Det där med att en socanmälan förstör liv

Det är inte själva anmälan som "knäckt" oss, utan det år av kränkningar från socialen, att bli ignorerad av både socialnämnd och domstol trots att vi hade konkreta bevis för att socialen undanhöll information, drog saker ur kontext och direkt ljög, frustrationen över att ingen lyssnade på barnen och maktlösheten en liten människa känner när ett par unga oerfarna tjejer på en myndighet bestämt att man är en dålig förälder.

Jag brukar säga att jag förstår att soc tog allvarligt på anmälan, men det jag vänder mig emot var socialens agerande och hur vi och barnen behandlades. Det är faktiskt en väldig skillnad!

Att förlora ett barn är nog bland det värsta man kan råka ut för. Försök sätta er in i situationen där man är helt maktlös, att ingenting man gör eller säger gör någon skillnad, att man måste vara med om hjärtslitande umgängen och telefonsamtal där ens barn hysteriskt gråter efter att få följa med hem ("Jag lovar att vara snäll mamma, bara jag får komma hem igen."), att behöva läsa utredningar som är fulla av osanningar, ologiska uttalanden, feltänk, kontextuella fel och bli utmålad som om man är ett monster. Lägg till att detta sker upprepade gånger under en längre tid, och jag skulle gärna vilja veta om någon sedan verkligen anser att man "tagit saken onödigt hårt".

Vi var en väl fungerande familj fram tills socialens ingripande (Detta tyckte även de socialsekreterare som gjorde en föräldrautbildning med oss. En insats de själva tyckte var helt onödig i vårt fall, men som utredarna krävde trots sina kollegors åsikt).De upprepade kränkningar vi utsattes för under ett års tid traumatiserade oss allihop. Jag lider nu av PTSD som en direkt följd av socialens agerande och jag var fullt psykiskt frisk innan. Barnen har psykologkontakt eftersom de fortfarande har separationsångest, låg självkänsla och känner sig inte helt trygga (vi "övergav" dem ju plötsligt, och två familjehem "ville inte heller ha dem", och ingen lyssnade på deras önskemål att få komma hem). Det är så hemskt att minnas de frimodiga, glada och trygga barnen och jämföra det med hur de mår idag.

Man orkar faktiskt inte kämpa hur länge som helst, speciellt när man märker att ingen, varken utredare, socialnämnd eller förvaltningsdomstolar, lyssnar på ens invändningar.

Vi hade både expertutlåtanden (läkare, barnpsykolog), ljudinspelningar, andra socialsekreterare osv, på att socialen var ute och cyklade. Trots det lyssnade ingen. Den första tiden kände vi också "djävlar anamma", men det är uttröttande att slåss konstant, och dessutom samtidigt bli illa behandlad.

Nja. Anmälningar kommer till mottagningsenheten, som sedan gör en bedömning om ärendet ska läggas ned eller utredas vidare (i alla fall i vissa kommuner, vet ej om det är så i alla). Om ärendet bedöms behöva utredas, går det vidare till utredningsenheten som t.ex. tar kontakt med förskolan, närstående. Ärenden som läggs ned journalföres inte, efter vad jag har förstått.

Det jag personligen tycker är bakvänt, är att om socialsekreterarna på mottagningsenheten bedömer att en utredning ej behövs, måste de få tillstånd att lägga ned den av chefen. Om de ska utreda däremot, skickas ärendet direkt till utredningsenheten utan att behöva godkännas uppifrån.

Okej, jag förstod inte att det handlade specifikt om er. Det är mycket möjligt att socialtjänsten i den kommun kommer att utreda alla anmälningar som handlar om din familj.

Alla anmälningar leder däremot inte per automatik till en utredning. Socialtjänsten är skyldiga att granska och göra en bedömning för varje anmälan, men det är inte samma sak som att inleda en utredning.

Ofta föregår fysiskt våld psykiskt. I början av förhållandet manipulerar mannen kvinnan, gör så att hon tappar kontakten med sina vänner, tar i från henne hennes självkänsla, trycker ned, visar svartsjuka, jag gör allt för att göra kvinnan  beroende av honom. Han ska liksom vara hennes enda vän i världen.

Efter detta börjar ofta det fysiska våldet, och då är kvinnan så  psykiskt nedtryckt att hon inte klarar av att protestera.

Tvärtom, ska det vara.

Att få sitt barn fråntagen sig kan mycket väl vara ett trauma. Även fullt psykiskt friska människor kan må dåligt av ett trauma. Ifrågasätter du också att fullt psykiskt friska människor kan må dåligt efter att ha blivit rånade, våldtagna eller varit mitt i en naturkatastrof?

Trauma påverkar människor, även psykiskt stabila sådana.

Jag vet att du inte skrivit om omhändertagande. Jag skulle dock gärna vilja få länkar till dessa "flera inlägg" som du läst där personer hävdar att anmälan förstört deras liv, där anmälan inte ledde till några insatser från det sociala.