Hur monogam är du?

Om jag är i en relation, så är jag monogam i den relationen om inte annat angetts

Jag är monogam nu. Är sambo sedan flera år och älskar honom och har därför bestämt mig för att aldrig röra en annan man.
Men jag erkänner samtidigt att jag lätt känner attraktion för andra män, i första hand sexuellt. Jag tänker dock aldrig gå längre än till tanken.

Då jag träffade min nuvarande sambo hade jag pojkvän. Jag inledde trots det en sexuell och vänskapsrelation med min nuvarande. Jag var känslomässigt stukad då, kan man säga, relationen med min pojkvän fungerade varken ur ett sexuellt perspektiv eller något annat. Att inleda en "affär" vid sidan om gjorde det möjligt att stå ut med pojkvännen och det livet en tid till. Innan det växte fram känslor, andra än sexuella, för min nuvarande och jag blev redo att gå vidare.

Jag kan tänka mig att jag i framtiden skulle kunna inleda något nytt vid sidan om ifall förhållandet var dåligt/otillfredsställande, men det skulle krävas att det handlade om känslomässiga problem då och inte enbart sexuella.
Helt klar över är jag däremot att jag inte skulle kunna ha känslomässiga relationer med mer än en samtidigt.

Känner att det nog blev lite luddigt, men svårt att förklara då jag egentligen aldrig funderat på det på det här sättet tidigare.

Jag tycker frågan är intressant, men svarsaternativen lite felformulerade. För det första så är vi människor kapabla att känna attraktion/lust till många, även vi som är monogama. Det finns alltså egentligen ingen skillnad där mellan polygama och monogama. Skillnaden ligger väl snarare i om man mår bra i att agera ut sin lust till andra än partnern eller inte. Monogama gör (såvitt jag vet) inte det, man vill bara ha sex med sin partner. I den meningen förnekar man ingenting som monogam. Man accepterar sin lust/attraktion (ja, den finns) men har ingen vilja att agera utifrån den.

Sen anser jag att monogam och seriemonogam i princip är samma - det handlar ju snarare om att relationer kan ta slut av olika skäl och att man då efter en tid börjar om med någon ny. Har man tur så håller relationen livet ut. Men det är få förunnat.

En monogam person kan, precis som polygama, skilja på sex och kärlek. Under singelperioder kan allså även monogama ha flera sexpartners. Men, om man blir kär och älskar någon, så vill monogama inte dela den intimiteten med andra. Då sammanfaller alltså sex och kärlek. Som min älskling säger: den sortens sex är den bästa sortens sex. :)

Så, vad ska jag svara. Finns ju inget svarsalternativ som riktigt fångar det som jag tycker. Det blev "övrigt". :)     

Svarar nr 7. Jag har svårt att kalla mig något. Jag tror inte att jag är något hela tiden. Jag har levt monogamt. Jag har levt singel och varit kär el intresserad av flera. Jag har definitivt levt som seriemonogm. Nu har jag en partner och är förälskad i en annan.

Jag vill inte kalla mig någonting. Har ett snart femårigt förhållande just nu där gemensamma barn finns. Är nöjd med tillvaron. Tidigare har jag bla haft öppet förhållande med en bisexuell man. Funkade bra men ibland var gränserna svåra för oss. Har haft långvarigt kk förhållande som jag hållt fast vid i början då jag träffat vissa. Svår balansgång där också.. Kände mest att jag svek mig själv i att aldrig kunna ha en äkta tillvaro där jag.kunde respektera mig själv för mina val. Alla funkar olika och olika typer av förhållanden krävs genom livet. Sålänge allas känslor är respekterade kan de se ut hur som helst tror jag

Jag var 16 år, han 20 år.

Jag vet att du mest ville tjafsa, så kan det ju vara ibland.

Dock tycker jag ju mest att du gör bort dig. Jag har inte på något sätt predikat för det ena eller andra. Jag förstår inte heller hur meningen om att man ändrat uppfattning under livet kan störa dig. Jag antar att du med det tänker att jag vill få fram om det är fler, som mig, som har ändrat uppfattning genom livet.

