Känslorna för styvbarnen då man planerar eget barn

Jag känner igen mig i din beskrivning men då som man då, att ha stått på andra sidan. Jag har även två töser, deltid. Det slutade såklart med att jag avslutade det hela för i min värld så utsätter jag aldrig mina barn för någon som har såna tankar värderingar. Därmed vill jag också säga att om jag får fler barn någon gång så är alla precis lika mycket värda, för att inte taal om om jag träffar någon med barn sen tidigare, alla är lika värda och förtjänar både ris och rosor i samma lägen.

Jag tror det är en nedärvd instinkt om att skydda och värdera sin egen avkomma högre än andras. I dagens läge handlar det ju inte om överlevnad utan om annat.

Att de äldre är gnälliga, det har de med sig från barnsben, att det lönar sig, det behöver du nog inte oroa dig för. Alla barn är gnälliga ibland, men jag tolkar detta som att de är gnälliga i 'allt'. Att de har en gnällig ton när de har tråkigt, när de vill ha nåt osv.

Om man själv ser till att inte uppmärksamma sitt barn när det är onödigt gnälligt (ett trött barn blir gnälligt och ska givetvis uppmärksammas) utan uppmuntrar det när det säger i en 'bra' ton att denne har tråkigt tex.

Sen så har man mer tålamod med sina egna. De har man en 'bank' att tanka ur när det är som jobbigast, en bank av kärlek från tiden de var små bebisar, den har man inte med bonusbarnen hur mycket man än tycker om dem.

Lycka till iaf och du en sak till, vill du ha en tid ifred som förstagångsmamma så är det helt ok. Många kommer anse att du utesluter hans barn, men som förstagångsmamma måste man få vara just det, få landa i sin nya roll som förälder tillsammans med pappan. Bonusbarnen bör givetvis få komma på besök, men vill och orkar man inte ha dem där på umgänge så har man, tycker jag, helt rätt att slippa.

Sen kan man till en stor del hålla oönskade drag i schack med uppfostran.
Min mans ena har vissa drag som får mitt hår att stå rakt upp av ilska och irritation. Vårt ena gemensamma uppvisar samma drag, men där försöker jag att få henne att släppa beteendet som kommer på köpet sas. 

Sen kan man aldrig komma från begreppet, egna barn, andras ungar. För det stämmer verkligen. Man kan ta mycket, mycket mer från sina egna, andras tycker man illa om när dom uppvisar samma tråkiga sätt. Men det ligger ju i naturen att det är så.

Tack så mycket för era kommentarer! Det känns lite bättre nu och nästan till och med vettigt att jag känner som jag gör. Det är ju ingen idé att oroa sig på förhand över hur livet blir sedan då en bebis kommer, det får man ta då. Jag vet ju att mannen och jag har liknande värderingar då det gäller barn och det kommer säkert att lösa sig på något vis.

Mycket man kunde säga om detta ännu, men jag tror jag nöjer mig såhär. Mina tankar och känslor verkar inte vara helt ovanliga och onormala så jag får lära mig leva med dem. Angående det beteende och de personlighetsdrag jag ser i bonusarna som jag helst slipper i mitt eget barn kanske det bara är bra. Nu vet jag ju vad jag vill lägga fokus på i uppfostran, vad jag anser är viktigt. Jag tror nog allt blir bra.

Bra och vettigt skrivet. Vill bara förbereda dig på att när du blir gravid kan du komma att tycka allt detta är jättejobbigt. Jag som alltid tyckt väldigt mycket om bonusen ser nu väldigt mycket som jag stör mig på. Ouppfostrad, störig attityd mm. Som tur är har jag en kompis som gått igenom exakt samma känslor och enl henne släpper de efter graviditeten.

Behöver ju inte bli så för dig men om det blir så kan det vara skönt att veta att andra känt likadant och att det nog släpper sen.

[quote=71960222] Bra och vettigt skrivet. Vill bara förbereda dig på att när du blir gravid kan du komma att tycka allt detta är jättejobbigt. Jag som alltid tyckt väldigt mycket om bonusen ser nu väldigt mycket som jag stör mig på. Ouppfostrad, störig attityd mm. Som tur är har jag en kompis som gått igenom exakt samma känslor och enl henne släpper de efter graviditeten. Behöver ju inte bli så för dig men om det blir så kan det vara skönt att veta att andra känt likadant och att det nog släpper sen.[/quote] Okej, bra att veta! Vad skönt det måste vara att ha en kompis i samma situation, ofta känner jag mig rätt ensam i allt detta... skönt då med forum där folk ger vettiga råd. Jag hoppas allt går bra för oss båda i våra moderna familjer! :)

Jag tycker faktiskt du ska lägga bebisplanerna på hyllan tills du kommit tillrätta med det här problemet. För det kommer troligen bli ännu värre när du väl fått en bebis om du inte gör något innan dess.

Det är INTE snällt mot de barn som redan finns i familjen att bara köra på när du har så kraftiga "hat"- känslor för dom.

Ursäkta?? Jag har ALDRIG sagt att jag har "hat"-känslor för dem, har heller aldrig känt så. Vet inte hur du lyckats tolka det så. Det jag sa var att jag ibland blir väldigt irriterad på dem, en känsla man någon gång känner för ALLA människor man har i sitt liv. Barn kan också vara väldigt jobbiga och eftersom de inte är mina egna har jag inte det naturliga bandet till dem och därför är det svårare att tygla irritationen.

Jag tänker absolut inte lägga bebisplanerna på hyllan. Jag behandlar mina bonusbarn med vänlighet och respekt, också de gånger då jag blir irriterad på dem. DET är min uppgift som bonusmamma och det kommer jag att fortsätta med. Men andras barn kan aldrig bli en anledning till att jag inte skaffar egna barn. Så tack för tipset, men nej tack!

Du har själv skrivit att känslorna började för ett år sedan och att det nu snabbt har blivit värre. Du tror inte bonusarna märker av din irritation även om du behandlar dem med vänlighet och respekt?

Det är klart att du kan skaffa barn om du vill det, men det kanske skulle passa bättre för dig att skaffa barn med en barnfri man?!

Ja, ja ... hoppas du söker hjälp för problemet så att alla i familjen får må bra. Lycka till!

Jag tror att du lite överdrivet misstolkar det jag skrivit. Ja, det har blivit värre i takt med att jag börjat fundera på mitt eget barn, hur jag tänker mig att det barnet ska bli och hur jag vill uppfostra det. Tror att man i alla barn i omgivningen då ser sidor man gärna vill att ens eget barn ska få och sidor man helst vill undvika. Bonusbarnen kommer ju en närmare än andra barn, därför kanske man retar upp sig på deras negativa egenskaper mer.

Jo, kanske märker de av det, men jag är noga med att alltid förklara varför jag blir irriterad och det anser jag att är viktigast. Barnen har ju också blivit äldre och då börjar man ju kräva andra saker av dem.

Jag har nu fått klart för mig att dessa känslor är normala, jag vet att det är vanligt att känslorna för bonusbarnen ändras något då man börjar längta efter ett eget barn och jag är inte orolig inför att skaffa barn med en man som redan är pappa. Jag tänker verkligen inte lämna min man och börja leta efter en ny barnfri karl för den sakens skull!!! Söka hjälp för problemet är inte aktuellt, allt funkar bra. Det jag ville med tråden var att se ifall det finns fler som upplevt samma sak, och det finns det.

Så jag är nöjd så, nöjd med tillvaron och ser fram emot att få barn.