Anonym (Hen)

Äldre 12 Jun 09:05

64 svar

Hjälp, varför trivs jag inte med andra kvinnor?

Ursäkta lång text, hoppas någon orkar läsa och att jag inte trampar på någons tår.

Jag har börjat fundera på om det är något fel på mig, om jag typ är en man i kvinnoskepnad eller nåt. Jag känner mig som en kvinna och ser ut som en kvinna, det är liksom inte det, men jag har märkt att en del saker skiljer mig från andra kvinnor:

1. Intressen/samtal - jag tycker det är mycket roligare att prata med killar/män om saker, jag håller på att dö tråkdöden när jag tvingas umgås med gäng med kvinnor för de är alltid så ointresserade, slätstrukna, förfärade eller dömande vad man än pratar om men trivs fantastiskt bra när jag befinner mig i ett grabbgäng då de lyssnar intresserat och deltar mycket mer engagerat i nästan alla samtalsämnen.

2. Yrkesval - jag har valt en mansdominerad utbildning/yrke och siktar på typiskt manliga positioner för de verkar mest intressanta och välbetalda. Tittar jag mig omkring finns nästan inga kvinnor på den sortens positioner och jag förstår inte varför för det handlar inte om att vara stark eller nåt sånt. Män på vägen verkar lite förvånade men hjälper mig framåt.

3. Pynta sig - jag tycker jag har piffat mig när jag sätter på mig en blus och ett gammalt halsband, sen när jag hamnar med andra kvinnor går det upp för mig hur dålig jag är på att piffa mig för de är alltid mycket tjusigare än jag. Jag suger på sminkning så jag struntar oftast i det.

4. Sex - jag har en ganska hög aptit på sex, tänker ofta på sex och ligger ofta med min man. Vi får till det 3-4 dagar i veckan trots barn och så. Min uppfattning (kan ha fel) är att många kvinnor är nöjda med betydligt mindre sex än så.

5. Begåvning - jag har ett högt IQ, över 135 enligt mensatest och som jag förstår finns det betydligt färre kvinnor än män som har det. Jag har också alltid haft en väldig fallenhet för matematik.

6. Barn/hemliv - nu när alla våra kompisar bildat familj så känner jag att jag glider ännu längre ifrån mina gamla väninnor. De pratar jämt barn, barn och barn och fastän jag har egna ungar så tycker jag det är mycket roligare att prata om tex senaste nyhetshändelserna eller vad som helst men det verkar jag vara ensam om bland oss mammor.

Ja, detta var väl ett axplock av det som jag märker skiljer mig från de flesta andra kvinnor. Anledningen till att jag ser det som ett problem är att det blir konstigt ibland när jag så uppenbart föredrar manliga bekanta framför deras fruar för man förväntas liksom hänga med sitt kön, annars kommer svartsjukegrejer och sånt. Jag saknar också ibland ett tjejgäng att hänga med för det känns som att man "ska" ha tjejkompisar annars är det nåt fel på en. Det blir också ensamt i yrkeslivet när man hela tiden bryter ny mark, jag skulle vilja ha en kvinnlig mentor och förebild men det finns knappt några. Vad tror ni, är det fel på mig eller finns det fler kvinnor här inne som är likadana?

Anonym (Udda)

Äldre 12 Jun 10:04

#11

Anonym (fler) skrev 2013-06-12 09:59:17 följande:

Eisa, och ändå har du ett tjejgäng? Varför, om de är så tråkiga?

Som sagt kan ni ju alla se att det finns fler än ni

Jag tycker typ en tredjedel av alla tjejer säger att de kommer mycket bättre överens med killar, så jag förstår inte att fler inte kan hitta varandra.

Jag tror att TS och kompani har gått på den här myten att alla kvinnor ska trivas med alla kvinnor just för att de är kvinnor.