Jag tycker att det är en relevant fråga. Observera att jag inte dikterat att det nödvändigtvis måste vara så att man skulle vara mono (och därmed dummare, mindre värd eller något annat värderande) för att sen bli poly (och därmed på något sätt bättre).

Jag har öppnat för att många av oss faktiskt blir lite smartare med åren, lite mindre inskränkta, vågar känna efter lite mer vad just VI vill. Det kan därmed gå från poly>mono eller åt andra hållet.

Jag tycker faktiskt inte att jag predikat någonting i den här tråden. Den här tråden är en nyfiket ställd fråga och du får gärna förklara på vilket sätt min nyfikna fundering är bajsnädig och på vilket sätt jag stänger för diskussion. 

Jag kunde förstås beskrivit mer noggrant vad det var jag var ute efter med tråden, men det är ju bara några få som orkar läsa en lång trådstart. Det jag tänker är att detta är en ögonblicksbild. Det enda vi kan vara säkra på är att vi inte kan vara säkra på att tycka likadant i framtiden! ;)

Och - såklart - försöker man klura ut sin sexuella identitet så innebär det förmodligen att man gör saker som man kanske inte hade gjort om. Jag tänker alltså att din nuvarande tanke att du förmodligen aldrig vill ha någon annan är just nu det som räknas.

Om vi ställer frågan om tio år och du då lämnat och skaffat en ny, så har du ju mer information - om att du därmed är seriemonogam. 

Såklart kan vi komma att förädras. Jag tänker som sagt på hur du upplever dig själv precis just nu.Absolut. Jag håller med, tycker inte att man skall pracka på exempelvis barn att flersamma relationer är fel, utan låta dem själva avgöra hur de vill leva sitt liv och vilken person de vill vara.
 

Nu var det ju inte om folket här var otrogna eller inte som jag ville veta i första hand. För mig är utgångspunkten för såväl swingers- och polyförhållanden tillit och att man håller sig till sina överenskommelser även om det ibland förstås, precis som för människor som kallar sig mono, kan vara svårt.

(Här menar jag nog att om man är mono så känner man ingen större lockelse att vara med någon annan än den man älskar/älskade (om det tog slut...) Och som seriemonogam så håller man sig till en person åt gången som man har sex med och känslor för. När det tar slut så finns det möjlighet till ny relation/attraktion.)

Fast attraktion till andra känner nog de allra flesta människor. Det som jag tror skiljer sig åt är längtan/suget efter att agera på attraktionen. :)

Först och främst vill jag säga att jag gärna skulle svara alla i tråden, men det blir ju lite jobbigt. Kommer säkert att göra det ändå vad tiden lider. Jag tycker att dina tankar kring begrepp är bra även om jag inte riktigt håller med om alla! :)

Som vanligt i diskussioner hade mycket missförstånd kunnat slippas om parterna bara varit överens om begreppen först. Och är vi inte överens om dem kan diskussionen aldrig komma någonstans.

Mitt intresse för mono-polyfrågor bottnar i att jag själv aldrig lyckades vara trogen i mitt förra (superlånga) förhållande när jag väl gjort mitt första brott mot vår överenskommelse. Jag har alltid kunnat ha känslor för fler åt gången - och för mig är inte kärlek ett radioknappsalternativ - som röstningen ovan - att jag kan välja att vara kär och då i en person eller att inte vara kär i någon. För mig är det ett skjutreglage för varje enskild person där jag kan känna mer eller mindre kärlek - och ett separat skjutreglage för attraktion.  Det är alltså fullt möjligt för mig att vara sugen på åtta kvinnor samtidigt på samma sätt som att jag kan tycka väldigt mycket om åtta andra kvinnor.

För mg är gränsen mellan vänskap, förälskelse, att verkligen tycka om någon och att vilja utforska personen väldigt flytande och inte alls statisk.

