Vid separation

Men hallå! Den som ens kan tänka tanken att hellre avliva eller omplacera katten hellre än låta den bo med en av sina ägare förtjänar inte att ha katt över huvud taget! Så egoisisk och självcentrerad får man inte vara.

I ett sånt här fall gäller det att som vuxna människor se till kattens bästa. Vem av er kan erbjuda katten den bästa tillvaron och miljön? Vems livstil kommer att passa bättre som kattvakt när det behövs? Finns det någon av er som har ett närmare förhållande till katten, som är kattens favorit?

Om viljan att (för sin egen skull) ha en speciell katt även innbär att man missunnar någon annan att ha katten så pass mycket att man hellre ser katten död(!), då är det varken "vanlig" egoism eller kärlek till ett djur det handlar om utan något annat. Jag förstår att det kan vara starka känslor inblandade när man separerar, men låt inte detta gå ut över katten!

Hur gammal är katten det handlar om? Är det en ute- eller innekatt?

Ja, du har rätt i att det skulle underlätta för katten ifall det finns ett barn med i bilden som flyttar med när bytena görs. På så sätt skulle tillvaron i båda hemmen ha en gemensam nämnare och därmed öka tryggheten för katten.

Om det inte finns barn tycker jag dock fortfarande att det bästa för katten är att få ett hem. Det kan även vara det bästa för er, för hur "goda vänner" och "överens om allt" man än är vid separationen kan sådant ändras med tiden t.ex. när man själv eller den andra träffar en ny partner.

Jag är inte hundägare, men tror inte att det skulle gå bättre för en hund heller. En hund är ju väldigt människoorienterad och beroende av sin flockledare. Att byta flockledare varje vecka måste vara väldigt splittrande för hunden.

En katt vill ha av ett tryggt och inbott revir med välkända dofter och rutiner i miljön. Människorna som finns där är inte flockledare (som för hunden), utan står för trygghet genom de välbekanta dofter och rutiner de har.