Vi svenskar är i allmänhet rätt dåliga på att skaffa sig nya vänner i vuxen ålder men hör man inte till standardmodell 1A (och det gäller både för kvinnor och män) så kan man inte nöja sig med att slentrianmässigt umgås med grannarna i radhusområdet eller de gamla gymnasiekompisarna.

Anonym (Hen) Trådstartaren

Äldre 12 Jun 10:05

#12

Vad skönt att läsa att det finns fler som känner likadant! Alltid härligt när man slipper vara ensam outsider.

Anonym(snow), det där med att inte gräva ner sig känslomässigt känner jag igen. Jag är likadan, kan gråta en skvätt och gnälla av mig inför min man, sen blir jag extremt lösningsorienterad och tar reda på massa fakta och letar alternativa utvägar vad det än gäller. Jag tycker det är jättefrustrerande när mina kvinnliga bekanta har problem för då levererar jag lösningar ovanpå varandra och lägger fram alternativ vilket de inte alls efterfrågar utan bara vill få älta och tycka lite synd om sig. Omvänt brukar det inte löna sig för mig att fråga dem om råd då svaren brukar bli i stil med ett långt medlidsamt "ja jag förstår" följt av ett "så är det" eller gilla läget typ. Gah! Vi skulle nog trivas ihop du och jag. Hoppas ni hittar en lösning på barnproblematiken.

Anonym(hm) jag har funderat på sminkkurs eller i alla fall youtubevarianten men så ska man ju ha lite intresse för det också för att avsätta tid och engagera sig i det, och jag tycker inte det är superkul så därför struntar jag oftast i det. Angående det där med kompisar som inte har barn så har det faktiskt blivit så att min umgängeskrets har börjat omfatta lite fler yngre och än så länge barnlösa kompisar. Samtidigt känner jag viss sorg för genom åren har jag haft ett gäng kvinnliga vänner som försvunnit av olika anledningar, antingen har vi vuxit ifrån varandra eller så har vi bråkat sönder vänskapen där jag givetvis har varit den empatilösa och känslokalla skurken. Däremot har jag killkompisar kvar där vänskapen överlevt genom alla år.

Anonym(fler) det finns ju en och annan kvinna som jag trivs bra med, men de är så sällsynta och inte direkt i mitt vardagsliv. Andra tjejer verkar hitta varandra hur lätt som helst.

Anonym (Hen) Trådstartaren

Äldre 12 Jun 10:10

#13

Eisa skrev 2013-06-12 09:53:02 följande:

Känner igen mig helt. Förutom att jag inte saknar ett tjejgäng. Var som du är TS!

Mina erfarenheter är:
1. Om jag vill prata om något filosofiskt så hänger killarna på och det blir intressant diskussion. Tjejer blir uttråkade och ger typ inga svar.

2. Killar lägger sig aldrig i mitt utseende. Tjejer har synpunkter på kläder, plockning av ögonbryn, sminkning m.m.

3. Blir jag sur kan jag skälla på killarna och de blir inte sura tillbaka. Tjejer blir extremt sura/sårade och relationen förstörs.

4. Gör jag något omoraliskt får jag stöd och rationella råd av killarna. Tjejerna förfasar sig bara och blir sura.

5. Alla ämnen går att diskutera med killar. Många ämnen går INTE att diskutera med tjejer. Sådant som inte anses politiskt korrekt menar jag.

6. Jag är helt ointresserad av att prata om inredning, hår, bakning och kläder. Tjejer vill ofta prata om sånt.

Haha du skriver det mer rakt ut än jag vågade göra i trådstarten men detta är exakt min uppfattning också. Jag kan skriva under på varenda punkt. Undrar varför det är så. Som att man bara accepteras på nåder under specifika villkor.

Anonym (43)

Äldre 12 Jun 10:11

#14

Anonym (Hen) skrev 2013-06-12 10:05:32 följande:

Vad skönt att läsa att det finns fler som känner likadant!

Alltid härligt när man slipper vara ensam outsider.

