• Anonym (Ledsen & skamsen)

    Kan man "lära sig" att tycka om sambons barn?

    Träffade för 2 år sen en jätte fin kille som hade två barn. Ganska snart efter att jag började träffa hans barn kände jag att det inte "klickade" till 100%. Dom tyckte om mig och jag tyckte väl bra om dom också, men jag trivdes inte tillräckligt bra med dom för att ex vilja bo ihop med dom. Dom var helt enkelt uppfostrade på ett sätt som lett till att dom fått beteenden och värderingar som skiljer sig enormt från mina. Denna känsla växte och därför är jag övertygad om att förhållandet tagit slut ganska snart om det inte vore för att jag blev oplanerat gravid. Under graviditeten började jag få allt svårare att acceptera det största barnets beteenden och jag började tycka allt sämre om honom. Vi bestämde oss ändå för att flytta ihop när vår son föddes, för att ge det en ärlig chans. Jag vill dock poängtera att jag hela tiden sagt och tänkt att det bara kommer att bli bra om mina känslor för sambons son förändrades till det bättre, för jag själv vill inte bo med någon jag inte tycker om och vill absolut inte att barnet ska behöva bo med någon som inte tycker om denna. Tyvärr har mina känslor inte blivit till det bättre sen vi flyttade ihop, utan tvärt om. Jag har oerhörd ångest över att dela hem med honom varannan vecka, att hans (i mina ögon) dåliga beteenden ska kunna påverka min son, att behöva ha honom runt omkring mig. Jag vill inte umgås med honom, hitta på saker eller helst ens se honom/ha honom här. JAG VET att detta är fel, att pojken känner av det och att han inte förtjänar att ha det så och jag skäms oerhört för mina känslor!Jag vill inte heller att min son ska växa upp och känna av detta, jag mår också oerhört dåligt och är ledsen och har ångest vilket jag inte vill att mitt barn ska känna av. Jag har längtat länge efter ett barn och vill inte gå runt och må dåligt när han nu äntligen är här. Men hans pappa är fin. Huset och området vi flyttat till är toppen att växa upp i. Det är helt enkelt lättare sagt än gjort att avgöra vad som är bäst, att stanna och jobba på det för vår sons skull eller att lämna förhållandet. Jag har hört många som är i liknande situationer, men egentligen ingen som sagt att det blivit bra tillslut, så min fråga är egentligen Finns ni? Ni som har känt så här men sen lyckats vända på det och börjat tycka om/acceptera barnet? Jag kan tillägga att jag inte älskar det andra barnet heller men tycker om och respekterar...

  • Svar på tråden Kan man "lära sig" att tycka om sambons barn?
  • Anonym (barnkär)
    Anonym (Ledsen & skamsen) skrev 2013-07-08 16:06:59 följande:
    Anonym (barnkär) - jag håller med dig helt och hållet om att det är synd om barn som tvingas bo med vuxna som inte tycker om dom, det är därför jag väljer att göra någonting åt situationen. Anledningen till att vi flyttade ihop var helt enkelt att jag blev gravid, annars hade jag aldrig haft så bråttom utan väntat för att se hur vi alla kommit överens, och om det hade känts så här hade vi aldrig flyttat ihop utan istället avslutat relationen. Men tack vare bebisen bestämde vi oss för att satsa ordentligt för att se om det kunde fungera, vilket det tyvärr inte gör. Sambon vill att vi försöker lite till men jag skulle aldrig kunna fortsätta så här eftersom det är fel mot pojken, och har därför valt att lämna. För att han ska må bra. För att det är det enda rätta. Precis som du reagerar jag hårt på när barn far illa i såna här situationer och hade aldrig trott att jag själv skulle hamna i en sån här sits. Ang att man har svårare att ha överseende med andras barns fel och brister håller jag också med. Självklart är det så. Jag säger inte att det är en hemsk pojke, bara att vi är väldigt olika och inte "klickar". Jag arbetar med barn och är fullt medveten om att det är samma sak med barn som med vuxna i det avseendet att personkemin inte stämmer med alla. Skillnaden är att det är den vuxnas ansvar att "lösa" situationen om det är ett barn inblandat, och att se saker ur ett barnperspektiv. Dock kan jag säga att ang diagnoser vet jag inte vad som skrivs i andra trådar men dom här barnen har fastställda diagnoser gällande både fysiska och psykiska "problem" som är ganska uppenbara. Och självklart hade jag inte tyckt att det var lika besvärligt om mitt barn haft samma diagnoser, eftersom jag älskar honom och är beredd att stå ut med vad som helst för hans skull. Hoppas bara att folk ibland kan tänka lite innan dom dömmer, för allt är inte alltid svart eller vitt eller som det tycks. Jag har iallafall lärt mig det av den här erfarenheten, men jag kommer alltid stå fast vid att man måste se till barmens välmående och behov, vilket är det jag nu försöker göra. Både mitt eget och andras.
    Va klok du är TS!  Man kan naturligtvis inte råda över hur man känner, och du har ju alldeles rätt i att livet inte är så enkelt så att det antingen är svart eller vitt.

