Att komma över omöjlig kärlek

Men det är ju tydligt att du vill mer... Vem försöker du lura?

???

Ja jag vill mer med livet men inte med han

Jag har skrivit men det går inte fram nu. Eftersom jag känner honom rätt väl vid det här laget så vet jag att det enda som funkar är att vänta.

Det pendlar fort ;)..just nu har jag hopp om att vänskapen kan bestå och utvecklas till något djupt och fint som man kan ha tillsammans utan att man för den delen har en kärleksrelation

Jag valde en annan väg. Jag valde att inte bli en djup vän för då går det aldrig att komma tillbaks till det vi en gång hade. Detta gör jäkligt ont - bakdörren står vidöppen trots att en annan man klivit in framvägen.

Det är som att sörja en död vän som jag vet kan återuppstå en vacker dag. Fan vad ont det gör stundtals!

Låter sorgligt. För egen del är det nog vänskapen som jag vill ha. En nära vän som man kan dela allt med och känna att hon ställer upp i med och motgång. Just nu känns det som om det är dit jag vill, men jag är beredd på bakslag.

Annars tror jag också att det fortfarande kan bli vi två, men vill nog att vi lämnar våra respektive på ett behagligt avstånd innan de kärleksfulla känslorna kommer tillbaka. Men nu jobbar jag på för att ta död på dom...jobbigt, ja, men nödvändigt 

Ja det är svårt att ta död på känslor. Jag vet för jag har försökt jag med. Att ha djupa känslor för en "död" är idiotiskt. Jag försökte se det som en sorgeperiod precis som vid ett dödfall - jag var tvungen att tillåta mig det. Men jag trodde det skulle gå över fortare.

Döden har en skönhet i sig då den är effektiv, obarmhärtig och definitiv. Kärleken är tyvärr inte lika dan.

Jag tror ni gör rätt. Fjärma er era resp partners - skilj er - bli hela - träffas igen. Det är väl något sånt jag hoppas på även om jag redan är klar med min hemläxa.

Jag vill gå samma väg som du "Tingeling". Har lyckats med det ganska bra, men får panik ibland. Det gör så ont bara att inte veta hur hon har det och hur hon mår. Så lätt att bara söka en liten kontakt så är det kört för en lång tid framåt. Tror också att det är bättre att minnas den grymma kemin som vi hade tillsammans än att förstöra allt om man försöker behålla varandra som "vänner". Jag känner mig som ett vrak just nu och hon tycker ju inte att vrak är speciellt attraktiva. Bättre att reda ut sin situation och komma tillbaka som en fri, stark och livsglad man som hon kan ta till sig på riktigt. Finns hon där då så finns hon eller så kan man ju alltid hitta någon annan som man kan hitta kärleken tillsammans med. Bollen ligger hos mig nu och det finns bara en utväg om det ska bli vi två eller om man ska få må bättre. Åren går om man blir inte yngre direkt. Antingen väljer man kärleken eller så stannar man kvar i tryggheten. Fast i mitt fall är det långt ifrån trygghet, men jag menar det där man har och inbillar sig att det är bäst för alla. Förstår bara inte vart man ska få kraften ifrån att lämna nu när hon är ute ur bilden. Det var ju hon som gjorde mig stark och visade mig hur man gör när man tror och lyssnar på sig själv. Men nu kan jag inte använda henne längre utan måste orka igenom detta själv. Känns faktiskt ganska bra att känna att man behöver klara av det själv utan att ha en annan som väntar runt hörnet. Det känns renare och mer ärligt på något sätt. Jag hoppas faktiskt att hon fortsätter att ta avstånd från mig och låter mig få sköta detta själv för jag minns hur jag kände mig när hon fanns med. Hon gjorde mig stark, men hon gjorde också splittrad. Förstår bara inte hur jag ska ta mig igenom det jag behöver göra men jag måste för min egen skull. Jag vet att det inte blir bättre och jag vet hur uppgiven jag blir när det inte fungerar hemma. Jag vill älska någon på riktigt och inte bara i smyg. Det kvittar hur mycket man anstränger sig för att göra sin relation bättre hemma, men det blir aldrig bättre det vet jag för jag har provat hundra gånger under många, många år. Det är iallafall lättare att hålla sig borta från sin fd älskarinna om man tänker på hur dåligt man faktiskt mår just nu. Man vill ju inte visa upp en tragisk, trött förvirrad själ utan man vill visa upp den man som man en gång var d.v.s. självsäker, rolig och entusiastisk. Inget av det finns i mig just nu. Jag vill komma tillbaka som en ny man och så får jag väl hoppas hon har fram eller bakdörren öppen för mig.

Jo vänskap är det jag förr instinktivt hade valt och det jag ville denna gång med. Men för några år sedan hade jag en liknande historia med en annan man (som jag dock inte var lika förtjust i). Det hände saker i hans liv som gjorde att han fick avbryta den nära relation vi hade. Han kom i livskris. Jag plockade då upp honom från rännstenen, var hans bollplank ,skickade honom till en terapeut etc. Det slutade med att jag kände honom så väl att jag var hans "tvillingsyster" och jag tänder inte på en tvillingbror. 

Därav valde jag denna gång att inte vara vän. Jag ville då och vill inte nu heller gå in i kompiszonen. Jag vill ha spänningen kvar om vi möts igen - då båda som fria. Men varje dag saknar jag den närhet vi en gång hade.

Jag famlar stundtals febrilt i mörkret efter hans vänskap - fast då i det tysta. Jag släpper inte igenom dessa signaler i de få ord vi växlar per mail. Men det är överjävligt att ständigt vara stolt och tapper , göra det rätta och inte släppa fram det där man egentligen känner. 

Självklart kan detta se annorlunda ut från person till person. Jag hoppas du lyckas :)

Det blev sent. Jag återkommer till dig i morgon bitti :)  (dvs senare dag)