Anonym(snow), det där med att inte gräva ner sig känslomässigt känner jag igen. Jag är likadan, kan gråta en skvätt och gnälla av mig inför min man, sen blir jag extremt lösningsorienterad och tar reda på massa fakta och letar alternativa utvägar vad det än gäller. Jag tycker det är jättefrustrerande när mina kvinnliga bekanta har problem för då levererar jag lösningar ovanpå varandra och lägger fram alternativ vilket de inte alls efterfrågar utan bara vill få älta och tycka lite synd om sig. Omvänt brukar det inte löna sig för mig att fråga dem om råd då svaren brukar bli i stil med ett långt medlidsamt "ja jag förstår" följt av ett "så är det" eller gilla läget typ. Gah!

Vi skulle nog trivas ihop du och jag. Hoppas ni hittar en lösning på barnproblematiken.

Anonym(hm) jag har funderat på sminkkurs eller i alla fall youtubevarianten men så ska man ju ha lite intresse för det också för att avsätta tid och engagera sig i det, och jag tycker inte det är superkul så därför struntar jag oftast i det. Angående det där med kompisar som inte har barn så har det faktiskt blivit så att min umgängeskrets har börjat omfatta lite fler yngre och än så länge barnlösa kompisar. Samtidigt känner jag viss sorg för genom åren har jag haft ett gäng kvinnliga vänner som försvunnit av olika anledningar, antingen har vi vuxit ifrån varandra eller så har vi bråkat sönder vänskapen där jag givetvis har varit den empatilösa och känslokalla skurken. Däremot har jag killkompisar kvar där vänskapen överlevt genom alla år.

Anonym(fler) det finns ju en och annan kvinna som jag trivs bra med, men de är så sällsynta och inte direkt i mitt vardagsliv. Andra tjejer verkar hitta varandra hur lätt som helst.

Ah det är så man hoppar av lycka på jobbet att det finns fler kvinnor som är lösningsorienterade. Visst jag bryter ihop men kommer snabbt tillbaka med ett "men hur löser vi detta? hur går vi vidare för att ta oss ur X" jag är likadan i yrket, fungerar hur bra som helst.

Jag är sjukligt ointresserad av smink och kläder också. Att shoppa är kul om det sker på under 3 minuter och man vet vad man ska ha.

Jag saknar att ha en tjejkompis man kan sitta och dravla in sig i djupa politiska diskussioner med, eller filosofiska. Eller vadsomhelst egentligen, allt som inte innefattar smink och senaste trenderna. Med killar ja där kan man ju sitta i timtal och föra intressanta och ivande diskussioner som dessutom är utvecklande för ig. Jag jobbar bara med killar, är enda tjejen i organisationen och trivs ohyggligt bra.

Och visst är det så, killkompisarna finns alltid kvar, tjejerna försvinner så fort det vankas barn, sambo eller annat, eller om det blir minsta lilla dispyt där man är oense. Makabert haha.

Men vi här borde ju skapa någon form av grupp, hade vart jätteroligt att sitta och tjöta med er alla!

Anonym (Snow)

Äldre 12 Jun 10:16

#15

Jag saknar lite tjejrelationer ändå, faktiskt. Jag har svårt att bilda nya relationer såhär i vuxen ålder. Senaste nya relationen som jag har kvar kom väl... på universitetet. Vet inte riktigt vad det är jag saknar, det är kanske inte tjejrelationer specifikt, utan mer relationer över huvud taget. Jag har alldeles för få kompisar.

Anonym (Hen) Trådstartaren

Äldre 12 Jun 10:17

#16

Anonym (Udda) skrev 2013-06-12 09:58:08 följande:

Jag undrar varifrån den här idén att alla kvinnor är och ska vara precis lika kommer ifrån? Och att alla ska äälska varandra? Skulle TS verkligen trivas att umgås med alla typer av män bara för att de är män? Antagligen inte...

