Bf Juni 2014

Fick mf i augusti, plussade nu i veckan. Hann aldrig få tillbaka min mens. Hoppas verkligen att det ska gå bra nu (som alla andra såklart). Kan inte känna glädje än, vilket känns skamligt. Känner och tänker mest att "jag är inte alls gravid, kroppen spelar mig bara ett spratt" och "om jag nu är gravid så kommer jag att få missfall snart, det är ingen idé att kontakta mvc ens". På ett sätt vill jag berätta för mina närmsta, för att känna lite stöd (trots att jag är sambo), men samtidigt vill jag ju vänta tills det känns lite tryggare. Nåja, bra med en tråd att hoppa in i!

Ska på inskrivning imorgon. Gick in i v 8 idag. Skönt att få det gjort!

Hade mitt inskrivningssamtal igår, kändes bra. Sambon var inte med, känns inte relevant. Ska få ett tidigt UL om 1-2 vecjor för att lättare kunna beräkna hur långt gången jag är. Då är sambon med, eftersom vårt senaste UL blev ett konstaterat missfall.

På tisdag ska vi på UL för att kunna tidsbestämma lite mer precist. Känns oroande med tanke på tidigare mf. Fick veta idag att jag har uvi också, vilket också oroar lite. Vet dock att det inte är ngn egentlig fara, men allt är ju så känsligt just nu :(

Imorgon är det dags för ultraljud. Nervöst, kommer knappt kunna sova eller koncentrera mig på jobbet... Vill bara snabbt veta om det är något som lever i magen eller inte!

Vul idag och såg hjärtat slå. Blev "tillbakaflyttad" drygt en vecka, men det får väl vara struntsamma så länge allt rullar på som det ska. Läser om dåligt bemötande här inne - så himla tråkigt! Min förra grav. slutade ju i mf som började med blödningar. Under telefonkontakten med Huddinge gyn. så fick jag höra att "så länge du inte har ont är det inte akut, det görs inget så tidigt" och allt det där. Dock tycker jag de var ganska tydliga med att "blir det värre så åk in" och lite att det var mitt beslut. Väl inne på akuten första gången (då jag blödde men fostret levde fortfarande) så blev jag illa bemött av läkaren. Hon ifrågasatte varför jag kom in på natten ( det var först då min sambo kom hem från jobbet), och att mina blödningar minsann inte var akuta. När jag fortsatte blöda dagarna efter det, och själv kände att det var kört, så fick jag konstaterat mf på samma sjukhus. Träffade en annan läkare då som var toppen. Tyckdr det verkar vara lite så att "nygravida" inte alltid tas på allvar. Jag hävdar dock att jag känner min kropp bäst och anser jag att jag är i behov av vård så har jag rätt till det!

Oj vad trött jag är! Har knappt kunnat vara uppe senare än till 20 denna vecka! Dessutom känner jag mig som en virrpanna. Tappar ord och kan knappt uttrycka mig i skrift längre! Idag kändes magen svullen, undrar om folk reagerade...