    Det beslut du nu vill ta visar ju på en omsorg om barn.  Du vill att de ska ha det bra trots att ni inte klickar. Så ingen skugga ska falla över dig. Jag önskar dig all lycka till! {#emotions_dlg.flower}
  • Anonym (Ledsen & skamsen)

    Tack snälla Anonym (barnkär)! Trots att jag vet att jag gör rätt är detta otroligt svårt så det känns skönt med lite uppmuntrande ord...

  • Anonym (barnkär)
    Anonym (Ledsen & skamsen) skrev 2013-07-08 18:08:27 följande:
    Tack snälla Anonym (barnkär)! Trots att jag vet att jag gör rätt är detta otroligt svårt så det känns skönt med lite uppmuntrande ord...
    {#emotions_dlg.flower}
  • SVBk4rr1ng

    Eftersom ni redan bor ihop, har ett gemensamt barn och även verkar ha viljan tycker jag att ni ska göra ett sista försök och söka familjeterapi. Det får man gratis genom kommunen. Kanske kan ni förbättra saker och ting med hjälp av en utomstående. Vore tråkigt om ni gick skilda vägar innan ni tömt alla möjligheter till förbättring.

  • Anonym (Nej)

    Förstår inte riktigt dessa hurra rop över att slita sönder det lilla barnets familj till förmån för ett stort barn, där det kanske gått att ändra på umgänget eller nåt för att det skulle funka bättre.

  • Anonym (MM)
    Anonym (Nej) skrev 2013-07-14 17:46:48 följande:
    Förstår inte riktigt dessa hurra rop över att slita sönder det lilla barnets familj till förmån för ett stort barn, där det kanske gått att ändra på umgänget eller nåt för att det skulle funka bättre.

    Du vet väl att de stora barnen fanns före.....och är viktigare...bonusbarnens behov ska alltid gå före det egna barnets behov.
  • Anonym (Nej)
    Anonym (MM) skrev 2013-07-14 18:01:33 följande:

    Du vet väl att de stora barnen fanns före.....och är viktigare...bonusbarnens behov ska alltid gå före det egna barnets behov.
    Jo, helt absurt.
    Jag förstår inte varför man inte sätter sitt eget barn först och pratar med sin partner om situationen. Finns det något att göra åt det, tex ändring utav umgänge, eller att han tar tag i sitt barn och uppfostrar det bättre, eller var nu felet ligger.
     
  • Anonym (MM)
    Anonym (Nej) skrev 2013-07-14 20:25:45 följande:
    Jo, helt absurt.
    Jag förstår inte varför man inte sätter sitt eget barn först och pratar med sin partner om situationen. Finns det något att göra åt det, tex ändring utav umgänge, eller att han tar tag i sitt barn och uppfostrar det bättre, eller var nu felet ligger.
     

