Någon som stannat efter långvarig otrohet?

Hej.

Ett kort svar men jag kan skriva mer om du vill:

Det går att få ett drägligt liv men det tar tid. I mitt fall är det snart 1 år sedan min mans 2 åriga otrohet avslöjades.
även han skyllde på att det var enbart för sex.  Det går att få ett drägligt liv tillsammans om båda är överens om det förstås. Du får göra ett val, stanna kvar eller lämna honom men gör inte det nu utan vänta några veckor, ett par månader.  Fråga honom om allt du kommer på men ett tips är kom överens om en tid när ni sätter er ner och diskuterar, skapa en ältningstid.

Jag har tidigare i mitt liv betett mig som din man. Så utifrån mitt perspektiv kan jag säga att det sällan är bara sex när det är en sån lång relation. Det är även närhet, samtal, skratt, längtan, förälskelse osv. Om man bara vill ha nytt spännande sex då väljer man ju inte en och samma i två år, utan då tar man ju en ny så ofta man kan.

Jag menar inte att vara elak, absolut inte, men jag tycker du ska ställa honom mot väggen. Fråga vad det var som fick honom att lämna sin familj, svika sin familj, för henne.

jag har också betett mig fel.. i åtta månader. visst, första gångerna var det sex. men helt ärligt, man går inte tillbaka till samma prassel under så lång tid för bara sex.

Hej,

Jag vet hur det känns, känner igen det du beskriver. Man skäms och känner sig förnedrad och sviken. Försök ta det lugnt och gör inget förhastat. Ena stunden är man bara så arg att man vill slänga ut svikaren, andra stunden vill man bara vara nära för alltid. Låt det ta tid att prata igenom detta och undersök vilka känslor ni har för varandra. Finns det känslor kvar så finns det också hopp. Min man var otrogen under 8 månader innan jag fick reda på det, sedan fortsatte det en tid till då han inte visste vad han ville, och ytterligare en tid efter att vi bestämt oss för att fortsätta ihop, då de fortsatte ha kontakt. Han var kär i henne och tänkte lämna mig för henne. Det började med att han mådde dåligt och saknade närheten, vi hade tappat bort varandra men var inte osams eller så. Jag led inte så mycket av detta och han vågade inte ta upp det med mig. Istället började han ha kontakt med en tjej han träffat vid ett tillfälle ute. Hon bor långt långt borta så de kunde inte träffas så lätt, men efter några månaders mailkontakt så träffades de och hade sex. Han säger att det var enda gången de träffade irl, men jag vet inte. Det kan dock inte ha varit så många gånger och själva sexet har jag inga problem med, tycker det är värre att de under så många månader skrev till varandra hundratals, kanske tusentals gånger, att de blev intima på ett annat sätt, att han anförtrodde sig till henne istället för mig. Hon skickade även en hel del nakenbilder på sig själv, en del riktiga vidriga närbilder (råkade se dem i hans gamla mobil) kan ju bara tänka mig hur deras konversationer har varit kring dessa bilder.

Det har gått lite mer än ett år sedan jag först fick reda på hans svek. Det tog oss ungefär 4 månader av ältande och ångest att komma fram till att vi skulle fortsätta ihop. Vi hade de inte så bra när han valde att svika mig, men det kan han aldrig skylla på. Han ensam tog beslutet att bedra och gå bakom min rygg. Allt det som var dåligt i vår relation kom vi till rätta med ganska snabbt, önskar så att han inte behövt vara otrogen för att det skulle bli så. Tänk om vi hade kommunicerat bättre och tagit upp detta tidigare! Direkt när jag fick reda på det hamnade vi ett krisläge såklart, men blev plötsligt otroligt attraherade av varandra och hade mer och bättre sex än nånsin. Det var som om våra känslor gått i idé för att komma upp till ytan när vi började prata. Det var nära att vi separerade, men jag är glad att vi lät det ta tid och inte göra något förhastat. Jag var ju inte heller säker på om det var värt att stanna, trots mina starka känslor. Varken han eller jag vill ju leva utan närhet. Hade vi kommit fram till att inga känslor fanns kvar, då hade vi släppt varandra, men så var inte fallet.

