Mitt barnbarn liknar bara sin mamma

Farmor/ TS

Ursäkta att jag inte läser alla inlägg från trådstart. 
Jag tycker inte alls att det låter konstigt att du har dessa känslor som du har för din svärdotter. Man kan inte älska alla. Jag har själv jävligt svårt för min mamma och åtminstone ett av mina syskon. Detta bottnar självfallet i hur de beter sig, och min aversion går delvis ut över mitt syskonbarn, som blir mer och mer lik syskonet som jag inte har mkt till övers för. 

Därför tycker jag inte att det låter särskilt konstigt att-oavsett vem det är, man hyser aversion mot personen pga personens sätt.

Hur har du själv velat att din relation med barnbarnet såg ut? Hur vill du göra?

Ett sätt är ju, om de nu vill att du ska umgås och passa barnbarnet mer och mer- att du försöker förklara /styra in barnet lite mer på det sätt som du tycker är ett bra sätt att vara rak på, utan att såra andra. 
Försöka träna barnet lite mer i medkänsla, att tänka på hur barnet självt skulle känna sig om någon gjorde så mot honom.
Jag skulle tro att du säkert skulle få mer  sympatiska känslor för barnet om du kunde se något/några resonemang hos honom som är i samklang med dina egna.

(I bästa fall skulle det inte skära sig med din svärdotters övertygelser heller, hon kanske rentav anammar något från dig. )

Fast iofs, jag är ganska optimistisk, generellt, när det gäller barn :) Jag tycker att det är betydligt lättare att få barn på andra tankar och ändra beteendemönster än att få deras föräldrar att göra samma sak :)
         
            

Det är aldrig rätt eller fel att ha en känsla. Känslor uppkommer, till följd av omständigheter.
TS borde säkerligen prata med ngn som kan hjälpa henne med känslan, men hon är inte sjuk. 
IMHO är det snarare ett sundhetstecken att våga ventilera det man känner för att få input från andra. 
 

Tyvärr är det ofta så att man associerar till föräldern när man ser barnet.
Det är fullt normalt och inte alls sjukligt att associera. 
Tyvärr är det oftast också så att man behandlar barnet efter den kluvna känslan som man har. 

att haspla ur sig att man är "sjuk", "avvikande" mm. stigmatiserar bara trådstartaren, vilket du (och fler med dig, ser jag) borde vara medvetna om.
Om man sedan är medveten om vad man gör och fortsätter att såra folk, DÅ kan man börja snacka sjukdom

:D           

Haha, Lindsey, nej, det har hon inte. 
Min granne är i så fall jäkligt omogen, men hon är knappast sjuk i huvudet :) Jag HAR faktiskt sådana grannar :)
jag har till och med folk i min släkt som ogillar mina föräldrar och har behandlat mig och mina syskon illa. Det var i och för sig inte helt obefogat, eftersom jag och mina syskon hade en kass inställning till dessa släktingar. Och den inställningen kom faktiskt från våra föräldrar. 

Lyckligtvis har vi löst en hel del av dessa problem nu när vi är vuxna, genom en öppen dialog och utan att anklaga och sjukdomsförklara varandra.   

Det är inget ovanligt med friktion och osämja i familjer. Trådstartarens problem är - in fact, ganska klassiskt.

Nej, det är ett problem som är till för att lösas.
TS har fått en hel del bra råd om hur hon kan gå tillväga för att komma närmare barnbarnet, prata med sin son, lära känna hans mamma, mm :) Bra och konstruktiva råd :D

    

....för att farmodern bryter mot föreställningen av "den goda farmodern". För att allt som befäster föreställningen av den goda, om omvårdande kvinnan hyllas- alla känslor som inte är i linje med detta ideal anses "onormala" och "sjuka". Tråden är bara ett uttryck för hur vissa kvinnor försöker återställa balansen genom att stigmatisera den avvikande ;P