    Nej, det verkar vara osunda värderingar o styvfamiljer där alltid bonusbarnens bästa ska gå före alla andra i familjen, för et är ju så synd om dem som har skilda föräldrar. Det borde föräldrarna ha tänkt på innan de skilde sig.
  • Anonym (Ledsen & skamsen)

    Oj vilken vändning det blev, folk tycker visst helt olika! Jag sätter inte sambons barn före mitt eget... Mitt barn skulle enligt mig inte heller må bra av att växa upp med oss alla under samma tak när det är så här. Jag mår inte bra och är därför inte den glada mamman jag vill vara, jag beter mig inte heller på ett sätt mot sambons barn som jag kan vara stolt över inför mitt eget barn, jag tror inte att många beteenden som sambons son har och den stämningen som råder mellan oss alla när dom är här är något positivt för min son, osv. Så självklart tänker jag p vad jag tror blir så bra som möjligt för mitt barn, och mig också för den delen. Men jag tycker också att man som vuxen har ansvar för andras barns välmående och för mig är det också otänkbart att sambons barn ska flytta till sin mamma pga mig. Det går emot vad jag tror på gällande hur man behandlar barn och jag skulle må fruktansvärt dåligt om jag gjorde nåt sånt. Jag skulle skämmas inför mitt barn. Om min sambo och jag går isär läggs ansvaret och orsaken till separationen på oss vuxna, som det ska vara. Min son kommer aldrig behöva känna att det är hans fel. Om vi bestämmer att sambons barn ska flytta läggs orsaken på dom som defenetivt är stora nog att förstå varför dom ska flytta. Deras relation med pappan skulle säkerligen bli sämre pga att han "väljer bort dom". Risken att sonen skulle gå så långt att han helg tog avstånd från sin pappa finns. Det är inte ok enligt mig. Så det handlar inte om att hans barn var där först eller att jag sätter dom före mitt barn. Det handlar om att jag och pojken inte mår bra av varandra och därför inte bör bo ihop, och då är det jag som vuxen som måste backa. Tyvärr innebär det att min son inte får ha sina föräldrar ihop. Man kanske kan säga att jag sätter sambons son före mig själv.. Och i det här fallet tycker jag att det är rätt.

  • Anonym igen

    Hur har det gått för TS? Flyttade ni isär? Blev det en bra lösning?

  • Gung Ho

    Jag gifte mig nyligen med min sambo som jag träffade för två år sedan, och fick en underbar bonusdotter som jag älskar! Efter lite turbulens i början kan man inte märka att de inte är biologiska barn till oss båda!

    Däremot bodde min fru för ngr år sedan med en man med två barn där det ena hade aggressioner och slogs och det andra levde på drickyoghurt som tre-fyraåring och kräktes i sängen tre-fyra ggr per vecka. Riktiga praktbioföräldrar mao...så det var ju inte barnens fel utan obalanserade föräldrar. Ofta hör man liknande mellan raderna här..
    (Min fru har en bakgrund som ätstörd så med otroligt tålamod lärde hon barnet att äta, även om det betydde att lekfullt 'truga' i en köttbulle under två timmar...så något gott kom ur det hela iaf

  • Anonym (nope)

    TS, jag tycker inte ni ska bo ihop om du inte kan komma över dina aversioner mot hans barn eller om ni inte gemensamt kan komma överens om regler och värderingar som ska gälla hos er. OCH att din sambo verkligen genomför det.

    Annars är det bättre att ni flyttar isär innan ditt barn är fött. Det är isf bättre att ni flyttar ihop i ett senare skede men bor särbos nu än att ni bor ihop ett tag och du kämpar på och ditt barn får starta sitt liv med en mamma som inte mår så bra.
    Pappan kan komma och hälsa på ofta och bo med er när han inte har sina barn.

    Det finns säkert andra med annan åsikt men det är min iaf och den grundar sig i att jag fortfarande efter att ha bott i fyra år med min man och hans barn är här på umgänge och fortfarande känns barnet inte som min familj. Men jag har inga småbarn att ta hänsyn till och vi har inte varannan vecka så jag står ut.
    Så länge hans barn inte märker något så.

    Och innan någon säger något, nej hans barn märker inget, jag är empatisk nog att inte visa något och barnet väljer hellre mig än sin pappa vid lekar och aktiviteter då pappan rent ut sagt är skitdålig på att leka, han har ingen fantasi alls.

