Svärdotter från hell

Jag förstår precis hur TS känner sig. Fast i mitt fall är det dotterns pojkvän som jag inte kan tåla. Betyder det att jag också är en bitter kontrollerande bitch?

Kan du inte beskriva mer vad hon gör som du inte gillar? svårt att förstå exakt vad du menar i dina inlägg?

vi vet alldeles för lite i frågan för att kunna kommentera på ett vettigt sätt. Givetvis finns det svärdöttrar som verkligen inte är bra eller inte passar ihop med just den mannen, likväl som det finns svärmödrar som lägger sig i för mycket, vill vara lika stor del i sonens liv som de var innan han skaffade en egen familj osv. Relationen ändras när man blir vuxen och får egen partner, så är det bara. 

Min ena bror hade för länge sen en relation med en tjej som slog honom. Det tog ett tag innan vi andra märkte, hon gjorde det inte så ofta men det hon gjorde varje dag var att försöka ha hyperkontroll på honom. Detta var innan mobilens tid och när hon inte visste var han höll hus, kunde hon åka och leta efter honom, ringa runt till hans vänner osv och när hon hittade honom skällde hon ut honom för att han var en kvart sen, typ. Mina föräldrar försökte prata med min bror för de såg att han inte mådde bra men han slog ifrån sig och sa att de hade det bra. (min bror bodde ff hemma då, han var ca 20). Så en gång skulle de ut, de gjorde sig i ordning hemma hos oss. Då hörde vi brorsan skrika och svära åt henne, hon hade bränt honom på armen med locktången, med flit! Då ungefär började han inse att allt kanske inte var så bra och ett tag efter gjorde han äntligen slut. 2 år höll han ihop med henne.  Med denna långa historia vill jag illustrera att det visst kan finnas olämpliga svärdöttrar. Om TS svärdotter har ett sånt konstigt beteende eller på något annat sätt trycker ner killen, ja då finns det väl fog för att anta att TS vet vad hon talar om? 

Om det inte finns några sådana saker alls utan bara en "känsla" hos TS att den här tjejen inte är bra, ja då får TS tagga ner, kliva lite åt sidan och lita på att sonen vet vad han gör

Man måste inte gilla alla men man måste i alla fall försöka vara hövlig. Jag tycker sällan om de som jag märker har ett skadligt beteende på dem jag älskar. Min bästa vän hade t ex ett för henne fruktansvärt destruktivt förhållande med en man för några år sedan och det tog henne två år att själv inse det. Då var en ganska djup skada redan skedd. Som närstående mår man piss när man ser det.

Det kanske inte handlar om att den här tjejen inte är "fin" nog. Det kanske handlar om att hon inte är "snäll" nog och det kan ju få stora följder.

Kapar jag tråden om jag nämner aktuell situation?  När dottern och svärsonen fick låna mitt hem en vecka i somras sms-ade svärsonen  "Kan jag slänga lite gamla tidningar och reklamblad?"   Jag hade precis slängt tidningar innan jag reste hemifrån och Reklam NEJ tack har jag alltid haft.  Tyckte det var en konstig fråga.  Svarade typ  "Bara du inte slänger några kärleksbrev så".  Kanske tio lokaltidningar hade kommit sedan mitt senaste röjande.

Åter hemma är mina dikter som jag skrev för femtio år sedan och precis tagit fram för att en vän från den tiden ville höra mig läsa dem,  en massa porträtt på mig i svartvitt som kära vänner tagit genom åren,  farmors och farfars bouppteckningar,  som jag letat fram på olika landsarkiv i landet mm mm borta!  Böcker med författarens dedikation..  Senaste kärleksbrevet,  några veckor gammalt.  En brun påse från vårdcentralen innehållande tre små rör med mitt namn och personnummer -  vårdcentralsläkare hade begärt avföringsprov.  Boxen där jag hade material för sagostunder på traktens bibliotek, med en jättesöt handdockekatt.  Höstens program till de föreningar jag är med i. Gratulationskort och kondoleanskort plus frimärken som låg beredda till de tillfällen sådana ska skrivas.   Blanketten för uppsägning av mitt garage  osv osv.   Adressboken med telefonnummer till frissa,  tandläkare,  vårdcentral,  mitt extraknäck  etc plus alla telefonkataloger.

Har svårt att,  som någon föreslog,  behandla svärsonen artigt och korrekt nu. 

Du har aldrig haft en jobbig svärmor, eller hur?

Avstånd, nej. Men får jag en son tänker jag fan inte ringa honom stup i kvarten och bete mig som om min son är min man, som många äckliga incestuösa kärringar.
Vad är det egentligen för fel på många kvinnor med söner? Det är svärmor som är problemet 9 ggr av 10, inte svärdottern. Kan ni inte bara inse att ni aldrig kommer vara number one för er son igen när han passerat typ, 14?

TS, försök vara artig mot henne då ni träffas och försök träffa din son ensam emellan varven. Diskutera inte hans förhållande och försök förklara för honom att ifall han ventilerar sitt missnöje blir han tvungen att finna sig i att du kan ha åsikter om hans förhållande.

