Amma i 6 månader annars dör hon?

Numera är det ofta remissfritt till Psykiatrin.
annars brukar familjeläkarna ha en kurator kopplad till sig som man kan få gå till efter remiss från sin läkare.

Du måste försöka söka hjälp. Jag ångrar så att inte jag gjorde det när vår dotter föddes. Hon fick en hjärnblödning och trots det verkade allt se bra ut efter en vecka med kramper så mådde jag så dåligt.
Både dåligt samvete över om jag gjort ngt under förlossningen som påverkat, om hon kommer få men osv.

Hade jag fått möjlighet att resonera med en psykolog/kurator kanske jag hade insett att vi inte styr över vissa saker så kanske jag hade sluppit att ha konstant ont i magen och oro under lång tid.

Styrkekram till dig. Du måste ha det jättejobbigt

Jag känner igen mig så i det du skriver. Har både madrass och blöjlarm. Förlorade mitt första barn i sömnen så oron att vara med om det igen är riktigt jobbig. Jag har blivit erbjuden samtal men har pratat innan men hjälpte inte mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här inga råd vill nog bara berätta att du inte är ensam.

Du verkar inte vilja ha någon hjälp. Hur vet du att psykologerna på mvc sitter där bara för lönens skull? Du behöver hjälp av utomstående.

Det du gör är inte enbart kärlek... Det är rädsla och kontrollbehov och det mår din dotter inte bra av. Sök hjälp!

Jag hade andningslarm tills min dotter var 10 månader men sen vägrade hon sova i sin egen säng och i min säng fungerade ju inte larmet.
Jag resonerade som så när det gällde barnvagnspromenader att barnet ju inte dör knall fall utan det blir ju blått i ansiktet först. Hennes pappa fick stränga förmaningar att kolla henne med jämna mellanrum och om han misstänkte att hon slutat andas skulle han ta upp henne och "skaka" henne.

Ett andningslarm är ju ingen garanti, utan ett hjälpmedel. Min dotter behövde vid ca 8 månaders ålder en extraplatta under madrassen, men hon drog aldrig i några sladdar. Kanske för att hon sov inne hos mig bredvid min säng?

Glömde en sak: Jag är inte alls säker på att du behöver söka hjälp, men det kan vara bra om du sätter dig ner och försöker fundera varför du tror att din dotter ska dö trots att du har andningslarm, inte röker och inte klär henne för varmt.

Om jag for så illa som du säger att du gör skulle jag gripa varje halmstrå för att förändra situationen.
Hur tror du känns för barnets pappa att bli utestängd och inte få ta hand om sitt eget barn?
Om du dessutom har kort stubin och bär på irritation kommer du att utsätta ditt äktenskap/förhållande för så stora påfrestningar att du en dag står ensam med din ångest och hela ansvaret för dina barn. 
Hur mår barnets syskon? Räcker du till för deras behov? 
Du är skyldig både dig själv och din familj att söka professionell hjälp.
Tycker du uttalar dig väldigt nedlåtande om psykologhjälp och underskattar deras förmåga att hjälpa.

Förlåt mig om jag låter hård, jag menar inget illa och fördömer dig inte. Men jag tror att du behöver en liten spark i baken för att komma iväg och söka hjälp. Du är ju fullt medveten om att något är fel, och det är ett gott tecken.

Snälla, skjut inte upp det oundvikliga längre, utan sök hjälp NU!       

Jag studerar till psykolog och ville bara säga att vi psykologer (de bättre av oss iaf) inte alls sitter där och lyssnar bara för att vi får betalt. Jag och de flesta med mig vill verkligen genuint hjälpa andra människor och bryr oss jättemycket, det är därför vi har valt det här yrket. Jag sitter själv ofta på helgerna när jag har ledigt och funderar på hur jag bäst kan hjälpa någon av mina klienter och när klienten mår bättre så blir jag jätteglad och när klienten är ledsen så sörjer jag med henne. Jag tror att om du provar en psykolog så kommer du att känna ifall denne verkligen bryr sig om dig och annars så ska man byta psykolog. Den psykolog som inte bryr sig kan inte göra ett bra jobb och borde inte ta emot klienten.

Bara så du vet =) Sedan så är det ju inte så att en psykolog kan ta bort din rädsla för döden helt, den rädslan har vi alla. Men rädslan ska vara proportionerlig till hur stor risk det är att det hemska inträffar. Ta tex en person som är rädd för att åka hiss. Hon är rädd för att hon tänker att hissen kan fastna och ingen kanske hör hennes rop på hjälp och så dör hon inne i hissen innan någon upptäcker henne. Är det något att vara rädd för? Ja absolut för om det skulle inträffa så är det ju fruktansvärt, eller hur? Men risken är så pass liten att det bara blir mer negativt för henne att tänka på det hela tiden och att inte kunna åka hiss därför. Så med terapi så kan hon lära sig att åka hiss som vanligt men sedan kommer hon kanske inte hoppa i hissen och trycka på alla knapparna samtidigt och sticka in skruvmejslar i hålen, för då ökar ju risken att den stannar, och det är bara sunt.

Jag förstår din oro och din sorg över att ha förlorat ett barn, det är något av det värsta som kan inträffa, men genom din rädsla så tillåter du inte dig själv att njuta så mycket av din dotter som du skulle kunna eftersom du oroar dig så mycket, och det begränsar dig mer än vad risken är att något skulle hända. Du behöver inte sluta vara rädd, men att vara det på ett lite mer konstruktivt sätt skulle hela din familj må bättre av

Det låter som du inte fick träffa en så bra psykolog när du var gravid? Du kanske kan begära att få komma till en annan?

Ja pyskologen sitter där och har betalt, det får vi alla som arbetar. Men psykologen har ägnat flera år av sitt liv för att utbilda sig för att kunna hjälpa människor, bland annat mammor som dig. Det är något de flesta psykologer vill - få människor som mår dåligt att må bättre. 

Och du mår inte bra, det verkar ju du vara medveten om själv. Tar du inte tag i det här och pratar med någon kommer det gå ut över din dotter mer och mer ju äldre hon blir. Snart börjar ju hon röra sig och utforska världen mer och mer, kommer du låta henne göra det?

Vad har ditt barn att förlora på att du går till mvc-psykologen? Det värsta som kan hända är att det inte hjälper men det bästa är ju att det faktiskt blir bättre för hela er familj.

Jag hoppas i alla fall att du får något tips i den här tråden som i förlängningen får dig att må bättre. Kram och lycka till!
 

Jag känner jätemånga som inte ammat alls eller bara ammat ett litet tag och tänk-ingen av de barnen dog i psd! PSD är väldigt ovanligt numer när man vet det där med rökning,för varmt och ryggliggande. Du behöver prata med nåt proffs så du kan lugna ner dig. Risken finns att du fortsätter noja över annat även sen åldern för psd är passerad och så orkar du inte leva. Du kommer dessutom föra över nojan på dottern och sen blir hela livet en enda stor oro.