  • Brumma
    Anonym (nope) skrev 2015-08-27 20:01:33 följande:

    TS, jag tycker inte ni ska bo ihop om du inte kan komma över dina aversioner mot hans barn eller om ni inte gemensamt kan komma överens om regler och värderingar som ska gälla hos er. OCH att din sambo verkligen genomför det.

    Annars är det bättre att ni flyttar isär innan ditt barn är fött. Det är isf bättre att ni flyttar ihop i ett senare skede men bor särbos nu än att ni bor ihop ett tag och du kämpar på och ditt barn får starta sitt liv med en mamma som inte mår så bra.

    Pappan kan komma och hälsa på ofta och bo med er när han inte har sina barn.

    Det finns säkert andra med annan åsikt men det är min iaf och den grundar sig i att jag fortfarande efter att ha bott i fyra år med min man och hans barn är här på umgänge och fortfarande känns barnet inte som min familj. Men jag har inga småbarn att ta hänsyn till och vi har inte varannan vecka så jag står ut.

    Så länge hans barn inte märker något så.

    Och innan någon säger något, nej hans barn märker inget, jag är empatisk nog att inte visa något och barnet väljer hellre mig än sin pappa vid lekar och aktiviteter då pappan rent ut sagt är skitdålig på att leka, han har ingen fantasi alls.


    Träden är från 2013 så tror barnet är fött redan ;)
  • Anonym (nope)
    Brumma skrev 2015-08-28 14:47:14 följande:
    Träden är från 2013 så tror barnet är fött redan ;)
    OPS! Jag scrollade inte tillräckligt högt upp Tack för infon
  • Brumma
    Anonym (nope) skrev 2015-08-28 23:21:09 följande:

    OPS! Jag scrollade inte tillräckligt högt upp Tack för infon


    Lätt hänt ;D
  • Sanaria
    Anonym (Nej) skrev 2013-07-14 20:25:45 följande:
    Jo, helt absurt.
    Jag förstår inte varför man inte sätter sitt eget barn först och pratar med sin partner om situationen. Finns det något att göra åt det, tex ändring utav umgänge, eller att han tar tag i sitt barn och uppfostrar det bättre, eller var nu felet ligger.
     
    Men hallå, så om styvmamman tycker att styvbarnen har "beteenden och värderinar som skiljer sig enormt från hennes" så ska hon enligt er kunna kräva att umgänget minskas, fastän alla andra (barnen, pappan, biomamman) tycker att det är bra som det är? Familjen fungerade utmärkt innan hon kom in i bilden, sen "råkade" hon bli gravid och ska nu börja styra och ställa. Fel tycker jag!
  • Anonym (Bonusdottern)
    Min pappa blev tillsammans med min styvmor när jag var i tonåren, och hon har aldrig tyckt om mig, och hon visade det väldigt mycket även fast jag bara var där max varannan helg. Hon försökte aldrig jobba på att få en bra relation med mig hur mycket jag än försökte. Hon tyckte bara att jag var omogen och ouppfostrad även fast många har sagt att jag var ovanligt mogen för min ålder. Hon visade som mest agg mot mig när pappa inte var hemma, och mitt självförtroende har tagit mycket stryk pga hur hon betedde sig mot mig.

    Det bästa råd jag kan ge dig är att jobba på att skaffa en vänskaplig relation med barnen, och låt pappan sköta deras uppfostran.
    Gör roliga aktiviteter och försök lära känna varandra på djupet.
    Är dom odrägliga och otrevliga mot dig så får du inte sjunka till samma nivå, utan behåll lugnet och berätta för dom att det är väldigt sårande när dom beter sig så och prata med pappan om det inte hjälper. 

    Det är lättare sagt än gjort, men det lönar sig i slutändan om ni lyckas få en bra relation.
  • Anonym (????)

    Gammal tråd. Hoppas du flyttade därifrån?!

Svar på tråden Kan man "lära sig" att tycka om sambons barn?