1. Inte krångligt egentligen. Det gäller bara att tänka till runt vad man äter. Typ att det är vetemjöl i redning i sås, då får man äta något annat... Det som kan vara svårt är också folk som berättar för en hur puckad man är som äter lchf, fattar man inte att kärlen kommer att klogga igen och man måste faktiskt äta kolhydrater! 
2. I runda slängar gick jag ner 40 kilo på ca ett år, med kompletterande träning. Notera dock att jag aldrig varit av, vad jag kallar överflödsläran; Ja, man kan äta fett kött och fullfeta produkter, men inte hur mycket som helst. Inget att dricka vispgrädde istället för mjölk och sätta i sig tonvis med ost och jävelskap. Har man problem med mättnadssignalerna och har en tendens att äta för mycket för att det är gott, så skulle jag ändå inleda med att planera rimliga portioner och sedan endast äta det, inget extra. Och inget "unna sig, för det är ju bara en liten sockerkaksbit!". Går man på LCHF, så går man på LCHF. Punkt. (Och vad folk än säger, akta dig för nötter, riktigt lätt att överäta).
3. Beror på. För mig var det inga problem, jag mådde rätt bra på den. Det är det enda som hjälpt några längre stunder mot mitt sötsug (Sålänge man håller sig borta från ALLT sött, även sötningsmedel). Så i den aspekten tycker jag att den är bra. Men om du inte kan leva med att aldrig (mer än i väldigt specifika undantagsfall) äta vanligt kaffebröd, glass, pasta, bröd, ris, godis, chips och kolsyrade drycker, för resten av livet, så kan du lika gärna börja på något annat. Det ska behandlas som en livsstil, inte som en diet för att kroppen ska må så bra som möjligt! Sen finns det vissa som inte mår bra alls av det då vi alla är individer. Då gäller det också att kunna lyssna på kroppen och faktiskt ge sig, om det inte fungerar.