Jag är väl i samma situation som TS (ingenjör, hög IQ, inga barn, obefintligt modeintresse...) men har inte haft några större problem att ha kvinnliga vänner och bekanta. Det är ytterst få utbildningar där man är helt ensam kvinna, t o m på min tid så var vi i alla fall 10 % tjejer på min utbildning. Det var också rätt lätt att få kontakt med tjejer på angränsade utbildningar just genom att vi var så få. Jag trivs inte med traditionella killar som gillar tjejer som bara tänker på smink och barnbajs så mina killkompisar har bra smak när det gäller kvinnor och har ofta hittat intressanta tjejer som jag gärna umgås med.

Professionellt kan man hitta kvinnliga nätverk t ex genom fackförbund. Genom LinkedIn och alumniföreningar så kan man hitta intressanta kvinnor att kontakta för att få en mentor om det inte finns någon på det egna företaget. I en bransch med få kvinnor så brukar man ställa upp för varandra, jag har flera gånger agerat informell mentor för yngre tjejer.

Vad det gäller sex så umgås jag i en del "annorlunda" grupper... det är helt klart att det är en myt att det inte finns kvinnor med stort sexintresse ;) sen kanske de inte är så öppna med sitt intresse för allmänheten eftersom kvinnor ju döms hårdare av både kvinnor och män.

Nej jag trivs inte med alla typer av män men generellt sett så fungerar jag bättre med en grupp män än med en grupp kvinnor. Tack för tipsen om olika nätverk förresten.

Jag tror det är just dömandet som är problemet men jag upplever det som värre från andra kvinnor än från män, oavsett om det gäller sex eller andra saker.

Ann Cistrus

Äldre 12 Jun 10:19

#17

Nej, jag tror inte att det är något fel på dig. Däremot tror jag att du har en lite skev uppfattning om hur "de flesta kvinnor" är.

Jag kan också känna att jag har lättare att relatera till hur män fungerar i vissa sammanhang. De flesta människor, kvinnor som män, är inte så platta att de alltid i alla situationer beter sig, tänker och handlar likadant. Jag kan prata om barn och smink med vissa personer och om sci-fi, motorcykelmodeller och Marveluniversumet med andra. Vissa dagar lägger jag en jäkla massa krut på att "pynta" mig, andra dagar skiter jag fullkomligt i det.

Om du upplever att kvinnor generell skiljer sig från dig på alla de sätt som du nämner i din ts ska du kanske fundera på vilken sorts kvinnor du normalt träffar och/eller om det kanske är så att du har förutfattade meningar om hur de beter sig och därför har svårt att se att de är flerbottnade? Bara en tanke, för jag känner inte alls igen din beskrivning av kvinnor och då jobbar jag ändå inom ett väldigt kvinnodominerat yrke.

Anonym (me)

Äldre 12 Jun 10:22

#18

Jag har svårt att umgås i tjejgäng dvs samma grupp hela tiden. Klarar inte av skitsnack och sånt. Men jag har inga problem med att umgås med en och en.

cosinus

Äldre 12 Jun 10:23

#19

Jag är likadan, har alltid föredragit att umgås med killar män. Jobbar i ett väldigt mansdominerat yrke, har aldrig orkat ta något seriöst IQ-test men jag gissar på att jag ligger där mellan 135 och 140 beroende på ett antal webtest jag gjort bara för att det var kul, otroligt lätt för matte, ids sällan eller aldrig sminka mig och ja jag får nog ihop varenda punkt du skrev tror jag :)

Älskar att träna och ha en vältränad och snygg kropp men imponerar stort på mina manliga kollegor när jag duschar snabbare än dem efter vi varit på gymet. Hemligheten är att jag aldrig ids kamma mig utan bara drar ihop håret i den tofs och är nöjd och glad fast det knappast är det snyggaste jag kunnat åstadkomma :) Klädmässigt är det nästan enbart jeans och en sportigare top samt en zip-jacka. Känner mig mest utklädd i feminina kläder.

