Är du också Lena i boken "Hemligheten"?

Jag förstår EXAKT hur du känner och mitt absolut bästa råd är att försöka sysselsätta dig med annat, gör roliga saker med dina vänner, försök distansera dig känslomässigt så att han tar mindre plats i ditt inre. Vill inte låta käck eller komma med klyschor men det ÄR det bästa vi kan göra ni vi börjar må så där dåligt och smått panikslagna. Det värsta män vet är när kvinnor är för osjälvständiga och inte lever sitt eget liv och ingenting kan skrämma iväg en man snabbare än en efterhängsen kvinna och vi blir ju det när vi vill för mycket för snabbt och när vi slutar leva våra egna liv, så mitt bästa råd jag kan ge dig även om det är supersvårt är att inte ringa det där samtalet utan låt honom ringa! Känslan av att ha tvingat sig på någon är jättejobbig, värre är det bara ifall man faktiskt gör det i praktiken, så försök ha is i magen- det är jättesvårt men du fixar det och belöna dig själv efter varje gång du kan stå emot impulsen att ringa!. Kram

Jag är precis likadan . Blir helhispig i början av en relation och vill helst att vi skulle gift oss igår typ. När jag väl tvingat fram en snabb utveckling på relationen och fått dem ditt jag vill, då tröttnar jag och dumpar. Är rätt trött på mig själv minst sagt. 

Tycker också det är skitjobbigt när det inte är inplanerat! vill veta om man ska träffas till helgen... ofta får jag inte veta det förrän kanske tidigast dagen innan. Har lovat mig själv att inte komma även om han frågar samma dag som jag gjort tidigare.

Tanken är att jag ska göra så har inte lyckas genomföra det än dock känns bara dumt och fel att man ska komma som ett skott så fort det passar honom. Han brukar iof säga att han inte alltid tänker så långt, att han kommer på det samma dag att det är klart vi ska träffas. Men på så sätt vill jag visa att jag har också ett liv och vill man vara med mig så får man planera in det lite bättre ibland om man vill vara på den säkra sidan. Vill inget annat än att vara med honom så visst det är jättesvårt men jag kommer bli stolt över mig själv om jag skulle klara det någon gång. Vi har dessutom en timmes bilfärd emellan oss så vi kan inte ses så ofta. Han har idag köpt ett hus och det gör mig lite ledsen... vet att vi inte kan flytta ihop nu pga barnen men det känns som det går åt fel håll då. Han är jätteglad och det är svårt för mig att spela glad..

Jag är otrygg undvikande och har altså lite andra problem än er andra.

Jag var nyfiken på om er anknytningsproblematik komplicerar ert sexliv på något sätt  eftersom min otrygg undvikande-anknytning orsakar en stor närhetsrädsla hos mig som  gjort att  jag i princip undertryckt hela min sexlust.
Helt värdelöst är det och jag håller på att försöka komma tillrätta med problemet men det är svårt när man som jag varken kan uttrycka eller ens beskriva vilka känslor jag känner eller visa sårbarhet.Kännsnästan omöjligt att ändra sitt invanda beteende i vuxen ålder men hoppas verkligen att jag lyckas.

Jag känner författaren väl och rekommenderar er verkligen att gå till honom ifall ni plågas av att vara en Lena. Han är en jättebra psykolog!

Absolut!! Känner igen varenda ord i boken!! Jag tycker ni är duktiga som klarar flera timmar, själv står jag ut i ca 20 min Jag har varit till-och-från singel i typ 4 år, och har då dejtat säkert minst 50 killar. Oftast går det bra precis i början, då har man ju inte trillat dit. Absolut värsta läget tycker jag är efter 2-3 månader eller så, när man hunnit bli kär i killen men fortfarande inte känner honom tillräckligt för att veta vad han går för. Då har jag blivit hispig när de inte svarar på mina sms eller prioriterar att göra andra saker framför att träffa mig, och då har det tagit slut. Dessutom är jag svartsjuk.

