tror definitivt att det handlar om mod oxå.... man brukar säga... "att VÅGA ta steget.....och våga anpelar på mod. Det du skriver om att det snarare handlar om självbevarelsedrift tror jag   egentligen handlar om hur lång man har kommit till att ta stege , hur stort behovet är , hur missnöjd eller olycklig man är , och det tror jag är i relation till hur mycket mod som krävs för att bryta upp.

Lite missnöjd = Mycket mod för att bryta upp
Väldigt missnöjd = Lite mod för att bryta upp 

Men ATT det krävs mod (mycket eller lite) för att ta steget tror jag inte går att förneka...jag tror inte det är någon bra idé att dra ut på det tills situationen känns så ohållbart att man inte ens behöver samla på sig mod för att ta steget utan det sker lite av sig självt av instinkt , jag tror det oxå är en slags feghet , dvs man låter omständigheterna ta beslutet åt en , så man slipper ta det där svåra steget själv utan det sker lite av sig självt... 

Tex används detta resonemang när folk "straffar" sig själva ur ett förhållande , istället för att våga avsluta förhållandet själva (vilket kräver mod)  , dvs se sin partner i ögonen och säga som det är , att man vill avsluta förhållandet och samtidigt uppleva ens partners reaktioner så gör man istället sitt bästa för att sabba förhållandet  , göra förhållandet så olidligt att ens partner inte längre ser något annat val än att avsluta det , och därmed slipper man ta det svåra steget själv , ens partner gör det åt en.

In My Dreams!

Nu har alla ältat din "problematik"! 
Blir du inte mätt på allas råd och funderingar.

Då håller med alla och tackar alla för kloka ord och omtanke men du gör ju inget själv.
Du sitter i ett skit förhålande och anspelar på grottmänniskans sätt att leva: jaga, försörja.
Vi lever 2013, kom igen!
Älskar du kvinnan som älskar dig och som dessutom är skild (hoppas inte för din skull för att jag börjar tvivla på att du är värd det) så skall du ta steg och skilja dig. Men någonting inom mig säger att du kommer inte att göra det.
Många män är väldigt duktiga på så kallad "smooth talk" men när det kommer till kritan så blir det bara en smutsig pöl av alla ord.

Det är inte synd om dig, det är synd om henne som har aldrig fattat vad du vill och när!            

Jag tror att det är fler människor än vad man tror som lever i förhållanden som egentligen inte är sunda, men de vet inte om det utan tror att det ska vara så som de har det. Att se det själv är inte lätt utan det är först när man upptäcker att livet kan vara något annat som man förstår att man kan leva ett annat liv. Då handlar det inte om att man har dragit ut på någon situation utan att man helt plötsligt öppnade sina ögon. Men det kanske är vanligare än vad jag tror att man vill lämna för att man är "lite" missnöjd som du säger. Jag kanske är för svart eller vit och mer benägen att bestämma mig för saker än att vandra i tvehågsenhet.
  
Jag tycker mest att mod är ett knepigt ord i sammanhanget eftersom allt kan vara modigt, det kan både vara modigt att stanna och att gå. Vad är det som avgör vilket som är mest modigt? Det går antagligen tillbaka till grundläggande värderingar av vad som är verkligt viktigt och då kanske det för vissa är modigt att fullfölja sina plikter och för andra modigt att bejaka sin egen längtan. Hur omgivningen ser på det påverkar och då kan de vara svårt att se vad man själv egentligen finns i sammanhanget.

Oj! Sorry om jag besvärat dig med min "problematik". Ska vi återgå till din? 

Har inga problem med någon/något just nu, bara undrar när får du enough med allas råd och "välmening". Du bara mesar... Du kommer aldrig skilja dig så what´s a point?

Ska jag påminna dig lite kanske...? Du är rätt bra på att "älta" du också.

”Önskar att jag vara den starka kvinnan som kunde bara skita i allt och ta ut skiljsmässa...”

”Men jag gör inte det. Fattar inte heller varför inte min man lever kvar med mig? Han ser att vi inte älskar varandra längre. Vi är bara ett föräldrapar och ingenting annat.”

”Men våra liv och tyvärr våra inte sällan tråkiga partners förändras med tiden”

”Hoppas din familj kommer att tacka dig för uppofringen. Min gör inte det..”

”Det är mycket bekvämare att fortsätta leva det vanliga (tråkiga) livet.”

”Min bara stack och gömde sig när han började "känna för starkt för fort" för mig.”

”Han är skild nu, jag vet det... Men han har aldrig dykt upp.”

”Men han gjorde det, han gjorde slut med mig per sms. Jag fick inte en chans att berätta för honom om hur ledsen och bruten jag blev.”

”Men detta kommer inte att hända, han kommer inte att göra det - dyka upp.”

”Vissa saker går inte att reparera. Jag blev lämnad över en natt, utan förklaring eller chansen att utrycka min frustration.”

 

Jag har själv inte levt så, att jag haft det bra och ibland riktigt trevligt men ändå velat bort. Vi hade det kanske också så när jag tänker efter, i teorin och kanske i praktiken stundtals på vissa sätt, men jag funderade aldrig över det då. För för mig var det avgörande att jag upplevde att jag inte ville ge längre. Känslan av att vara snål, ogin och missunnsam och att inte vilja förändra det för min partrners skull var en överväldigande orsak i sig. Då spelade det liksom ingen roll om det blev som jag trodde, att stanna kvar och fortsätta som den personen jag blivit var värre, och som sagt jag ville inte förändra mig för min parterners skull, det fanns liksom inte, för jag hade slutat älska.  Man kan ju bara förändra sig själv och inte andra.  

Men skit samma, du får gärna kalla mig mes om du vill. Lite kul att det kom från dig bara som sitter och gnäller över din tråkiga relation hela tiden
 

Varför detta påhopp? Onödigt...