Jag har dock tvärtemot dig blivit bättre på att umgås med tjejer sen vi alla fick barn, även om jag inte alltid finner det superintressant så finns iaf en gemensam punkt. Annars brukar det oftast vara noll. Men är det blandfester slutar det alltid med att jag sitter med männen och pratar. Oftast går det bra men visst finns det en del partners som inte direkt gillar mig.

Den enda riktigt stora nackdelen jag ser med att ha mest nära vänner bland killarna är just om man vill hitta på något. Att åka iväg en helg med en killkompis för att hitta på något man tycker är kul ihop är liksom oftast inte accepterat av killens tjej. Det går ju lite bättre om det är många som ska åka men oftast brukar det skita sig, tyvärr.

Anonym (Hen) Trådstartaren

Äldre 12 Jun 10:29

#20

Anonym (43) skrev 2013-06-12 10:11:33 följande:

Ah det är så man hoppar av lycka på jobbet att det finns fler kvinnor som är lösningsorienterade. Visst jag bryter ihop men kommer snabbt tillbaka med ett "men hur löser vi detta? hur går vi vidare för att ta oss ur X" jag är likadan i yrket, fungerar hur bra som helst.

Jag är sjukligt ointresserad av smink och kläder också. Att shoppa är kul om det sker på under 3 minuter och man vet vad man ska ha.

Jag saknar att ha en tjejkompis man kan sitta och dravla in sig i djupa politiska diskussioner med, eller filosofiska. Eller vadsomhelst egentligen, allt som inte innefattar smink och senaste trenderna. Med killar ja där kan man ju sitta i timtal och föra intressanta och ivande diskussioner som dessutom är utvecklande för ig. Jag jobbar bara med killar, är enda tjejen i organisationen och trivs ohyggligt bra.

Och visst är det så, killkompisarna finns alltid kvar, tjejerna försvinner så fort det vankas barn, sambo eller annat, eller om det blir minsta lilla dispyt där man är oense. Makabert haha.

Men vi här borde ju skapa någon form av grupp, hade vart jätteroligt att sitta och tjöta med er alla!

Alltså det är så befriande att läsa ditt inlägg! Vad härligt att du trivs med bara män på jobbet, jag är i en liknande situation, nåja det finns nån mer kvinna men vi träffas knappt och jag fullkomligt älskar tillvaron med killarna och gubbarna. Jämfört med vården som jag provat på där det nästan bara var kvinnor, vilken vånda alltså, snacka om vantrivas. Då tänkte jag på hur mycket jag kunde sjukanmäla mig utan att det verkade misstänkt, nu tänker jag på hur jag ska lösa vabben så jag inte ska missa en enda dag. Det är sån skillnad.

Dock saknar jag också ibland det kvinnliga perspektivet i diskussioner, nog för att man kan snacka med killar om det mesta men vissa saker hade varit skönt att kunna prata med en tjej om. Ibland har jag råkat säga till mina killkompisar/maken att åh han var en riktig snygging (på tv) och då får jag höra att eh, kanske du ska prata med dina tjejkompisar om sånt. Ja gärna men jag har ju inga haha. Och de jag har ser bara förfasade ut över att man tycker nån annan än sin man är snygg.

Kanske man kan skapa en sluten grupp om intresse finns? Hur gör man då? Eller får vi hänga här i tråden.

Anonym (Snow) skrev 2013-06-12 10:16:32 följande:

Jag saknar lite tjejrelationer ändå, faktiskt. Jag har svårt att bilda nya relationer såhär i vuxen ålder. Senaste nya relationen som jag har kvar kom väl... på universitetet. Vet inte riktigt vad det är jag saknar, det är kanske inte tjejrelationer specifikt, utan mer relationer över huvud taget. Jag har alldeles för få kompisar.

Det är svårt att skaffa nya kompisar men maken och jag gjorde en handlingsplan för att skaffa nya kompisar och nu är vi ändå uppe i en fem sex par som vi träffar regelbundet.

Hjälp, varför trivs jag inte med andra kvinnor?

INNEHÅLL