Känslorna för styvbarnen då man planerar eget barn

Till viss del känner jag igen det och det gör att lite varningsklockor börjar ringa. Innan ni har barn ihop är du fri att lämna mannen och bonusbarnen och inte se dig om. När du väl har barn tillsammans är du för alltid sammanlänkad med dem, de är ditt barns syskon. 

Jaghar massor med saker som bonusen gör som jag inte vill att mina barn gör och jag har insett precis hur j*vla svår den situationen är eftersom de mindre syskonen ser upp till och härmar sina större syskon och så småningom kommer att kräva en förklaring till varför storasyskonet får men inte de. 

Jag tänker också att barnen kommer att ha samma pappa, har ni en samsyn på barnuppfostran? Tror få människor bestämmer sig för att enbart uppfostra de senare i barnaskaran.

Jag förstår hur du tänker, men jag vill ju inte lämna varken mannen eller bonusbarnen. Inser också precis som du sa att barnet säkert funderar varför andra saker gäller för de andra barnen. Allt detta är ändå ett senare problem, i nuläget funderar jag ju varför jag nu plötsligt börjat reta mig på dem...
Vi har nog en väldigt liknande syn på uppfostran. Jag är väl något striktare, men det är knappast ovanligt.. detta handlar alltså inte om att jag tvivlar på förhållandet eller inte tycker om bonusbarnen och det vi vill är att få ett gemensamt barn. Undrar främst om nån annan upplevt samma sak och hur det gick för dem sen..

Tror detta är väldigt vanligt. Tyvärr ska jag väl tillägga.

Jag vet inte riktigt vart du vill komma med din fråga men det här med olika uppfostran tycker jag kan ge svåra känslor. Min sambo låter sin son göra saker som jag inte kommer låta vårt barn göra. Nu är det ganska stor ålderskillnad så har förhoppningsvis inte allt för stor påverkan, men ändå, jag kan känna mig maktlös över att det likväl kan bli deras gamla rutiner som kommer anammas även av vårt barn, och jag får liksom knappt en chans va med och bestämma.

I grunden har vi nog samma värderingar ändå men sen kan det komma till vissa saker där han gör annorlunda än vad jag skulle gjort. Jag tänker också att det kommer bli konstigt när hans barn får göra saker som mitt barn inte får.

Sen har ju hans barn en mamma också, med lite andra värderingar och det kan också störa mig. Samtidigt vet jag inte hur mycket man bör störa sig på det med tanke på att kompisar, skola och annat också har inflytande men kontentan är att jag inte har nåt inflytande på det området.

Låter som att din situation är ganska lika som min. Även här är det viss åldersskillnad mellan barnen så man kanske kan komma undan med att det är olika regler för småbarn och tonåringar. Men jag upplever samma sak som du, man är väldigt maktlös då det gäller hans barn och det försöker jag acceptera, eftersom jag ju ändå inte är förälder till de barnen. Men jag ser fram emot att faktiskt FÅ vara förälder till mitt barn och jag tänker inte riktigt som du, att de tidigare reglerna anammas på nya barnet, utan snarare tvärtom. De äldre barnen får ju acceptera att då ett litet barn kommer in i familjen ändras vissa saker och andra saker kanske förväntas av dem som är äldre. Tror också en viss skillnad kommer att uppstå i och med att man ju då faktiskt är mamma. Man är fortfarande inte deras mamma, men i dethär hemmet är man mamma och då har man andra rättigheter att ställa krav på de övriga familjemedlemmarna. Så tänker jag åtminstone...

Men är ni inte överens om vilka regler som gäller hemma hos er? Även om barnen har fått göra si och så tidigare så är det inte självklart att det fortsätter gälla nu när ni bildat en "ny" familj (ink. bonusarna).

Jag tycker det är helt fel att låta ett barn (bonus) göra en viss sak och förbjuda det andra (bio), det låter än sjukare i mitt huvud än om man gemensamt med sin partner och bonusbarn kommer överens om vilka "nya" regler som ska gälla i den "nya" familjen! För barn är barn, de är inte de som ska bestämma. De får helt enkelt acceptera att den nya familjen inte kommer att se ut och fungera exakt som den gamla, det är orimligt att förvänta sig. Och det måste ju alla parter förstå.

Personlighetsdrag kan ärvas, men uppfostran utav dina barn är nåot som du kommer att delta aktivt i.
Så uppfostran av tidigare och egna barn kan se helt annorlunda ut.
Bara ni är överens om uppfostran och delar samma grundvärderingar. Annars kan det bli problem.
 

Jodå, allmänna regler har vi nog som vi båda två håller på. Och tycker nog, liksom du, att samma regler ska gälla för alla barn oberoende om de är bio eller bonus. Det var det jag menade ovan då jag skrev att jag anser att de äldre barnen måste förstå att en viss anpassning är nödvändig då en bebis kommer in i familjen. Det måste ju syskon göra, oberoende om de är hel- eller halvsyskon. Jag tror att sådana saker kommer att falla sig ganska naturligt sedan, olika saker gäller i olika livsskeden.Är jag helt ärlig tror jag att det är personlighetsdragen som bidrar till mest irritation. Tänker ju mycket nu på hur mitt eget barn kommer att bli och då kanske det blir mer uppenbart vilka egenskaper jag önskar att barnet INTE ska få, till exempel är båda bonusbarnen rätt gnälliga, vilket är en egenskap jag kommer att försöka hålla borta i mitt barn.
Vi har samma grundvärderingar, så där tror jag inte det blir något problem. Jag är mer noggrann och strikt, men så är det väl alltid i ett förhållande. Man är ju olika.

Jo men det stämmer att det större får anpassa sig men tycker ändå det är jobbigt att man ska gå in och ändra i deras etablerade mönster. Allt ändras inte på en gång heller, man får ta en sak i taget. Jag har ju inte facit i hand så jag vet inte hur bra det kommer gå.

Jag har också svårt för vissa personlighetsdrag men tycker det är svårt veta om det beror på uppfostran. Misstänker en del kommer av mammans sätt att oroa sig över saker som vi är mer lugna med men man vet ju inte. Tänker att hans barn får väl se att det finns andra sätt man kan vara på i och med att vi gör annorlunda och jag ställer ju krav på mitt barn som motsvarar de krav jag ställer på styvbarnet.

Sen tror jag det kan va lättare att ta sitt eget barns gnälliga sidor för man har sett dem från början och kan förstå vad de kommer ifrån och hantera dem, även om man inte accepterar dem. Men det är bara vad jag tror, det vet jag inte ännu.