Det där med att klippa navelsträngen kan vara befogat i vissa mor-son förhållanden. Men i andra (som verkar vara ditt fall) är det väldigt svårt att stillatigande se på att någon som man har tagit hand om i många år, hjälpt att skaffa sig ett sparkapital, jobb, etc och att växa upp till en trevlig och snäll person plötsligt blir utnyttjad på alla sätt och vis. Både tjejer och killar kommer och går även om ungdomar tror att varje förälskelse är just den man kommer att leva med för evigt. Därför kan det vara lätt för skrupelfria individer att utnyttja det helt enkelt. Som förälder vill man inte sitta och se på när den man älskar utnyttjas på det viset.

Men tyvärr, många kvinnor och majoriteten av dem som häckar på FL tycker att det är en prestigesak att visa svärmor att hon minsann är mycket viktigare för killen än dennes mor. Men kvinnans mamma får gärna ha massor att säga till om, det är liksom en annan sak. Försök ta det med en klackspark, om man har söner är man väldigt ofta utlämnad till svärdöttrarnas nycker. Som farmor är man nästan alltid mindre värd än en mormor. Det är bäst du vänjer dig, läs annars på FL så öppnas dina ögon väldigt snabbt. Det du kan hoppas på är att din son bildar familj med någon ur den minoriteten som faktiskt är vettiga i huvudet.

Svårt att förstå när du ger så lite info, gilla henne behöver du inte göra men respektera henne måste du göra. Man träffar människor hela livet som man ibland inte gillar....men man får ändå vara hövlig

Det finns egentlgien bara två alternativ som du kan välja från TS, och det är sån där klassisk konflikthantering - antingen måste man kunna tänka sig leva med det - och säga ingenting - ELLER så måsta mna säga något för att kunna stå ut med sig själv - och leva med konsekvensen. Det är dom enda alternativen osm finns - beteendemässigt.

MEN, som du säkerligen redan själv vet, om livet bara vore så enkelt, att saker man säger som visar sig blir fel rättade till sig, genom att önska att man aldrig sagt det.. Hur annorlunde skulle inte livet vara då?

Svaret på din fundering, skulle jag säga ligger lite i hur din rellation till din son ser ut. Personligen tycker jag att man alltid i största mån ska försöka vara ärlig. Även om man nu inte behöver vara det ut i minsta detalj. Men att din son precis likaväl ser på ditt kroppsspråk, som du ser på hans, det kan jag som son ( med tanke på min fd relation till min mor ) intyga. Det är minst lika jobbigt att som son med partnern som ens mor av någon anledning inte gillar, att se charaden, men inte förstå mekaniken bakom. Då är det i vart fall bättre att VETA, även om man inte "gillar" det. Det kan rädda välldigt många situationer och bespara båda parter pinsamheter och onödiga konflikter genom lite smart "social" planering. Som "son" i det här fallet, har man fördelen av att känna BÅDE sin mor och sin partner. Är man någotsånär smart, väger man det mot varandra för att försöka hamna i relativ social jämvikt.

Men skulle det påverka den sociala elationen om du berättar som det är för din son? Jo, det skulle det naturligtvis göra - men inte till den grad att man som son ( om man nu är någotsånär vettigt funtad ) förskjuter sin förälder - utan vi pratar om att man anpassar dom sociala aktiviteterna för att underlätta för båda parter. Vilket även kommer gagna dig som svärförälder. Bor ni i närheten av varandra, tex att han kommer förbi fler antal tillfällen lite kortare tid - men kommer ensam istället, så ni får kvallitetstid tillsammans. Eller vad det nu kan vara som passar för just er situation.

MEN, det jag skulle råda till när ni pratar om det här, är att du är oerhört TYDLIG i din kommunikation, att du sakligt konstaterar att du har svårt för hennes PERSONLIGHET, och ingenting annat. Inte kommentera hans val av partner, inte kommentera deras relation vara eller inte vara. Bara gå direkt på sakfrågan, så neutralt som du bara kan. Då har du vart ärligt, du har framfört ditt budskap - och det är upp till honom att hantera det på exakt samma sätt. Utan att det bli melodramatiskt eller teater tragedi av det hela. Som vuxen måste man kunna hantera att inte alla i hela världen älskar varandra. Även i sånt här sammanhang.

Och precis som någon redan konstaterat, chansen/risken, att de tär just dom tills döden skiljer dom åt, är ändå ganska låg, med tanke på hur procenten för förhållanden numer ser ut. Så med statistiken till din fördel, handlar det bara om att hitta en temporär form att hantera det här.

Mmmm, håller helt med där. Psykisk misshandel är mycket mer subtil och man ska verkligen känna offret för att kunna uppfatta den. Det som stör mig är det där oämlika synen på det hela på FL. Om en kille släpper sig vid ett olämpligt tillfälle ska tjejen lämna för han är världens svin. Helst ska hon få stöd av mamma som tar hand om barnen så hon kan få egentid och tröst. Om en tjej utnyttjar en kille och behandlar honom som skit ska han bara finna sig i det. Vågar killens mamma lägga sig i då är det för att hon är en häxa som tror att hon äger sin son. Typ. Lika nyanserat som en kolkällare med ljuset släckt.