Jag valde att stanna eftersom jag älskar honom otroligt mycket och blev som nykär mitt allt kaos. Jag ville bara vara nära honom hela tiden och den känslan håller i sig fortfarande. Min man är ångerfull och vet att han gjorde fel. Han upptäckte också att han hade känslor kvar för mig och då hade vi en grund att jobba utifrån. Vi har en annan närhet nu, ser varandra hela tiden och har mycket sex. Vi är noga med att berömma varandra och ge komplimanger. Vi hjälps åt mer hemma och skickar gulliga sms, ofta romantiska och med sexanspelning. Jag blir fortfarande ledsen ibland och min man låter mig vräka ur mig saker. Ibland blir jag nästan frustrerad av att han är så lugn och inte blir arg när jag ältar och anklagar honom. Jag litar inte fullt på honom än, då han valde att fortsätta ljuga under en lång tid, jag har fått vara värsta detektiven för att få svar, rotat bland hans grejer, kollat mail och sms.

Det går att komma vidare. Men det krävs mycket kommunikation, att båda vill satsa till 100% och att det finns känslor kvar även om de sitter långt inne. Du måste få älta och få svar på dina frågor. Det tar längre tid att komma över om han inte är ärlig och lägger alla kort på bordet. Bekräftelsebehovet blir stort, se till att ni är nära varandra så mycket det går. Tror det var det som hjälpte oss allra mest att hitta tillbaka, att vi tog på varandra så fort vi kom åt och hade mycket sex, även när det var som krisigast. Men alla är olika, jag kan förstå att det är svårt med sexet för många i början. Men för oss var det ju så att det blommade upp i krisen, innan hade vi sex kanske 1-2 ggr per månad. Har man haft ett bra sexliv även under otroheten kanske det är svårare att ta steget och komma igång igen.

Det har som sagt gått över ett år sedan jag fick reda på sveket och jag mår bättre och bättre, tänker inte på det lika mycket, men är fortfarande misstänksam ibland. Jag tror att jag skulle ha kunnat gå vidare snabbare om min man valt att lägga alla kort på bordet på en gång. Men jag känner ju honom som ingen annan och kan till viss del förstå att han ljugit för att skydda mig och varit rädd för konsekvenserna. Han ville inte förlora mig och trodde väl att det skulle bli så om jag fick reda på allt. Jag har gått mycket på hur min kropp reagerat, hur det känns i magen. Hjärnan har många gånger sagt en annan sak än hjärtat, men jag har valt att lyssna på min kropp.

Du kan läsa mer i den här tråden som finns under Relationsproblem, ”Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet, kom hit så stöttar vi varann”. www.familjeliv.se/Forum-4-51/m65227569.html. Där finns många liknade fall och berättelser om hur andra har löst det, vissa har fortsatt ihop och andra har lämnat.

Lycka till!

Beklagar det som hänt TS.

Satistiskt sett så ger faktiskt de flesta sin partner en andra chans , men samtidigt så är det få förhållanden som överlever en otrohet i det långa loppet. Jag tror att det hänger ihop med att det tar tid att bearbeta en otrohet , jag tror många förlåter i ren panik , av rädsla för det okända och för sina barns trygghet , jag tror man ska vara väldigt försiktig med att ta några som helst beslut åt antingen det ena eller andra hållet tills man är klar med sin process , tills man hunnit bearbeta det som hänt , detta tar ganska lång tid , jag tror man får räkna med 1-2 år innan man bearbetat. Jag tror det är ganska vanligt att man pendlar mellan att förlåta och lämna många ggr under processen.

Att prata med någon , älta , bryta ihop , etc är en naturlig del av din process , tom väldigt viktigt. Under den första fasen är man bara chockad , tar lite tid att inse att det faktiskt har hänt , på riktigt.... sen kommer reaktionen , där man har insett att det faktiskt har hänt och reagerar på det , oerhört starka känslor , ibland motstridiga , man har delvisst kvar sina känslor för sin partner , men samtidigt hatar man personen för att ha sårat en på det sättet , mycket sorg , ilska , hat , frustration , etc....här är det viktigt att man har någon att prata med , älta och avreagera sig , att hålla allt inom sig förlänger bara din process och riskerar att spöka i framtiden , uppdämd ilska och frustration är inget att rekommendera.. jag antar att det är där du befinner dig nu ?

