Nu passar det..

Min kompis har levt med en styvpappa sedan hon var 3år(idag 36år) Hans barnbarn,nu 15år,har aldrig vetat om att det inte är biologiska morfar.

ALla i släkten har vetat,men de har aldrig sagt något. Men nu blev det konstigt när barnbarnet påpekade att sin mamma var lik morfar. Så nu ska de försöka sätta sig ner och prata. Det är väl det enda man kan göra? 

Jag vet själv hur det e att inte leva med båda.. + att jag har inte träffat min pappa sen jag var 5 månader gammal.. pga att han försvann.. här har du i alla fall chansen att visa henne vem hon e.

Du får förklara att man kan vara mamma på olika sätt. Dels biologisk mamma, dvs den som fött barnet.Dels umgängesmamma (eller något annat ord), dvs den som har tagit hand om barnet och uppfostrat eftersom den biologiska mamman inte finns eller kan. Lite som adoption.

Jag är bara orolig och mitt humör svänger lite då jag är förvirrad, men du har rätt.
Beklagar det! Förlorade min pappa då jag var ung med.
Är rädd för att förlora henne bara..

  Jag antar att det är det enda som måste göras! man är inte ensam om det hör jag.

Sätt er ner och vär bara totalt ärliga mot henne. Hon är 14, så ni kan vara ärliga om hur allt gick till. Ja det kommer bli ett känslomässigt virrevarr för henne ett tag.....men om ni ka stå bredvid henne som vuxna och bara dem som lugnt och tryggt stöttar henne genom dessa känslor, så kommer hon komma ut hel på andra sidan av känslokarusellen. Mina viktigaste råd, efter att ni berättat helt ärligt om hur det gick till och varför ni beslutade er för att göra som ni gjorde och att ni tänkte att det var för hennes bästa att få veta när hon var lite större ....är att sitta lugnt och stadigt bredvid henne.

Svara ärligt på alla frågor som kan tänkas dyka upp.

Dämpa inte hennes känslor.....utan tillåt henne att gå igenom dem. Vara så ledsen som hon behöver vara......blir rg om det är dessa känslor som dyker upp.....känna övergivenhet, rädsla....ja vilka känslor det än må vara som visar sig. Bekräfta henne att det är okej att känna så. På det viset hjälper ni hene att bearbeta I nutid, så det inte skapas ett baggage som hon blir tvungen att bära med sig.

Ja det är jobbigt som vuxen att se våra barn ledsna, förtvivlande, svikna mm......men dessa känslor är viktiga och betydelsefulla och behöver bekräftas....inte tröstas bort. För då skapar de inte så stora ärr. Så luta er mot den tanken när ni står som vuxna bredvid.

Så...mina råd är:

Ärlighet och total öppenhet mot henne.

Förbli lugn och trygg bredvid henne.

Tillåt henne att gå igenom alla känslor och bekräfta dem.

Lycka till I ert nya kapitel. Tar ni den vägen, så kan ni till o med komma ut starkare tillsammans på andra sidan....allihop                        

Det e lugnt jag förstår er verkligen =/ Tror att efter alla skrik o gråt eller något så kommer hon vara glad i efterhand att ni sa något.. om ni förklarar som andra sagt att ni ville vänta så hon fick en egen uppfattning om sin biologiska mamma.

Saknar min pappa på något sätt fast jag inte ens träffat han på det sättet =/ och det jobbigaste e att mamma inte kan berätta så mycket om honom fast man vill =/

Förlåt att jag kommer in på mig när det handlar om er..

Kram

Att berätta är det enda rätta ni kan göra. Det kommer att bli svårt men ni får förklara hur läget var och sen ge henne tid att fundera och finna sig i situationen... Lycka till! :)

Du kommer inte förlora henne. Ni har redan en grund att stå på....en kärlek och familjegrund. Lita på det ni har. Hon ser dig som sin trygga grundpelare och som sin mamma.....dessa band kommer inte brytas.  Det du och hon har är enbart ert....och ingen kommer någonsin kunna ta detta ifrån er. Det enda som kommer hända är att hon får en ny människa I sitt liv......inte byta ut dig

Det är nog enklast att berätta om biologiska mammans sjukdom och din vilja att ta hand om henne som din egen dotter, tror jag. Sen kan ni kanske utgå från det. Då har du en grund att stå på i samtalet, dvs du informerar att du valde henne, för att du vill vara hennes mamma, när hennes biomamma är/var för sjuk för att vara mamma.

Jag orkar inte känna skulder över att jag inte berättat, kommer säga också att om hon bestämmer sig för att bo hos sin mamma så måste jag acceptera det även om jag kommer sakna henne jätte mycket!

Prata gärna om det, det kan alltid kännas bra att prata med någon som man inte känner! Förstår dig, saknar min pappa också och han saknas varje gång vi gör något. Jag var 5 då han dog och kommer inte ihåg han så mycket.. Känner du ibland att det känns som en främling som man egentligen inte vet någonting om, men man saknar som tusan? sitter så djupt.