Känslorna för styvbarnen då man planerar eget barn

Att hitta en man utan barn är naturligtvis det bästa tipset. Finns en risk att du kommer känna dig fast i klistret sen när ni har barn ihop. Jag önskar själv jag hade förstått jag skulle letat efter en man att skaffa barn med, en utan tidigare barn.

Jag tycker det är bra du oroar dig i förhand, mycket bättre vara förberedd och du har fortfarande en möjlighet att bryta helt.

Alla har ju sina egna erfarenheter. Jag upplevde det jobbigast när barnet väl kommit men det är för mycket att gå in på här. Jag tror inte jag kunde ha förutsett att det skulle bli så men hade underlättat hört nån annans erfarenhet innan.

Jag är ledsen att det blev så för dig, det måste ha varit jobbigt!

För mig känns det ändå inte som ett alternativ att bryta. Jag älskar min man och är väldigt lycklig med honom. Skulle inte heller välja ett liv utan bonusbarnen, trots att det ibland är jobbigt med dem. Det här är ju det liv jag har valt och jag känner mig väldigt glad över det. Tror och hoppas att de positiva känslorna ytterligare förstärks då jag blir mamma själv, eftersom det är något jag alltid velat bli. Kanske blir det jobbigt, men jag är villig att ta den risken, för det är dethär jag vill ha.

Har inte läst alla inlägg och har ingen aning om det här tagits upp tidigare men det är säkert en biologisk instinkt att störa sig på styvbarn (oavsett hur trevliga de är) när man väl skaffar sig egna barn. Vi är ju genetiskt programmerade att vilja föra våra gener vidare i allra möjligast största utsträckning och gynna vår egen avkomma. Styvbarn "stjäl" ju bara resurser från de egna barnen.

Med det sagt behöver man inte agera på de känslorna. Även om de säkert är rätt vanligt förekommande.

Jo. Det är ju därför det är så svårt att göra något åt det. Vi har svårt att gå emot vår natur.

Jag vet inte om det är en biologisk instinkt att störa sig på styvbarnen, i så fall skulle man väl störa sig på alla barn som tar någon resurs från de egna, alltså barnens kusiner, kompisar på dagis, ungarna på gatan... Däremot är vi väl programmerade att alltid sätta våra egna barn i första hand och det är väl inget konstigt med det.

Jag skulle inte heller säga att jag agerar på mina känslor, jag beter mig nog lika mot barnen som jag alltid gjort. Det handlar nog mer bara om en känsla för min del. Kanske är det så att styvbarnen också påminner om det jag ännu inte har, alltså egna barn. Kan ju vara så enkelt också.

Jag är inte heller så förtjust i teorin biologisk instinkt, handlar om mycket mer än så. Jag för min del behövde lugn och ro att växa in i mammarollen och då var styvbarnets närvaro störande. Här spelar nog också personligheter stor roll.

Jag tror att det hade underlättat om omgivningen hade hyst mer förståelse för mig som förstagångsmamma. Jag tror många glömde att det var första barnet för mig, pappan hade redan barn, hans barn fick ett syskon, jag tror många glömde att jag kunde behöva varsamhet med mitt barn då. Blev mycket fokus på styvbarnet.

Det där har jag funderat över också. Läste nån annan tråd här där folk förfärade sig över att förstagångsmamman gärna hade egen tid med sin nya bebis innan styvbarnen kom. De jämförde det med att om det finns helsyskon är ju de också med i huset då bebisen kommer hem. Skillnaden är väl att man som bonusmamma inte är riktigt lika avslappnad då bonusbarnen är här, åtminstone är inte jag det. Jag kommer nog att vilja ha en vecka (kanske två) att bli van vid att vara mamma innan jag ska vara både mamma och bonusmamma samtidigt. Barnen får givetvis komma och hälsa på och efter en tid ska allt återgå till det normala, men det kan inte vara fel att vilja komma in i en helt ny roll i lugn och ro.

Synd att människor i din omgivning inte kunde respektera dig tillräckligt. Barn behöver lära sig att också se andras behov och acceptera att ibland kan andra ha behov som måste komma före deras egna. Tyvärr är det många som inte ser det så.

Oj! Här hör jag varningsklockor direkt. Du är inte ens gravid än, och ändå har blotta tanken på ett eget barn fått dig att bygga upp antipatier till bonusbarnen. De gör dig vansinnigt irriterad, och du retar upp dig på allt de gör. Känslor som började för ett år sen, och som blivit allt värre. Dock döljer du dessa känslor med visad vänlighet till barnen, och kanske även för deras far. Eller han kanske vet hur du känner?

Att du känner så här redan nu bådar inte gott inför framtiden som jag ser det. Många vittnar ju också om att problem med bonusbarn blir värre när man själv får ett eget. Jag känner inte igen mig i det du skriver fast jag varit i samma situation själv. Hade jag känt som du så hade jag nog tänkt mig för väldigt noga innan jag satte något barn till världen. Men du verkar ju vara säker på din sak och att detta är vad du vill, så man kan ju inte säga annat än att du går in i det med öppna ögon. Jag kan bara önska er alla lycka till!

Håller verkligen med. Låter inte alls bra.

Okej... Jag tar till mig att ni reagerar såhär, men jag tror faktiskt inte att det är riktigt så för min del. Jag upplever det som att jag blir irriterad på dem just för att jag längtar så mycket efter ett eget barn, något jag har läst är ganska vanligt. Jag tror att när vårt gemensamma barn kommer och blir barnens syskon så kommer vi att länkas ihop på ett helt annat sätt och vi kommer att kännas mer som en familj än vi gör nu.

Jag har alltid velat ha ett barn och jag kommer att fortsätta vara vänlig mot barnen. Som jag ser det är det min främsta uppgift som bonusmamma.