Mitt barnbarn liknar bara sin mamma

Jag håller med! Det är ganska intressant att en såpass tydlig frågeställning bemöts med en massa analyserande av frågeställarens person. Råd efterfrågas och det är väl ingen tvekan om vad det hela handlar om?

Till saken. Det är ingen lätt situation och jag förstår mycket väl att du vill ha en fortsatt god kontakt med framförallt din son. För att få en förändring till stånd så tror jag att det krävs ett visst mått av risktagande. Det går inte att komma ifrån. Jag skulle ta ett snack med sonen, på ett mycket diplomatisk vis förstås, där jag förklarade att svärdotterns värderingar tyvärr går stick i stäv med mina egna. Vissa exempel skulle jag ta upp t ex hur barnet behandlar kompisar på lekplatsen och svägerskans syn på starka och svaga individer (jämförelsen med fåglar) och att jag faktiskt är uppriktigt orolig över att barnbarnet riskerar att bli bortstött pga sitt oempatiska sätt. Helt enkelt förklara att jag inte tror på fenomenet att leverera sk sanningar som någon social framgångsfaktor.

Om det finns något positivt med svärdottern - en aldrig så liten god egenskap - så skulle jag nämna den som någon slags motvikt. Ja - något ditåt. Alternativet - att tiga och lida och befinna sig på smärtgränsens rand - skulle inte vara något hållbart val. Troligen brister det ändå. Det är en tidsfråga och då skulle jag finna det för gott att förekomma detta. 

Jag hoppas du kommer tillrätta med detta och att kontakten med sonen förblr intakt.       

Förtydligande: Jag har förstått att du inte tiger och lider, men jag menar att du behöver vara tydlig med att du inte önskar ta hand om barnbarnet i någon större omfattning än vad som sker idag.

Om man läser allt vad TS skriver så ligger dominans mycket långt ifrån vad detta handlar om.