Det där med att en socanmälan förstör liv

TS, jag önskar dig innerligt en riktigt smaskig anonym anmälan till socialen och sedan ska vi se om du längre skriver några kaxiga och totalt empatilösa inlägg om de som råkat ut för anmälningar och som inte tyckte det var en piece of cake.
Vi blev anmälda av en person som jag tydligen retat upp genom att vara inte dra en vals utan istället säga sanningen.
Två dagar senare dök anmälan upp - så lägligt.
Det spelar faktiskt ingen roll hur iq.-befriad en anmälan kan tyckas, socialen har skyldighet att följa upp alla anmälningar.
Handläggaren på socialen var ingen idiot, men det känns inte det minsta roligt att sitta där och försvara sig mot helt grundlösa anklagelser. Att bli behandlad som mindre vetande och informerad om att man inte får aga sina barn - tack det vet jag redan. Våndan innan de beslutade sig om förundersökningen skulle leda till nedläggning eller utredning är ett helvete på jorden. Man är så liten och maktlös, och vill de gå vidare har du inget val än att se på när de dissekerar hela din tillvaro. Nu slapp vi det, allt lades ner då det inte fanns fog för det anmälan gällde.
Många gånger har jag själv tänkt kontakta socialen och skicka dem på de som anmälde oss - men jag har besinnat mig och insett att så lågt ska jag inte sjunka.
Men jag är rädd, för nu vet jag att det bara krävs en sjuk människas fantasier och önskan om att söndra för att slå sönder en familj om det vill sig illa.

Varför?!
Det är väldigt enkelt - av erfarenhet lär man sig. Det är tydligt att du har noll och ingen insikt i vad det innebär att få en anmälan på sig, att tvingas inför främmande människor bedyra sin oskuld i att gjort sina älskade barn illa och rädslan att kanske förlora dem om det går fe och det sker misstolkningarl. Därefter, lägg till, att om en till okynnesanmälan inkommer - så blir det utredning fastän den är lika grundlös. En utredning innebär dissekering av en hel familj och dess liv runtom hemmet. Alla kontaktas (barnomsorg, släktingar, grannar - alla!). Jag trodde jag visste hur jag skulle reagera i denna kris-situation som blev men nejdå det gjorde jag icket. Att tvingas inse fakta att ens rätt till sina egna barn och ens förmåga att ta hand om dem ifrågasätts och barnen kanske tas ifrån en, det får världen att gunga för de flesta kan jag tala om för dig.
Jag lever än idag, år efter anmälan, med en skräck att få ett kuvert från kommunen med ordet orosanmälan då jag nu vet att det inte behöver finnas vett och sans i huvudet på den som anmäler. Att jag tar hand om mina barn på bästa sätt spelar ingen roll.
Så, därför och av ingen annan orsak - så hoppas jag du får äta upp dina förmätna ord.

(Avslutningsvis, det här är diskussionsforumet Familjeliv. Tål du inte mothugg och negativ respons så skulle jag inte rekommendera dig att posta trådar med så kontroversiella åsikter som dina är i detta fall.)