Är du också Lena i boken "Hemligheten"?

Ett problem som alla vi Lenar har är att vi är för på och män avskyr detta. Är en man intresserad tar han kontakt, bjuder ut oss, ringer etc. och vi VET att det förhåller sig så! Vi VET när en man är intresserad eller ej eftersom en intresserad man visar detta utan att kvinna ifråga ens behöver ställa frågan ifall han är intresserad eller ej- hon vet detta eftersom han tydligt visar vad han vill och hur mycket han bryr sig om henne, så någon undran finns inte ens i hennes väsen. Så VARFÖR kan vi inte tagga ner lite och sluta oroa oss? Vill han ha mig så tar han mig, vill han inte ha mig då går han. Så enkelt är det men SÅ smärtsamt, traumatiskt blir det för oss när vi inte får klara besked DIREKT och han får egentligen ingen rimlig chans att lära känna oss innan han känner sig kvävd och sen drar.Hur ska vi lösa detta problem och komma på ett sätt som gör dejting hanterbart för oss utan att gå i tusen bitar?

Man kommer också till en punkt där man måste släppa taget vilket kan te sig helt omöjligt då merparten av oss lider av svår seperationsångest, men man kan inte tvinga någon att älska och det är inte heller lönt att försöka vinna någon som inte vill vara med en.

[quote=71235712][quote-nick]Sthlm13 skrev 2013-09-28 17:21:19 följande:[/quote-nick] Ja.. :( Usch jag får tårar i ögonen bara jag läser dina ord just nu. Har enorm separationsångest, så otroligt jobbigt. Men samtidigt är det ju som du säger, man kan inte tvinga någon hur mycket man än vill själv. Men det är så svårt att inse att den andra inte vill lika mycket, och inte ser det fantastiska som man själv gör. Åh nej, ville inte göra dig ledsen -:(. Förlåt -:(. Jag lider av seperationsångest själv, det är fruktansvärt plågsamt och även om jag vet att det bottnar i att jag övergavs av båda mina föräldrar under olika perioder när jag växte, 2,5 år och 14 år, hjälper det föga när paniken är ett faktum och traumat börjar ta form. Jag vet inte hur man kan komma till rätta med just seperationsångesten- kanske försöka se separation som en naturlig del av livet, människor kommer och går i ens liv och vissa stannar längre än andra. En duktig trauma psykolog jag känner privat har rått mig att försöka se sig själv uppifrån som ett slags utifrån perspektiv och se hur man själv reagerar och agerar i en situation utan att lägga några känslor i det. Det har faktiskt hjälpt mig en del..

Jag tror att de flesta av oss har blivit övergivna och/eller älskade utifrån våra föräldrars villkor. Jag lever i ett förhållande sen 18 år tillbaka och vi har känt varandra i 22 år. Jag är 40. Jag försöka rycka upp mig själv genom att tänka så att människor kommer och går i ens liv. Jag försöker också att tänka att det jag inte kan påverka, alltså andra människors vilja, vill jag inte lägga någon energi på då jag ändå inte kan göra något.

Jag hade behövt smsa er istället, varje gång jag är påväg att skicka ett klänging sms till honom!
Så att ni kan lugna ner mig, och säga att jag KAN vänta :D

Vill verkligen höra ifrån honom oftare, men inser att jag aldrig kommer få honom att skriva först om jag gör det själv hela tiden.
Väntan är bara så olidlig!

Jo, har ju två eller tre personer som jag kan höra av mig till, men känns som att jag tjatar för mycket när jag frågar dom om råd konstant Jag tycker ju själv att jag är jobbig när jag blir lite orolig av att inte ha hört ifrån honom. Vill inte tjata ihjäl mina stackars vänner som redan hört mig klaga tusen gånger

Vi har pratat i ca 2 månader, och setts 3 gånger den senaste månaden.
Jag önskar att det kunde gå fortare, jag vet ju att jag vill ha honom

So, då har helgen gått. Han var fortfarande sur i fredags och meddelade mig att han hade en förtroendekris och hotade med skiljsmässa...inte heller första gången (han har lovat att sluta med det men sa att han menade det den här gången, fast det har han också sagt förut (när han är riktigt arg)....). Bråket rörde sig fö om att jag ska på möte med jobbet i Bryssel, och han sa att han ville följa med och att han fixat barnvakt...så jag bokade en långhelg och sen visade det sig att han inte fixat barnvakt ändå. De som alltid brukar kunna ställa upp kunde inte som han räknat med, men jag tycker han kunde frågat dem iaf innan jag köpte flygbiljetter, jag avskyr att vara ensam och har noll lust att sitta i ett annat land helt ensam i flera dar i onödan (annars hade jag bara åkt på själva mötet). Känns ju öken när vi bara varit gifta 2 månader!!!

