Är du också Lena i boken "Hemligheten"?

Ja, du har rätt.
Kan man undvika att ställa krav är det alltid bäst. Antagligen kommer det inte behövas. Det borde inte behövas om han är rätt person. Men samtidigt får hon inte låta sig bli överkörd. Hon behöver stå upp för sig själv och visa att hon faktiskt är "high value" och förtjänar hans fulla uppmärksamhet. Det borde han dock förstå själv om hon kollar läget ang att han loggar in där. Då borde han koppla att hon inte direkt gillar det. Och därmed borde han göra sitt val.

Ja... det är rätt klurigt. Jag tror mest att jag har träffat tofflar förut, haha.
Jag brukar inte vara så bestämd som person, men jag får nog ofta min vilja igenom när det är något jag verkligen vill. Fast det är ju en balans, båda måste ju trivas.
Jag vet inte riktigt vad som är rimliga krav, det bror ju på hur förhållandet ser ut och var man befinner sig i livet. Men att ha sin dejts fulla uppmärksamhet om man ber om det kan jag tycka är rimligt ifall man verkligen vill försöka satsa på relationen och se om det kan bli nånting.
Sen måste man väl känna efter så att man inte behöver göra uppoffringar. Då får man ställa krav utifrån hur man känner att man behöver ha det för att må bra. Tillsammans.

Ja, det är rätt svårt att veta var man kan dra gränsen.

Usch. Ärligt talat börjar jag tveka lite på honom. Han har inte gjort något. Och det är just det som är problemet. Vi har setts 4 gånger nu, och det är aldrig på hans initiativ. Det börjar göra mig arg. Jag förtjänar att bli lite uppvaktad.

Och just det behovet fylls av en annan mycket spännande kille just nu. Ska träffa honom imorgon! Har tvekat mycket, iom att jag känner att jag borde vara exklusiv med den första. Men det blir allt enklare att fatta beslutet om att träffa den nye. Med honom flyter konversationen avsevärt mycket bättre, och jag har varit mer ärlig och öppen och spontan med honom. Och han hör av sig till mig! Ofta! Jag har inte funderat en sekund på om han verkligen vill. För det är så tydligt att han har intresse!

Får helt enkelt se vad som sker när vi ses. Ska bli spännande!

Ja. Jag känner det nu också. Det har gått så pass lång tid att det inte längre är okej att han är SÅ tafatt. Lite intresse får han allt visa. Och jag försökte få till en ledig konversation igår med honom över datorn, men det gick verkligen inte. Jag var glad och pratade på, men han svarade kort och fortsatte knappt konversationen. Han är ju inte ointresserad, det vet jag nu, men han är kanske rädd att säga något fel. Han tar tid på sig att skriva, även om det inte är många ord. Så jag antar att han anstränger sig för att formulera sig rätt. Och det tycker jag vi kan hoppa över nu. Det blir så formellt. Jag vill ju lära känna honom nu. Jag vill att vi ska kunna vara mer lediga och ha kul. Det kan inte vara så seriöst hela tiden. Det känns viktigt att vi kan skratta och skämta.

Det är precis tvärtom med den nya. Med honom hade jag inte för avsikt att ses alls, så jag var 100% mig själv och försökte inte alls göra ett gott intryck, utan stötte snarare bort honom pga min första dejt. Och det bästa är ju att han accepterar mig för den jag är. Jag pratar med honom precis som jag gör med mina vänner, och han uppskattar det och det känns som vi har mycket mer att prata om. Vi skämtar jättemycket och han får mig att skratta. Och det finns ingen osäkerhet alls i var han står. Han har vart väldigt tydlig med att han är intresserad.

Det är skönt att din dejt visar intresse! Känner du att du är lika mycket Lena trots att han tar initiativ? Jag känner mig inte så mycket som Lena med den nya. Dock kanske det vänder tvärt när vi har setts, och jag fått veta om vi klickar eller inte. Då kanske kan får panik och känner att jag måste hålla hårt i honom :)

Usch. Då får jag verkligen se upp med den första killen då. Ska nog faktiskt låta honom vara helt och hållet och se vad han gör åt det. Tror inte det minsta på att han kommer fråga om att ses i helgen. Tyvärr.

Det skiljer ett år mellan mig och den första dejten, där han är yngre. Och den andre är två år äldre än mig. Så det är ingen åldersskillnad att tala om direkt. Men jag tycker inte alls att det behöver spela någon roll om den ena är äldre. Så länge man inte är besvärad av det själv så tycker jag inte att det gör någonting. Hur många år äldre är han? Har ni pratat något om det, eller han verkar inte tycka att det gör något?

