Känslorna för styvbarnen då man planerar eget barn

Jag har ocksa tva bonusar och har forsok att bli gravid ganska lange nu och aven om jag inte riktigt haller med om att jag blir mer eller mindre irriterad pa dem pa grund av att jag tanker att det forhoppningsvis kommer ett till barn kan jag kanna mig frustrerad over saker som bio-mamman har lart dem, hon ar valdigt utseendefixerad och konsrollsbunden, nagot som jag inte tycker ar bra att lara barn sa det ar en gej som jag kanner att nar vi har barn sa ska de minsan inte bli straffade med att ha pa sig "fula" klader eller fa hora att tjejer INTE bygger lego och killar MASTE fa ha vapen att leka med. Men det ar ju inte barnens fel, om det raknas som fel.. 

Ibland tanker jag nastan tvartemot att kanske kommer jag inte att gilla mitt barn lika mycket som jag alskar mina bonusar for att de inte bor med oss jamt och vi alltid langtar och saknar dem och alltid vill gora roliga saker med dem och har tid och energi att gora det. Men vart gemensamma barn kommer ju alltid att vara med oss och kanske kommer jag bli galen och vara en samre foralder bade for gemensamma och bonusarna? 

Inboxa garna 

Att ett gemensamt barn ska vara länken till att familjekänslan mellan alla förstärks, stämmer för en del, men långt ifrån alla. Många gånger kan det istället få motsatt effekt, tyvärr. Det vittnar ju många trådar om här.

. Man kan se med än mer kritiska ögon på sina bonusbarn än man gjorde tidigare. I mitten står en karl som älskar alla sina barn lika mycket, och som kanske inte alltid har på sig sina mest kritiska glasögon, som ofta kan sitta på bonusmammans näsa.

Jag tillhör dem som är lycklig nog att leva i harmoni i en familj tillsammans med man, bonusbarn och ett gemensamt. Vi har aldrig haft de problem man så ofta kan läsa om här, och som kan förpesta tillvaron. Om det är tur eller "skicklighet" vet jag inte, jag är bara tacksam.

Det råd jag vill ge när syskonet kommit är att göra bonusbarnen delaktiga så mycket som möjligt, så tidigt som möjligt. Det stärker banden och lägger grunden för syskonkärleken. Jag hade en ovärderlig "hjälp" av mina bonusar med att hämta blöjor, dra upp speldosan eller komma med nappen och annat viktigt hehe... de var så malliga och stolta att få hjälpa till, och jag talade om för dem vilken tur lillasyster haft som fått såna fina och duktiga syskon att gosa med. Sen kunde de ofta sitta med vid amningen och "läsa" sagor eller sjunga nåt fint för bebisen, ofta egna påhittade små visor.   Nu har jag missat hur gamla dina bonusbarn är. De kanske har nått den ålder då de inte är stolta över uppdraget att slänga bajsblöjor?

Det brukar komma en tråd då och då där förstagångsmamman funderar över första tiden hemma, och samma råd från oss med erfarenhet, och samma förfäran från de som knappt sett styvbarn på vykort.

Det är fullt rimligt med en eller två veckor så som du beskriver det.

För mig handlade det inte bara om första veckorna utan snarare första året. Jag var föräldraledig och styvbarnet kom hem från skolan på eftermiddagarna. Kanske handlade det om att vi inte kände varandra tillräckligt bra. Kanske handlade det om att han hade så stor syskonlängtan, så mycket förväntningar och så många omkring sig som uppmuntrade allt han skulle göra och vara för sitt syskon. Själv tog jag dagen som den kom men hans förväntningar krockade med den lugn och ro jag själv behövde. Inte helt lätt lära sig bli förälder för sitt egna lilla barn och samtidigt föräldra någon annans barn i skolåldern.

Därför blir jag lite mätt på råd om att bjuda in och göra delaktig även om det säkert är ett bra råd för många, för mig funkade det inte så. Här var man tvungen trycka på stoppknappen flera gånger. Tyvärr, för egentligen skulle jag också hellre varit den som uppmuntrat och bjudit in men han tog sig många friheter på egen hand.

