Nu passar det..

Sätt er ner och vär bara totalt ärliga mot henne. Hon är 14, så ni kan vara ärliga om hur allt gick till. Ja det kommer bli ett känslomässigt virrevarr för henne ett tag.....men om ni ka stå bredvid henne som vuxna och bara dem som lugnt och tryggt stöttar henne genom dessa känslor, så kommer hon komma ut hel på andra sidan av känslokarusellen. Mina viktigaste råd, efter att ni berättat helt ärligt om hur det gick till och varför ni beslutade er för att göra som ni gjorde och att ni tänkte att det var för hennes bästa att få veta när hon var lite större ....är att sitta lugnt och stadigt bredvid henne.

Svara ärligt på alla frågor som kan tänkas dyka upp.

Dämpa inte hennes känslor.....utan tillåt henne att gå igenom dem. Vara så ledsen som hon behöver vara......blir rg om det är dessa känslor som dyker upp.....känna övergivenhet, rädsla....ja vilka känslor det än må vara som visar sig. Bekräfta henne att det är okej att känna så. På det viset hjälper ni hene att bearbeta I nutid, så det inte skapas ett baggage som hon blir tvungen att bära med sig.

Ja det är jobbigt som vuxen att se våra barn ledsna, förtvivlande, svikna mm......men dessa känslor är viktiga och betydelsefulla och behöver bekräftas....inte tröstas bort. För då skapar de inte så stora ärr. Så luta er mot den tanken när ni står som vuxna bredvid.

Så...mina råd är:

Ärlighet och total öppenhet mot henne.

Förbli lugn och trygg bredvid henne.

Tillåt henne att gå igenom alla känslor och bekräfta dem.

Lycka till I ert nya kapitel. Tar ni den vägen, så kan ni till o med komma ut starkare tillsammans på andra sidan....allihop                        

Att berätta är det enda rätta ni kan göra. Det kommer att bli svårt men ni får förklara hur läget var och sen ge henne tid att fundera och finna sig i situationen... Lycka till! :)

Det är nog enklast att berätta om biologiska mammans sjukdom och din vilja att ta hand om henne som din egen dotter, tror jag. Sen kan ni kanske utgå från det. Då har du en grund att stå på i samtalet, dvs du informerar att du valde henne, för att du vill vara hennes mamma, när hennes biomamma är/var för sjuk för att vara mamma.

Tack! ja precis. Så kan man också försöka säga

Jag orkar inte känna skulder över att jag inte berättat, kommer säga också att om hon bestämmer sig för att bo hos sin mamma så måste jag acceptera det även om jag kommer sakna henne jätte mycket!

Prata gärna om det, det kan alltid kännas bra att prata med någon som man inte känner! Förstår dig, saknar min pappa också och han saknas varje gång vi gör något. Jag var 5 då han dog och kommer inte ihåg han så mycket.. Känner du ibland att det känns som en främling som man egentligen inte vet någonting om, men man saknar som tusan? sitter så djupt.

Menade inte att klandra någon av er.. sa bara vad som skulle vara bäst.. förlåt om du tog det så.
Går det att sätta sig ner att prata om situationen med henne och din man tillsammans? Kanske skulle uppskattas av henne ifall hennes biologiska mor kom innan med.. så hon får se henne i alla fall och bilda sin egen uppfattaning.. bättre nu en senare-.. för det blir bara värre annars.

Men vadå? Att hennes biologiska mamma kommer och umgås med dem och de sedan, när mamman gått, sätter sig ner och berättar? Typ "Jo, du vet den där kvinnan som var på besök häromdagen..."

Njäääee, det tycker jag inte.

Det va inte så jag menade.. menade att hon skulle vara med när de berättar så hon med får säga sitt! att flickan kan se med sina ögon vem personen är.. inte fan mena jag på det sättet du syftade på.. det e väll ingen normal människa som gör så?

Nej, men det var ju så du skrev att de skulle göra. :P Att TS och mannen skulle sätta sig ner med dottern och att de skulle bjuda hem kvinnan innan så dottern hade en uppfattning om denne. Då lät det som att du menade att kvinnan skulle vara på besök och sedan skulle TS och mannen berätta för dottern att kvinnan var dotterns riktiga mamma.

Jag tror inte att det vore en bra idé om den biologiska mamman är med när de berättar för dottern, nä. När och hur hon träffar den biologiska mamman efter så många år måste väl ändå vara någonting som hon skall få bestämma själv? Känns som att hon skulle känna sig väldigt utlämnad ifall de berättade inför den biologiska mamman.