Ja, jag är rädd att paniken ska komma krypande efter dejten också, om det känns bra för min del. Då vill man ju ha bekräftelse igen på att han också är fortsatt intresserad.

Min man lyckades lösa barnvaktsfrågan så han hängde med mig till Bryssel, det var fantastiskt Fast det är verkligen tur ibland att man är en Lena själv så man förstår honom, igår talade han om för mig att han lätt skulle kunna hitta en annan tjej eftersom jag inte verkar intresserad längre...vi duschar alltid ihop, men han sa att han var för trött och då föreslog jag att jag ju kunde ta en dusch själv om han inte orkade eftersom jag behövde tvätta mig :-P Då blev han helt nojjig, fast det var så fånigt att jag var tvungen att skratta åt honom Kan ju känna igen mig själv i det här, fast inte ens jag hade blivit orolig för en sån sak. Men å andra sidan får jag ju panik om han inte svarar på mina sms inom 30 min förstås :-P

Ja. Jag ska avvakta helt nu. För tillfället känns det inte ens jobbigt, men det kan ju bli tufft om den nya dejten går åt skogen. Då blir jag väl osäker igen.

Tack för alla råd jag fick från er! Tycker ni låter vettiga allihop Har därmed beslutat mig för att inte ta upp detta med honom (än). Och jag vet inte om det är rätt tidpunkt än, men någon gång inom en viss framtid vill jag nog prata med honom om oss och vart vi är på väg. Om vi, rent hypotetiskt, blir ett par och han då fortfarande loggar in på dejtingsidan så är det nog dags att ta upp saken först då. Jag tror att det mest rimliga för mig i nuläget är att försöka öppna upp mig mer inför honom och visa känslor överlag och jag tror att han behöver det mot mig också. Jag vet inte om jag nämnde det men jag avslutade ju faktiskt vårt dejtande för ett några veckor sedan men ångrade mig nästa gång jag träffade honom (han ville att vi skulle ses som vänner så jag träffade honom igen) och nu ses vi alltså som mer än vänner igen. Jag tycker att han blev mer tillbakadragen efter att jag avslutade det hela (han har visserligen alltid varit lite halvsvår via sms, men han kunde ändå vara gullig och tom vara lite "utmanande" i smsen och han är lite svårare nu att få närhet av rent fysiskt när vi ses) men detta är ju helt förståeligt. Jag vet ju inte hur han tänker, men han kanske trodde att han gjorde något fel innan och att han nu vill ändra beteende, eller att han inte vågar ge sig hän på samma vis. Så jag känner att vi måste vända detta. Men jag har som sagt så galet svårt för att öppna upp mig! Jag är så rädd att bli sårad igen, att bli dissad.. Usch va svårt!!

Jag är tyvärr väldigt absolut. Ifall en man velar och inte vill till 100% är jag beredd att blåsa av allt, eller ifall han skulle prioritera bort mig för någon annan skulle jag inte heller föreslå någon mer träff och skulle han föreslå att träffas efter en månad skulle jag säga nej eftersom det har dröjt en hel månad. Jag är svår -:(. (detta är exempel på hur jag fungerar som Lena) jag har en fast relation men är det någon som känner igen sig i tankesättet och sättet att agera på?

Ja jag försöker ofta tänka så i andra fall - tex vad skulle personen tänka om jag gör si och så - men just i fallet med min dejt så har jag nog missat den biten tyvärr.. Det ska det bli ändring på! Och ja jag får helt klart pusha mig själv, utmana mig själv, att våga göra det som känns obekvämt. Förhoppningsvis blir ju ingen av oss sårad utan att det leder till en starkare relation istället Men det kommer bli jobbigt.. Och jag önskar att jag vore välsignad med ett huvud som jag lyckas hålla kallt, men så är tyvärr inte fallet. Jag oroar mig och hispar upp mig över saker alldeles för lätt och tror att den jag dejtar skickar signaler att han inte är intresserad pga att jag har gjort något "fel". Jag får helt enkelt pressa mig till att hålla mig cool samtidigt som jag vågar öppna upp mig själv och visa känslor. Uj uj.... 

