Kan man "lära sig" att tycka om sambons barn?

Tack snälla Anonym (barnkär)! Trots att jag vet att jag gör rätt är detta otroligt svårt så det känns skönt med lite uppmuntrande ord...

Eftersom ni redan bor ihop, har ett gemensamt barn och även verkar ha viljan tycker jag att ni ska göra ett sista försök och söka familjeterapi. Det får man gratis genom kommunen. Kanske kan ni förbättra saker och ting med hjälp av en utomstående. Vore tråkigt om ni gick skilda vägar innan ni tömt alla möjligheter till förbättring.

Förstår inte riktigt dessa hurra rop över att slita sönder det lilla barnets familj till förmån för ett stort barn, där det kanske gått att ändra på umgänget eller nåt för att det skulle funka bättre.

Oj vilken vändning det blev, folk tycker visst helt olika! Jag sätter inte sambons barn före mitt eget... Mitt barn skulle enligt mig inte heller må bra av att växa upp med oss alla under samma tak när det är så här. Jag mår inte bra och är därför inte den glada mamman jag vill vara, jag beter mig inte heller på ett sätt mot sambons barn som jag kan vara stolt över inför mitt eget barn, jag tror inte att många beteenden som sambons son har och den stämningen som råder mellan oss alla när dom är här är något positivt för min son, osv. Så självklart tänker jag p vad jag tror blir så bra som möjligt för mitt barn, och mig också för den delen. Men jag tycker också att man som vuxen har ansvar för andras barns välmående och för mig är det också otänkbart att sambons barn ska flytta till sin mamma pga mig. Det går emot vad jag tror på gällande hur man behandlar barn och jag skulle må fruktansvärt dåligt om jag gjorde nåt sånt. Jag skulle skämmas inför mitt barn. Om min sambo och jag går isär läggs ansvaret och orsaken till separationen på oss vuxna, som det ska vara. Min son kommer aldrig behöva känna att det är hans fel. Om vi bestämmer att sambons barn ska flytta läggs orsaken på dom som defenetivt är stora nog att förstå varför dom ska flytta. Deras relation med pappan skulle säkerligen bli sämre pga att han "väljer bort dom". Risken att sonen skulle gå så långt att han helg tog avstånd från sin pappa finns. Det är inte ok enligt mig. Så det handlar inte om att hans barn var där först eller att jag sätter dom före mitt barn. Det handlar om att jag och pojken inte mår bra av varandra och därför inte bör bo ihop, och då är det jag som vuxen som måste backa. Tyvärr innebär det att min son inte får ha sina föräldrar ihop. Man kanske kan säga att jag sätter sambons son före mig själv.. Och i det här fallet tycker jag att det är rätt.

Hur har det gått för TS? Flyttade ni isär? Blev det en bra lösning?

Jag gifte mig nyligen med min sambo som jag träffade för två år sedan, och fick en underbar bonusdotter som jag älskar! Efter lite turbulens i början kan man inte märka att de inte är biologiska barn till oss båda!

Däremot bodde min fru för ngr år sedan med en man med två barn där det ena hade aggressioner och slogs och det andra levde på drickyoghurt som tre-fyraåring och kräktes i sängen tre-fyra ggr per vecka. Riktiga praktbioföräldrar mao...så det var ju inte barnens fel utan obalanserade föräldrar. Ofta hör man liknande mellan raderna här..
(Min fru har en bakgrund som ätstörd så med otroligt tålamod lärde hon barnet att äta, även om det betydde att lekfullt 'truga' i en köttbulle under två timmar...så något gott kom ur det hela iaf

TS, jag tycker inte ni ska bo ihop om du inte kan komma över dina aversioner mot hans barn eller om ni inte gemensamt kan komma överens om regler och värderingar som ska gälla hos er. OCH att din sambo verkligen genomför det.

Annars är det bättre att ni flyttar isär innan ditt barn är fött. Det är isf bättre att ni flyttar ihop i ett senare skede men bor särbos nu än att ni bor ihop ett tag och du kämpar på och ditt barn får starta sitt liv med en mamma som inte mår så bra.
Pappan kan komma och hälsa på ofta och bo med er när han inte har sina barn.

Det finns säkert andra med annan åsikt men det är min iaf och den grundar sig i att jag fortfarande efter att ha bott i fyra år med min man och hans barn är här på umgänge och fortfarande känns barnet inte som min familj. Men jag har inga småbarn att ta hänsyn till och vi har inte varannan vecka så jag står ut.
Så länge hans barn inte märker något så.

Och innan någon säger något, nej hans barn märker inget, jag är empatisk nog att inte visa något och barnet väljer hellre mig än sin pappa vid lekar och aktiviteter då pappan rent ut sagt är skitdålig på att leka, han har ingen fantasi alls.

Gammal tråd. Hoppas du flyttade därifrån?!