Efter det kommer du antagligen komma till bearbetningen , du kommer ha en mängd frågor som du behöver svar på , Varför ? Hur kunde du göra så ? Vad tänke du på ? Vad gjorde ni ? Hur ? När ? etc.. ibland vill man ha all information in i minsta lilla detalj...det är oxå helt naturligt och en viktig del av din process , det är viktigt att du oxå får svar på dina frågor , du behöver fakta , behöver veta vad som har hänt för att kunna förhålla dig till det , avgöra vad du vill göra av det. Här är det viktigt att din parner fattar att det är viktigt för dig och svarar ärligt på alla dina frågor trotts att det är obekvämt  , detta är lättare sagt än gjort , de flesta skäms och vill rädda det som räddas kan genom att kläcka ur sig så lite som möjligt , ger en cencurerad story , utelämnar mycket , etc.. sanningen brukar tyvärr komma ut i omgångar , ibland inte alls (iaf inte i sin helhet) vilket oxå tyvärr är förödande för tilliten och din / er process , detta kan pågå ganska länge , speciellt om det förekommer lögner , viktigt att din partner inser detta , att lögnerna gör mer skada än otroheten i sig , men samtidigt måste även du komma till en punkt där du inser att det antingen inte finns mer att berätta eller att du känner att du vet tillräckligt mycket för att veta vad du vill göra. Dvs du kanske inte fått all information med iaf tillräckligt mycket...

Under dessa faser kommer du antagligen må väldigt dåligt , många går ner i vikt ,  kräver extremt mycket energi , tankarna snurrar runt i huvudet i 180 , 24 timmar om dygnet , svårt att sova , ingen aptit , viktminskning , etc. Viktigt att du försöker ta hand om din kropp , gör saker som ger din hjärna en chans att koppla av iaf korta stunder åt gången. Komma iväg där du klan slippa alla måsten iaf en kort stund , helger tex , ta ut semester åk till vänner / familj , etc

Den sista fasen är nyorienteringen... här har du accepterat det som hänt , du kanske fortfarande sörjer det som hänt men har förstått varför och accepterat det åt det ena eller andra hållet , med eller utan din partner , det som hänt upptar inte längre lika mycket av dina tankar , du börjar kunna fungera normalt igen och återår intresset för din omgivning , ditt jobb , vänner , etc , du blickar framåt.... det är egentligen inte förrän du är här som du är redo att ta ett bra beslut på vad du ska göra av det som hänt....så som sagt ha inte bråttom med att ta några beslut än på ett tag , lått det växa fram av sig självt och var extremt ärlig med dig själv , vad vill DU ? , för eller senare vet du med all säkerhet vad du vill göra av det , även om det just nu verkar omöjligt.

Lycka till TS 

Här kommer lite reflektioner från en som så att säga står på andra sidan. Jag är alltså där din man har varit. Jag måste trots allt ge din man en eloge att han berättade självmant efter så lång tid. Om det kan vara någon tröst för dig, så kan jag garantera dig att din man har, åtminstone stundtals, mått mycket mycket dåligt under den här tiden (alltså de två år som hans förhållande varade).

Jag och han som jag vänsterprasslar med har haft ett förhållande i ett år (med en del små uppehåll av olika skäl). Nu har vi inte gått så långt, så att vi har legat med varandra i någon säng eller så, utan det har varit många korta stunder av hångel, intimitet, passion, eller vad man nu skall kalla det. Men vi har helt klart passerat gränsen för vad som är OK med råge. Precis som för din man, så är detta en gemensam bekant till mig och min man.

Jag har många gånger varit på väg att berätta för min man. Speciellt i ett tidigt skede "medans tid var". Och jag ångrar idag att jag inte gjorde det. Jag borde lagt korten på bordet redan första gången efter att jag och mitt vänsterprassel började sms:a med varandra (för jag borde fattat vart det barkade hän, att vi förr eller senare skulle  bli intima med varandra). Jag har ingen bra förklaring, annat än att jag ansåg att jag borde klarat av själv att bryta, jag ville liksom inte dra in min man i eländet, jag ville skona honom.

En sak som jag dock tror att din man ljuger om, det är att det  bara skulle handla om sex. Om man träffar en och samma person regelbundet under så lång tid så handlar det naturligtvis inte bara om sex (även om sexet är bra osv). Det är oundvikligt att man får känslor för varandra. Jag har starka känslor för mitt vänsterprassel, men jag älskar min man. Låter det rörigt? Ja, det är det, jag lovar!

Det här med attraktion/förälskelse är så lurigt. Det är så lätt att säga "jag skulle aaaaaldrig!", men rätt som det är så sitter man ändå där i skiten. Visst, man bär fullt ansvar för sina handlingar m m, men passion och rationellt tänkande går tyvärr inte hand i hand.

Till slut måste jag säga till dig TS: DU skall inte skämmas, du har inte gjort något ont. Det är sådana som vi (jag och din man) som skall skämmas. Och jag lovar dig, det gör vi också!!!