Eftersom jag fungerar så skulle man förstås kunna se mig som antingen mono eller poly. Man kan basera det på vad som händer i mitt huvud - och det är väl det korrekta tänker jag, då skulle jag kunna vara poly. Man kan också basera det på hur jag agerar och under de största delarna av mitt liv har jag inte agerat och ur det perspektivet räkna mig som mono. Vilket är rätt?

Jag tycker inte att mono-poly har speciellt mycket med sex att göra. Det går som några ovan berättat att ha en relation där man ser sig som emotionellt monogam, men sexuellt polygam. Jag kallar denna typ av förhållanden öppna eller swingersförhållanden. Öppna om man gör saker var och en för sig - och swingers om man tillsammans har sex med andra. Så diskussionen om att kunna skilja på sex och känslor känns för mig därmed inte speciellt relevant - det jag främst är ute efter här är vad som händer i ditt huvud.

Sen ÄR det intressant med människor som har så starka överjag så att de kan stå emot alla impulser, men det ser jag inte som att det påverkar om man egentligen är mono eller poly. Se det som att en person som levt i en 20-årig relation plötsligt kommer ut som homosexuell. När blev personen icke-hetero? När personen tänkte sin första tanke på att ha sex med, eller bli kär i någon av samma kön? När de först agerade på sin känsla? När de berättade för sin mamma?

Jag tolkar din text ovan som att man bara kan se sig som poly om man lever öppet som poly och att man alltid annars är mono. Med motsvarande tolkning är personen ovan inte gay / bi förren hen är ute ur garderoben. Och jag håller inte med. 

Jag har bara varit i monogama relationer (och enstaka ons osv). Visserligen sa min första pojkvän att han ville ha en öppen relation, men när det väl kom till kritan så ångrade han sig.

Jag kan vara kär i flera samtidigt, men har aldrig levt på det sättet. Just nu lever jag i en längre monogam relation, jag har inga problem med det. Men om det skulle ändras skulle jag kunna anpassa mig till det också. Jag kallar mig ändå inte poly för jag har ingen aktiv önskan att leva i en polygam eller öppen relation. Men inte heller är jag helt monogam.

Det är svårt att uttrycka sig i text. :) När jag läser det sista du skrev så inser jag att jag inte fångat det jag egentligen menar. Jag har inte klurat färdigt på den här frågan. Jag lever med den och brottas med den, inte för att jag själv har någon längtan efter att leva annorlunda än jag gör. Jag har provat diverse alternativ tidigare i livet och nu landat i en trygg förvissning om att jag mår bäst i en monogam kärleksrelation. 

Mitt klurande bottnar i en genuin vilja att förstå olikheter. Jag är jag, och du är du. Och vi får vara som vi är, så länge vi mår bra av det och inte skadar andra. Det är min inställning till livet. 

Mono eller poly i alla dess varianter är ju begrepp vi använder för att gripa tag och beskriva något fenomen i verkligheten. Och begrepp kan ju aldrig fånga in precis allt.

För att försöka klura lite till. Nej, jag tycker inte man kan kalla sig poly endast om man lever/agerar så. För mig handlar det, tror jag i skrivande stund, mest om det sätt jag lever på (själva agerandet) stämmer med min inre längtan/vilja. T.ex. om jag lever monogamt men längtar efter att ha sex/kärlek med andra, kanske så till den grad att jag antingen är otrogen eller mår dåligt. Då skulle jag säga att personen är poly. Samma resonemang gäller ju även då hetero och homo. Omvänt gäller naturligtivs oxå, om jag lever i en öppen relation men inte mår bra av det, så är jag kanske monogamt lagd. Typ så. Blev det klarare?     

Det tycker jag! :)

Problemet med etiketter och fack är ju också förstås att väldigt få passar exakt här eller där.
Fördelen med etiketter - och med att ha några olika alternativ att välja på är ju helt enkelt för mig att få andra att fundera på hur de egentligen tänker och fungerar - och för mig att få input kring hur andra fungerar, för att på så sätt få ledtrådar kring hur jag tänker och fungerar.