Kaliber5 skrev 2013-07-02 14:09:15 följande:
Har läst delar av tråden. Beklagar att det finns människor som har svårigheter att uttrycka åsikter utan att göra påhopp. TS har det jobbigt som det är och behöver stöd och om man nu tycker annat så kan man ge kritik på ett konstruktivt sätt och med en trevligare ton.
Det finns ju ett beslut från Tingsrätten, alltså har man redan haft samarbetssamtal och antagligen också förberedande förhandlingar och således har man ju även tagit hänsyn till båda föräldrarnas oro och diverse annat. Problemet är ju att pappan inte följer domstolsbeslutet. Om pappan fortsätter med detta kan man ju begära vite. I mitt fall var detta uppe i 15000 kronor varje månad pappan inte lämnade ifrån sig sonen. Detta var efter beslut från Hovrätt (då pappan överklagat Tingsrättens beslut). Trots detta fick jag inte träffa min son och det som då återstod var polishämtning vilket jag naturligtvis inte ville utsätta sonen för.
Fick rådet från Socialtjänsten och andra, då man ju nu faktiskt gjort ALLT, att dra mig tillbaka och avvakta tills sonen blev äldre. Det tog 5 år. Nu har vi kontakt igen sedan några år.
Den kvinna som satte en ratt i ryggen på sonens pappa (därmed inte sagt att han på något vis är förlåten för vad han valt att göra) har nu efter separation från honom dragit igång en vårdnadstvist och utövar samma manipulation av systemet när det gäller deras gemensamma barn, det vill säga diverse anklagelser om missbruk, våld, grav psykisk ohälsa och annat som faller inom ramen för oansvarigt och obetänksamt föräldraskap. Jag kan ju då tycka att pappan får smaka på sin egen medicin men jag önskar inte ens honom det helvete det innebär att inte få träffa sitt barn.
Min erfarenhet är i alla fall att nyckeln till framgång, så att säga, är samarbete och att man såklart ser till sitt barns bästa. I vårt fall så blev det ju så att sonen hamnade i en lojalitetskonflikt varje gång han hade umgänge med mig. Han vill vara hos mig, han grät varje gång han var tvungen att åka till pappa (inte för att han inte ville träffa pappa utan för att han ville stanna längre hos mig) och några gånger uttryckte sonen att "nu kommer pappa att bli arg". Att han utsattes för "korsförhör" varje gång han kom tillbaka till sin far är ett faktum.
Hursomhelst så valde jag att backa. Han skulle givetvis komma att sakna mig och sina syskon och var ledsen men alternativet var värre. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Men jag fick lära mig att gå vidare och försöka leva utan honom en tid. Jag hade ju faktiskt två andra barn som under dessa år av vårdnadstvist mer eller mindre blivit åsidosatta, särskilt under den mest intensiva tiden.
Jag har inget annat råd att ge dig TS än att SAMARBETA och gå halva vägen och till exempel gå med på det här med kontaktperson (jag hade 3 stycken under olika tidpunkter även om jag verkligen inte ansåg det vara nödvändigt), att visa att du har insikt om dina egna brister och visa att du vill göra något åt dem. Därmed inte sagt att du ska ta falska anklagelser med god min men alla människor har ju brister i någon form. Ja, du fattar vad jag menar. De flesta föräldrar i en vårdnadstvist hamnar ju till slut i sandlådan och kastar skit på varandra, ett tips är att lägga ner det helt. Var korrekt och få inga utbrott. Bit ihop. Det gjorde jag i stort sett hela vägen, bröt ihop gjorde jag när ingen såg. Och framförallt, se till sonens bästa även om det inte i alla lägen synkar med ditt bästa.
Lycka till!
Innan tingsrättsbeslutet hade vi ej haft samarbetsamtal , vi har haft samarbetsamtal men även där är pappan omöjlig och beter sig omoget och inte alls som en fadergestalt utan mer som om sonen vore en pokal! Och så har han betet sig hela tiden, jag har ju inte skrivit allt, för jag ansåg ej att jag ville skriva allt för då skulle det bli som att jag smutskastar pappan, vilket alla i denna tråden redan tror.
