Det jobbigaste som jag upplever med två barn, är väl känslan av orättvisa, att lillasyster får stå tillbaka så mycket. Det är liksom egentligen inte rätt att en 1,5-åring ska få sitta och rita själv, för att nästan 4-åringen kräver ens hela uppmärksamhet.
Vi har ju ännu inte fått diagnosen, förhoppningsvis blir utredningen klar i oktober. Men med heltidsresurs på dagis, en lillasyster som till vissa delar är ikapp eller om storasyster i utvecklingen m.m. så blir vi nog mer chockade om vi inte får en diagnos än om vi får det. Utredningen påbörjades redan för över ett år sen, men sen har det gått så fruktansvärt segt :(
Det som är mest frustrerande är nog att veta att NÄR vi får diagnosen, DÅ kan vi söka vårdbidrag, LSS-insatser, få hjälp av hab, bostadsanpassning m.m. Men det är ju inte så att vi inte skulle BEHÖVA hjälpen redan nu...
Men förhoppningen är väl att med ökad hjälp och avlastning också kunna ge lillasyster mer uppmärksamhet och slippa känna att hon blir så förfördelad. Nåt som är både en fördel och en nackdel med storasysters svårigheter är ju att åldersskillnaden på många sätt känns mycket mindre än vad den är. Vilket (kanske) gör att dom kommer varandra ännu närmare än vad två syskon med över två år emellan annars skulle göra.
Så egentligen, skulle vi fundera på saken idag, så skulle nog mängden avlastning runt oss vara väldigt avgörande. Just nu känner vi att det är svårt att räcka till för båda barnen, men med mer avlastning, avlösning och annan hjälp, så känns det mycket mer överkomligt, även om lillasyster skulle visa sig ha någon egen problematik (hon har utvecklats någorlunda normalt, t.o.m. före sin ålder i mycket och långt före sin syster i samma ålder, men pratar inte alls än, vilket ju gör oss lite oroliga eftersom bristen på språk var ett av dom första tecknen med storasyster).