Nu har jag faktiskt haft ett förhållande i ett år och tre månader, och i likhet med min exman (som jag var ihop med i 12 år) har han också ett jättestort behov av att umgås och få bekräftelse. Så då funkar det ju betydligt bättre! Vi umgås nästan jämt, han känner sig synnerligen övergiven om jag tex skulle umgås med mina tjejkompisar en kväll utan honom. Men han får gärna följa med Nu är vi dessutom gifta På möhippan skickade han 74 sms :-P Det lustiga är att han är grymt snygg, har en mycket lång utbildning och är supersocial, så han skulle med lätthet kunna fixa en ny tjej inom loppet av ett par timmar...så uppenbarligen har det inte med yttre förutsättningar att göra.  

När det gäller kompisar är det däremot inte alls samma sak, det har jag tillräckligt många av för att inte vara beroende av en enda. Dessutom är jag förstås inte kär i dem.

Fast idag blev vi grundligt osams på väg till jobbet, så det slutade med att han sa åt mig att han inte vill se mig mer (han har rätt mycket temprament så jag hoppas väl att han inte menar det). Sen dess har han skickat 15 sms och vi har pratat i telefon en gång, men allt känns skit ändå och jag sitter och stirrar på telefonen som vanligt...

Tack för supporten! Har inte hört nåt mer (aaargh!), men vi delar bil och han måste hämta mig på jobbet så han kan ju inte hålla sig undan så värst länge till

Jag har noll behov av egentid (när jag var singel träffade jag kompisar i stort sett varje dag, iaf när jag inte hade min dotter (varannan vecka)). Fast jag håller med dig att ju mer man umgås, desto mer beroende av killen blir man ju...och desto jobbigare blir det att vara osams. Man får ju inte heller lika mycket input från andra håll (kanske dock ska framhålla att han gärna hänger med på allt, så vi isolerar oss ju inte utan umgås med folk ihop).  

Jag är 37 och bor i Malmö. Hur gammal är du ungefär? (Du kanske har skrivit det någonstans, inte min mening att vara nonchalant ). 

Hjälp, 74 mess?! Nej det hade jag inte pallat. Hade snarare blivit förbannad över att han inte lät mig få njuta av min sista kväll helt med kompisarna. 

I mina förhållande är det bara en som får vara klängig - jag .  

Så, jag har hittat hem!
Jag tackar för tipset om den här tråden, och JA, JAG ÄR EN LENA! :(
I allra högsta grad.

Kan dra min situation lite snabbt;
Träffat en kille på nätet för ca 2 månader sedan. Vi bor 1h ifrån varandra med tåg.
Jag tog första steget att kontakta, att adda på msn, att ge nummer och att fråga om dejt. Och till första kyssen dessutom. Ja, allt egentligen.
Han är lite blyg, och det är vanligtvis jag med, men har nu tvingats att se till att det händer något. Och det kan nog vara nyttigt för mig. Men det blir SÅ jobbigt när han inte visar framfötterna utan att jag "tvingas" leda.
Jag vill ju att han ska visa sitt intresse så att jag vet var jag har honom.

Vi har setts tre gånger nu.
Och vi har gått hela vägen. På andra dejten.
Så det är ju skönt att vi har setts en gång till efter det utan att ha sex.
Eftersom det är lite distans så ses vi alltså inte spontant, utan det är helger som gäller.

Till problemet då:
Jag är orolig nästan hela tiden över hur han känner, men VARJE gång jag har varit orolig och varit nära på att ge upp, så har han faktiskt varit toppen. Han HAR hört av sig, han HAR velat ses, han HAR gjort det jag hoppats på. Han är gullig på sms, och han har börjat nappa lite på mina hintar.
Så det är MINA hjärnspöken som ställer till det.
Men jag känner då att det gärna hade fått gå fortare, och att vi ska konstatera att vi liksom är ett par.
Jag vill veta var jag har honom, kort sagt.

Så, kanske kan jag få hjälp av er i tråden! :)