Update:
Nu har jag varit på min dejt!
Det var jättebra!
Vi hade pratat rätt mycket om att vi var lite nervösa i förväg, men han var så lätt att prata med, precis som jag hade hoppats. Det flöt faktiskt bra för att vara första gången. Han är rolig och han var väldigt trevlig och glad.
Vi gick och åt, pratade och skrattade. Sen gick vi hem till honom och såg film.
Han rörde vid mig flera gånger, med "glimten i ögat" liksom. På skämt och sådär. Märktes tydligt att han ville komma nära. Men det var inte alls på ett dåligt sätt. Det var alldeles lagom.
Han frågade tillochmed direkt när jag skulle komma dit nästa gång, innan jag ens hade åkt hem :) Så vi har så gott som bokat nästa dejt på Lördag.
Han följde mig till tåget och vi pratade för vi var där i god tid. Han öppnade sig väldigt där, och berättade privata ch känsliga saker. Det förvånade mig.
Antar att han litar på mig och är bekväm med mig då?
Känns inte som man berättar sådant som gör lite ont för folk man bara vill ligga lite med?

Är som sagt nöjd med dejten i alla falla!
Och jag fick en kram och en puss på kinden när jag åkte, och ett sms direkt efteråt när jag satt på tåget.
Känner VERKLIGEN inte mig som Lena med honom. Behöver inte undra eller vänta alls. Han är så framåt själv.
Nu måste jag bara försöka lära mig hur sådana utåtriktade killar fungerar, så att jag inte blir överkörd av honom....

Jättesvår balansgång ja! Men jag tror att jag får ta det i små steg. Och jag har faktiskt redan nått framgångar tror jag! Jag insåg nämligen igår att anledningen till att jag aldrig haft ett seriöst och långvarigt förhållande trots mina 26 år troligtvis beror på det här beteendet. Jag har dejtat många som jag inte har känt mig intresserad av utan jag har varit en renrasig Mats ur den här boken = jag har hittat "grava" fel på personen och sagt tack och hej fortare än kvickt. Till killarnas stora förvåning.. För jag har kunnat vara mig själv - social, lättsam, känt mig attraktiv och haft det jättetrevlig med killarna, som har fallit för mig. Sen har jag träffat ett par personer som jag har blivit ärligt intresserad av, och då sätter mitt osäkra beteende in och det låser sig totalt för mig. Tro fasen att dessa killar inte har velat inleda någon relation med mig. Detta beteende har dock blivit riktigt "allvarligt" först efter killen jag dejtade innan den jag dejtar nu. Nåväl, jag insåg att jag måste ju ändra på mig om det nu är detta som förstör för mig. Så istället för att vara rädd för att göra fel och därmed inte göra någonting så måste jag göra tvärtom. Så första steget tog jag igår! Min första instinkt var att låta honom höra av sig eftersom det då hade dröjt fyra dagar sedan vi hördes och det då var jag som skickade första smset. Men varför spela spel??? Så jag hörde av mig, och vi smsade hela kvällen och jag fick en riktigt bra känsla av det! Nu ikväll hörde HAN av sig, och jag fick nu fyra (FYRA) tecken på att han inte har gett upp mig än - 1) han skrev en grej och hänvisade till att vi ska ses nästa helg, 2) han har köpt en ny lägenhet och skrev att snart får jag hälsa på honom där istället (han hoppas flytta in där om två månader), 3) vi pratade om julen och han skrev att det är mkt härligare när man har någon att dela den med, vilket jag tolkade lite som att han faktiskt kan se oss två tillsammans då, och 4) han avslutade med att skriva att vi hörs imorgon (vilket aldrig har skett och vi brukar inte höras av så ofta!). Jag har i våra konversationer försökt spänna av mer och inte vara så rädd för vad jag skriver. Med det inte sagt att jag har skrivit saker som "JAG ÄLSKAR DIG!!" eller dylikt, but still. Och kanske har han märkt av det så att han också vågar öppna upp mer? Nåväl, jag känner iaf att jag har varit riktigt duktig och att jag har fått stärkt självförtroende när hans respons varit så positiv!

Ja...
Då har vi setts för andra gången.
Och jag tänkte nästan hela tiden på min första dejt...
Så det talat väl sitt tydliga språk.
Nu vet jag inte hur jag ska sköta det snyggt, för ha vill ju ses mer.
Så för att inte vara en idiot: hur gör man det bäst? Kan mycket väl tänka mig att vara vänner, mer inte mer än så, tyvärr. Dessvärre så sov jag över och vi hade sex, så han lär väl undra varför jag bara vill vara vänner då.
Och det var inte på något sätt så att jag kände mig tvingad till sex utan jag kände att jag ville helt enkelt. Har ju haft ett stadigt förhållande i 5 år, tills nyligen, så jag kände helt enkelt bara för att ha sex. Men jag har inga romantiska känslor alls.

