Vad är det obehagligaste ditt barn sagt?
När min son var 2,5 år var vi på cypern. Han fick välja ganska fritt vad han ville göra. Ville han ha glass köpte vi det och ville han åka karuseller (det fanns många små nöjesfält i området) åkte vi karuseller. Vi njöt.
Vecka två gick vi mot ett nytt håll och såg en hög kulle (litet berg). Sonen pekade dit och det såg ju intressant ut. Så vi kämpade oss upp för de slingrande trapporna i 43-gradig värme.
När vi äntligen kom upp möttes vi av en fantastisk utsikt, och ett litet, litet, kapell där tiden stått stilla. Sonen stod storögt och bara tittade. Länge. Sedan pekade han på en liten träkista och frågade vad det var. Det var ett hål för mynt, så han fick stoppa i en slant.
Vi ville sedan gå, men han vände sig om mot "altaret" och bara tittade , kände. Och sedan var det bra. Vi gick.
Nästa dag ville han upp igen. Vi var lite motvilliga, men ok. Bra träning, om inte annat.
Och dagen efter ville han dit IGEN. Jag var nu inte ett dugg sugen. Herregud resan var svindyr och jag ville göra nya saker. Så jag frågade honom varför han ville dit.
Han såg på mig. Spottade ut nappen och sa
- Jag känner mig närmare gud där.
Creepy! Vi tror INTE på gud, har inte pratat om gud eller nämnt för honom att platsen hade med religion att göra.
(Ja, vi gick upp igen. JAG tror inte på gud, men om han kände att han var nära gud så är det så. )