Tror det är mycket som du säger, man retar sig på saker som de lärt sig av sin mamma. Biomamman kan ju vara ett ganska känsligt ämne och det blir då alltid uppenbart att man inte har någon sådan roll i uppfostran, även om man ibland kan tycka sig veta bättre själv. Sådant kan ju reta upp vemsomhelst... Ledsamt du är rädd att inte älska ditt eget barn lika mycket, men du, det tror jag inte blir något problem! Är alldeles säker på att då du får ditt lilla knyte kommer du att tycka att det är världens mest fantastiska barn ändå. Och sedan har du alltid det minnet kvar, också då barnet blir äldre, trotsigt och jobbigt. :)Tack för ditt inlägg! Det yngre bonusbarnet har tjatat på mig länge redan om att få ett lillasyskon och pratar ofta om att få gå ut med bebisen i vagnen och hjälpa till att byta blöjor. Så på den fronten tror jag inte det blir några problem. Den äldre visar intresse på ett lite annat sätt, men också där tror jag det kommer att gå bra. Jag tänker absolut låta dem vara delaktiga. För mig kommer det att bli jätteviktigt att de får en bra syskonkontakt. Jag har själv flera syskon och vet hur dyrbart det är! Jag vet att det inte alltid blir så att ett gemensamt barn länkar ihop familjen, men här tror jag syskonrelationerna kommer att bli mycket bra, vilket är det viktigaste för alla barn.Bra att få höra olika erfarenheter! Här har inte barnen möjlighet att komma direkt hem hit efter skolan så ett sådant problem kommer inte att uppstå. Men jo, en vecka eller två kommer jag att vilja ha. Sedan tänker jag, som jag skrev ovan, se till att barnen får knyta an till varandra. Men det kan inte vara själviskt att också få fokusera på den egna anknytningen. Det är ju ändå för bebisens bästa och den anknytningen har de äldre barnen redan till sin egen mamma. Det verkar vara väldigt känsligt med att påpeka att det finns skillnader i relationerna...

Bra att du inte anser det själviskt. Som jag ser det är det väl lika viktigt att mamman mår bra, man kan inte offra sig hur mycket som helst men här på fl kan man tro att syskonanknytningen ska gå före mammaanknytningen.

Som mamma har jag själv tyckt det svårt dra gränsen, när gör jag det för min skull, inte skadar väl detta mitt barn, bara mina känslor. Samtidigt skulle jag aldrig trampa på någon annans känslor så som jag låtit mina känslor trampats på.

Som styvmamma får man ofta svälja sin egen stolthet och sätta andras behov framför sina egna. Folk förstår inte och det är därför man ofta hellre håller inne med sina känslor, för man vet att man bara får skit ifall man säger hur man känner. Säger man t.ex. att man saknar att ha egentid med sin man är man självisk, ser inte till barnens bästa och är en allmänt dålig människa och styvmamma. Upplever det ofta svårt att säga något alls utan att folk misstolkar till det värsta och dömer en utan att veta någonting om en.

Men... Jag älskar min man och jag skulle aldrig välja att inte vara med honom. Det är väl därför vi väljer att stå ut med en del som vi kanske gärna skulle slippa.

Ja, det där är en sak som är märklig. En biomamma får ofta rådet att skaffa sig egentid, samt egentid på tu man hand med maken. Avlastning är alltid bra, o.s.v.. Men en styvmamma får absolut inte känna så! Trots att behovet att vila från anspänningen med styvisarna är mycket större.

Precis! Och det är sällan jag klagar över det eftersom vi inte har barnen hos oss SÅ mycket, men ibland tycker jag det är jobbigt att inte kunna ha ett vuxet samtal med mannen utan att något av barnen lägger sig i. Hade det gällt biobarn hade man sagt "det är klart barn ska lära sig att vuxna ibland behöver prata utan att barnen är med" men då det gäller bonusbarn blir det till "Barnen måste få vara med sin pappa den tid de har tillsammans, du får inte ta bort av den tiden". Det förväntas nog att ens eget liv och parförhållandet ska pausas då barnen kommer. Och tyvärr går jag ju med i det själv. Nåja, detta är en helt annan diskussion förstås, men intressant är det!

Man vet vad man har men inte vad man får...nånting är det som gör att jag trivs med honom och att vi hållt ihop. Jag var naiv i min inställning till hans ex och hans barn, eller från början gjorde det mig inget alls, då var det inga problem.

Det som är synd är väl när problemen väl kommer att det inte går att prata allmänt om dem. Att det blir ett problem i sig att mötas med misstänksamhet. Jag tror många gånger också att folk är rädda för att lyssna för de blandar ihop det och tror man pratar skit om några barn och förstår inte att det är situationen i sig man klagar på. Jag tror det blir känsligare med just styvbarn men varför det skulle va det är jag inte säker på.

Exakt så är det! Tror det blir känsligare med styvbarn dels för att folk tycker det är lite synd om dem då föräldrarna inte bor ihop (vilket ju bara börjar göra att barnen själv börjar tycka synd om sig själva, något som inte är bra för utvecklingen) och dels för att de anser att man valt sin situation själv. Det är alldeles sant att man valt en man med barn, men man har ju inte valt barnen. Då man skaffar egna barn kan man inte heller välja, men om man då får ett lite extra jobbigt barn är det tillåtet att beklaga sig lite, ingen tror för den sakens skull att man inte älskar sitt barn. Klagar man däremot på styvbarnens beteende är det en själv det är något fel på och folk tittar snett. Antagligen kommer dehär sakerna att bli lättare i framtiden, eftersom det ju bara blir mer och mer vanligt med nyfamiljer. Tills dess får åtminstone jag lite frid av att läsa om andra i samma situation här på fl, det är skönt att inte vara ensam!