Mitt barnbarn liknar bara sin mamma

En sak har jag lärt mig av livet och genom att studera och lära känna olika människor.

Och det är att de människor du tycker illa om och beteenden du retar dig på, ofta är väldigt likt dig själv - d.v.s. dina egna svaga sidor och tillkortakommanden är samma som personens du ogillar.

Det stämmer ju också bra med att din son valt en fru som påminner honom om dig som mamma. Så tyvärr är d nog väldigt lik din sons fru till sättet. Men detta ser man ju ytterst sällan själv eller vill erkänna, så du kommer ju bara säga att det absolut inte är så. Vilket bara kommer tyda ännu mer på att det verkligen är så.

Angående ditt problem så är det nog bäst att vara ärlig och säga att du inte vill umgås lika mycket med dem som de verkar vilja umgås med dig och att du inte har något behov av att träffa barnbarnet ensam. Då löser det sig nog av sig självt, skulle jag tro.

En till som inte läst ........

Du skriver att ts inte tycker om sitt barnbarn på grund av att det är likt sin mor. Hade du läst ordentligt hade du vetat att det inte är orsaken! Orsaken är att svärdottern inte är kapabel att uppfostra barnet.

Om TS är som din svärmor, betyder det då att du är som TS svärdotter? Eller varför jämför du din situation med hennes? Det låter ju inte direkt som om TS tycker illa om sin svärdotter, eller barnbarn för den delen, helt utan anledning.

Barnets bästa borde väl vara det som är högprioreterat.

Det jag grundläggande är ute efter är att undersöka om jag tror på det du skriver. Och det menar jag inte i den bemärkelsen av att du ljuger, det tror jag absolut inte. Men kan det vara så att det finns 2, eller kanske till och med 3 sidor av denna sak (vilket det ju väldigt ofta finns när det kommer till mänskliga relationer och konflikter, speciellt på FL där vi alltid bara får en sida av saken). Sen får du ju tro vad du vill, men jag är inte ute efter att provocera dig, bara att vinkla saker och ting från lite olika håll. 

Tills vidare så tror jag att du säkert är en vettig person, men jag tror fortfarande att det ligger en hund begraven. Anledningen till att jag tro det är för att du själv har skrivit att du är feg, och också att du låter som en person där gärna åtager dig en form för offerroll. Du låter bitter över situationen, Im sorry to say. Sen är det ju inte konstigt att du är bitter som så... Du älskar uppenbarligen din son, men tycker han har valt helt fel, och du är inte säker på att han är lycklig låter det som. Även om han själv verkar hävda att han är det, så ifrågasätter du uppenbarligen detta. Utöver det så har du enligt mig projicerat dina känslor för svärdottern på barnbarnet. Jag tycker också det är rätt intressant hur du konsekvent använder titeln "sonhustrun" istället för svärdotter. 

Detta är ju någonting som uppenbarligen har pågått i lång tid, minst 9 år. Och 9 år av oro för din son, tvingas att umgås med nån du inte tycker om, och besvikelse över att det barnbarn du säkert länge önskat dig inte blev det barnbarn du önskat dig... vad gör det vid en person? I mina öron låter det som att det gör en person rätt bitter. Du verkar helt ha uppgivit att ändra på sakerna som de är, och alla dina frågor handlar snarare om hur du skall kunna "genomleva" situationen som den är. Hur du skall göra för att "hålla ut". Hur deprimerande låter inte det? tänker jag. Du låter som en som givit upp. 

Och där tänker jag - det är en sak att du accepterat att du och svärdottern nog inte kommer bli polare. Men det är en annan sak att du accepterat att du inte "anser ditt barnbarn för sympatiskt". Du är ju uppenbarligen en hängiven och kärleksfull mor till din son, så således så verkar du ju vara en person som skulle uppskatta och älska ett barnbarn... tänker du verkligen bara acceptera det som det är? Och inte nog med det, du vill ha tips om hur du kan vara MINDRE involverad för att inte överskrida din smärtgräns?

Jag ifrågasätter 2 saker när jag läser det du skriver. 1. Att du faktiskt har provat att lösa situationen med din svärdotter och barnbarn, och verkligen provat att göra allt i din makt för att er relation skall vara så ärlig, öppen och bra som möjligt. 2. Varför i hela friden du, till trots av att jag inte tror att du egentligen har provat allt, ändå ger upp - speciellt med barnbarnet. Hur kan man uppge något av så stor vikt och bara vilja gå hem och lägga sig och vara i fred?