Kommer aldrig få det livet jag vill ha pga pojkvän :(

Jag ser ju vad jag skriver. Hur sjutton kan jag älska den här människan? Han gör ju absolut ingenting av egentligt värde för mig! Jag vrider mig ut och in för honom och får inte mycket tillbaka. Men varför kan han inte slå mig, nedvärdera mig så jag har en legitim anledning att inte vara kär i honom! Han är ascharmig och värsta svärmorsdrömmen, min mamma kommer aldrig förlåta mig om jag gör slut med honom.. Aaaah

Detta är småsaker egentligen, men små saker som ger en hint om att han kanske inte är så angelägen.
Har du nu kompromissat och det inte ger något.
Låt det ta 2 år eller mer isf att komma över honom. Det är det nog värt i längden.
Jag rent objektivt ser inte efter vad du skriver en lösning på det här. 

Nej det finns nog ingen lösning. Förutom att sticka. Men allt fint han gör för mig, han ger mig kaffe på sängen varje morgon även om han har jättebråttom, när vi inte ses så ringer och smsar han massa och skriver så fina saker, han säger att jag är perfekt och världens vackraste, han älskar närhet, hålla handen och kramas och mysa i soffan, han betalar all mat även fast jag bara äter svindyra vegetariska grejer och han själv inte har så mkt pengar, han blir aldrig arg. Han tar hand om mig när jag får mina depressioner som om jag vore en skör liten kattunge, även fast de är direkt kopplade till att jag vantrivs så in i bängen.... Ehm ja men det var väl allt tror jag... 

Ja på så sätt verkar han vara jättefin.
Men det räcker såklart inte.
Barnen, vardagen med allt vad det innebär passar inte dig.
Ni är motpoler på alla sätt som är viktiga.
Kanske kan ni vara vänner och goda sådana?
Kanske skulle du kunna få ut mer av det?
 

Ååh vad arg jag blev nu! Varför sitter jag här och vantrivs? Jag kommer ju vakna upp när jag är 40 och se att jag slösat bort mina bästa år på skit! Men hur förklarar man nåt för nån som vägrar förstå eller ta åt sig? Usch, jag hatar verkligen den här trista, gråa, vardagliga svenssonlunken, jag vill resa utan att få dåligt samvete, jag vill umgås mer med mina vänner, jag vill ha MITT liv, inte hans tråkiga jävla skitliv! Hatar hans bortskämda snorungar, hatar hans trååååkiga släkt och hans inskränkta föräldrar, hela mitt inre slits itu av det här! Så arg! Varför straffar jag mig själv? Åååh!! Fan vad jag hoppas att den här superarga känslan sitter kvar och inte försvinner tillfälligt som den gjort förut! Måste sluta inbilla mig stundvis att det egentligen är rätt trevligt, för det är det inte! Försöker bara intala mig själv massa lögner. Det är tråkigt, trist, jobbigt, värre än döden! Ja, jag dör hellre nu på stört än lever hans tråkiga jävla pissliv och det är ingen överdrift. Sååå less!!!

Nej det passar mig verkligen inte! Ja jag skulle kunna vara kompis med honom om han skulle tillåta det, så kan han gott hitta nån med lika tråkigt liv som honom och de kan ha matchande joggingdressar och älska att gå på alla eviga släktkalas. Usch och fy och blä för det här!

Samla då kraft och mod att lämna honom. Hoppas att det blir bra ändå.

Det ska jag göra! Det lär inte ske i en handvändning eller vad man säger, men det kommer hända. Bortsett från att jag kommer grina floder i två år eller så, så kommer det bli fantastiskt. Är hur taggad som helst på att skaffa det liv som väntar på mig! Kan ju inte sitta här och längta bort i all evighet. 

Jag, jag, jag, mig, mig, mig. Tänkte du lite på honom också, i tillägg till dig själv, skulle du ju se att ni behover gora slut. Om du älskar honom så mycket som du säger, ge honom friheten att hitta nån annan som kan älska hela hans familj och verkligen vill tillbringa sitt liv med dem. Kanske han bara gett dig "kaffekoppsutrymme" i deras hus hittills, for han känner inte du vill ha mera. Du säger du kompromissar, men det låter lika mycket som du utnyttjar honom; ekonomiskt som känslomässigt. Väx upp.

Märklig snubbe.