Det märker jag dock att jag har för första killen fortfarande. Vi pratades vid i Tisdags, och i Lördags förmiddag hade jag inte hört av honom, så jag skickade ett sms och frågade hur det var, samt talade om att jag inte förstår om han är intresserad är han inte hör av sig. Det tog ett par timmar innan han svarade, och då sa han att det var bra med honom, och att han hade tänkt höra av sig dagen före, men att han råkat glömma sin mobil hos en kompis och nyss hämtat den. Detta låter som en dålig ursäkt, men om han faktiskt inte är intresserad så tycker jag samtidigt att han hade kunnat låta bli att svara helt och hållet. Och han känns inte som typen som ljuger. Vi har i alla fall smsat en del sedan dess, och då är han som vanligt. Skriver "sötis" och "puss" och sådär som han brukar.
Men jaaa... Han tar ju inga initiativ. Och jag kan leva med att göra det om jag VET att det finns en godagbar anledning till att han inte gör det.
Frågan är om jag kan ta upp det?
Han har ju som sagt svarat att han vill ha något seriöst. Så då borde vi väl BÅDA vilja ses mer och pratas vid mer?

Har ni något bra råd?

Hmm, jag såg väl lite beteenden och uttryck i hans personlighet som jag vet att jag inte skulle orka stå ut med i längden. Det är nog hans försvarsmekanism, men jag kan inte ha för avsikt att ändra på honom, så jag får väl inse att det inte skulle funka helt enkelt.
Som vän hade det nog gått bra, men inte mer. Misstänker dock att han redan har snappat upp hur jag känner.

Och med favoriten då: uschja. Jag får väl avvakta mer då. Men jag vet ju inte vad jag ska vänta på. Om han är blyg och ovan så är det egentligen okej, om han innerst inne faktiskt har känslor. Jag vet inte var jag ska ta vägen i detta. Jag saknar honom nu ju. MÅSTE jag till varje pris låta bli att ta upp det med honom?

Det han gör, som jag först hoppades var skämtsamt och lite pga osäkerhet, är att han väldigt ofta "skojar till det" om sådana saker han typ vill veta.
Exempelvis började han redan på första dejten med att säga lite sådär med glimten i ögat "jag var inte så farlig som du trodde då? ;)" och "du är säkert inte intresserad. du kommer skicka ett sms sen att jag är ett svin ;)"
Och då tänkte jag att: okej, det är hans sätt att kolla läget om var jag står. Fine.
Men när han FORTSÄTTER och gör så fleeera gånger och inte nöjer sig med mitt svar... Då brister det för mig. Okej att man vill bli bekräftad, men inte så extremt och så uppenbart. Det är ju inte skämtsamt menat liksom, han vill ju verkligen veta för han är osäker. Och han frågade under sexet om det var skönt, och efteråt om jag ångrade mig.
Liksom VA?!! Det är det sista man frågar.
Så, nej.... Det kommer inte funka. Hade han varit rak istället, och inte försökt göra det till ett skämt så hade han uppfattats som trygg och manlig, men detta är bara jobbigt. Och det är nog inget han kommer sluta med tyvärr.

Jag har iaf smsat rätt (ovanligt) mycket med den första killen idag. Det är verkligen något med honom som lockar. Längtar verkligen efter honom. Och han verkar så lugn som människa. Han känns trygg i sig själv, fastän han är blyg. Men jag vill på något sätt att det ska gå framåt, liksom. Att vi ska kunna öppna oss mer och mer och liksom börja dela vardagen, som man vill med någon man tycker om.
Hur får man det att bli mer förhållande-aktigt? För han har ju sagt att han tycker om mig och är ute efter något seriöst. Så jag kanske ska sluta tvivla och utgå ifrån att han inte ljuger.
Men jag känner att vi behöver ses. Och hur gärna jag än vill att han frågar så är det värt det att jag återigen är den som frågar om det blir en träff...

Varför blir du osäker? Pga något han gör eller pga dig själv? Hur känns det när ni ses? Är det bara bra då eller tvivlar du då med?
Ja... Det är svårt att veta om det är någon eller just han... Jag kanske misstar mig själv också... Dock vet jag ju nu att det inte är vem som helst heller, för kille nummer två var inget för mig.