Anyway, i lördas var han på bra humör igen och har varit superklängig hela helgen, så jag är lite förvirrad. Och tycker att jag är fantastisk och hans idol. Kan dock känna igen mig själv i detta, typiskt "Lena" är väl att man är superklängig och sen när man blir för nojjig så distanserar man sig istället. Jag har också bett folk dra fast jag egentligen vill att de ska "motbevisa"...iaf lite enklare med två Lenor som är ihop

Inlägg 138. Känner så igen mig! Har nojjat i säkert 10 år nu, och nu är jag rädd att de försvinner oxå om jag inte skärper mig :-P

Tack för peppen Jag tycker du verkar väldigt förnuftig (trots att du är 18 år yngre än mig så jag är helt övertygad om att det kommer att lösa sig alldeles utmärkt för dig Jag brukar vara ganska lugn precis i början när man dejtar, jag har ju liksom klarat mig i 41 år minus ca 5 timmar utan där killen, ska nog klara mig fortsättningsvis oxå Det är värre när man börjat bli beroende av honom (känslomässigt).

Jag håller med, har sagt detta till honom massa gånger att han får sluta dra upp det...(egentligen har vi väl inga jätteproblem rent praktiskt, kruxet är att båda går igång på även småsaker).

Jag har redan varit på parterapi med min exman och min exsambo (och blivit föreslagen detta av även en expojkvän men då vill jag inte gå), så jag är väl inte så sugen på det igen, det genererade ju inte så mycket resultat de förra gångerna Mystigt nog av olika anledningar varje gång.

Ska verkligen ta tillvara ditt råd om resan!!! Tack!

Ja, det stämmer att det var på internet.

Det känns fruktansvärt läskigt, haha.
Jag har ju inbillat mig nu att jag vill ha honom, och att jag måste fånga honom till varje pris.
Men jag förstår helt klart vad du menar, och det är säkert väldigt nyttigt om man kan träffa andra.
Dock är jag lite oroad över vad som händer om jag träffar andra nu, när jag inte egentligen vill att han skulle göra så mot mig. Och om han hade velat ha något seriöst så är jag rädd att han backar/inte alls gillar att jag dejtar fler?

Grejen är den att han verkar oerfaren. Han verkar inte ha haft något förhållande förut. Iaf inget långvarigt. Och jag har liksom redan gjort ganska klart att jag faller för honom. På andra dejten sade jag att jag tycker om honom. Han svarade exakt samma ord tillbaks, men ja.... Det kan man ju känna att man behöver göra i en pressad situation...

Var iaf påväg till honom i helgen, men det var för sent påtänkt, så det ligger lite i luften nu att vi ska "hitta en annan dag som passar bra". Men jag vill ju gärna att han ska föreslå en dag. Jag har föreslagit alla 3 dejter hittills.

Sen sa min tjejkompis att det kanske är värt att jag är den som tar initiativ, ända tills vi är ett par, och därefter kan låta honom visa framfötterna när jag vet var jag har honom. För jag vet ju som sagt inte om han VILL att jag ska ta initiativ. Kanske är han oerfaren och föredrar det. För jag har gjort det redan från början, så han kanske trivs med det, och inte riktigt vill trampa mig på tårna? Och jag känner samtidigt att eftersom jag nu gått ut så starkt och tagit ledarrollen, så är jag ju märklig om jag bara slutar göra det? Då undrar man väl vad som är fel? Om jag tar avstånd?

Jag är utan tvekan mer inställd på att "försäkra" honom om att jag inte dejtar omkring, och inte ens loggar in på dejtingsidan vi träffades på. För att han liksom inte ska känna att jag träffar andra.
Men det kanske är fel?
Har ingen aning om hur han beter sig vid eventuell "konkurrens". Men magkänslan säger att han är för feg för att steppa upp. Tror han i så fall hade lagt ner. Tyvärr.
Inte för att han inte vill, men kanske för att han känner att han inte "kan" bättre. Får som sagt intrycket av att han är väldigt lugn och inte så van.

Min hjärna säger att du bör avvakta och vänta på honom. Men mina fingrar hade velat lyfta mobilen direkt och skicka ett sms. Men det ÄR ju så att om han VILL så KOMMER han höra av sig.
Det är så oerhört tufft bara att vänta på det, och tvivla på om han faktiskt kommer höra av sig eller inte.
Jag sitter själv och väntar. Jag skrev först i lördags, och vi har inte pratat sedan dess. Tycker att det är hans tur nu, så jag vill ge det lite tid. Blir besviken (och sinnessjuk) om det går mer än tre dagar, haha!

Jag får väl försöka få till någon dejt då. Och bara ha skoj och ta det som det kommer.
Blir dock jobbigt för min dejt om jag hittar någon som bekräftar mig mer.....